Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Dottern

dottern3

Att filmatisera dramatik är nästan som något slags tabu. Alla verkar överens om att pjäs och film inte går ihop, men ingen kan förklara exakt varför. Tanken på att film ska vara berättelser, och bygga på bra karaktärer och skådespeleri, talar egentligen mot dramatikfobin. Om man ser film för berättelsens skull så borde en filmad pjäs vara exakt rätt.

Och ibland verkar det som att det blir just helt rätt. När jag sätter mig ner för att ta igen årets bakläxor – det jag missat på bio men som nu anlänt till Blu-Ray eller VOD – är Dottern rakt där uppe på listan av förväntan. Det här är en film som alla som såg den verkade ha gillat eller älskat. Detta var helt rätt.

Jag såg filmen från början till slut med allt sjunkande engagemang. Det är en fullständigt utmärkt film. Totalt duglig. Smakfullt avvägd som en deklaration utan problem, eller ett snyggt boulekast. Men om vi förutsätter att problemet med filmer och pjäser ligger i diegesen, alltså fiktionens värld, så är Dottern ett väldigt bra exempel. På scen accepterar vi att skådespelare representerar figurer, fastän vi klart och tydligt ser att de bara är skådespelare på en scen. I en film tror vi att vi ser människor, såvitt filmen beträffar helt riktiga, bara inlåsta i filmens verklighet.

Dottern är byggd på en pjäs och inte på vilken pjäs som helst utan Ibsens ”Vildanden” (mer specifikt regissören Simon Stones ”uppdaterade” scenversion, uppsatt för fem år sedan). Alla filmatiseringar av pjäser har sina inneboende problem men kanske i synnerhet de som bär en tung last att vara trogen och i synnerhet de som görs av teatermänniskor. En film kan nämligen bara andas genom otrohet mot andra medier. Det spelar ingen roll hur bra skådespelarna är, hur smart adaptionen är, hur väl regissören förstår materialet, en scen kommer aldrig existera i en film.

Skådespelarna är bra, alltså. Sam Neill, Miranda Otto, Geoffrey Rush. Utmärkt. Varje replik är på plats. Allt sitter där det ska. Det vi ser är ett maskineri. Vi får aldrig en känsla av att skådespelarna ska säga något annat än just exakt de orden de ska säga. De är som robotar, bortkopplade från riktiga människors tendens att snubbla på orden eller säga något ospecifikt. Det finns inte ett spår av improvisation eller vad vi skulle kunna kalla själ – till och med när skådespelarna spelar över så gör de det exakt när de bör. Filmen är perfekt och emotionellt bortkopplad, som en katt som noggrant slickat sig ren överallt.

Det här skapar samtidigt ett annat problem med filmen: Bristen på självinsikt. Eftersom filmen bara är teknik finns ingen där att ta ansvar för innehållet. Ingen har frågat sig: Exakt hur tragiska är egentligen de här överklassmänniskornas banala relationsproblem? Ibsen var inspirerad av Kirkegaard när det begav sig, så intrigen i sig var till någon mån ett ytskikt för flera andra beröringspunkter, men Dottern har inget intresse av filosofi eller någon intertextualitet överhuvudtaget. Det är alltså, mer eller mindre, en såpa.

Som i alla såpor är fokuset en familj och en konflikt mellan generationer och klasserna. Naturligtvis finns här ett bröllop, en lämplig punkt att bygga upp till; tre, två, ett, skrik och svek och böl och någon som sopar till en annan på dansgolvet.

dottern2

dottern1

Har man väl sett Thomas Vinterbergs mästerverk Festen (1998) så är det lite svårt att acceptera denna urtyp i outvecklad form. Också Festen var (indirekt) baserad på ”Vildanden” och liksom i den (uppenbarligen fortfarande väldigt innovativa) filmen så är huvudpersonen en man vid namn Christian (Paul Schneider) som återvänder till sitt familjehem för sin fars bröllop – fadern är, förstås, en grisig pamp spelad av Geoffrey Rush.

Och, som i Festen, finns en hemlighet begravd under ytan. Titelfiguren heter Hedvig (Odessa Young). Det kan vara så att hennes pappa Oliver (Ewen Leslie) och mamma Charlotte (Miranda Otto) inte varit helt ärliga mot henne, eller mot sig själva. Kan Charlotte ha varit otrogen mot Oliver? Med… med… med hans pappa? Dum-dum-duuuuum!

Kalla mig för ett trögt instrument, men det är inte direkt något enormt uppdagande som sker här. Säkerligen kommer alla dessa figurer överleva nyheterna och gå vidare med sina liv, och om Hedvig råkar illa ut för egen hand så bygger det på ett dumt missförstånd som hade kunnat komma från vad som helst (för all del talar det för hur fragil denna värld är, men… ja, vi är inne på långsökta spår nu). Det är kanske ingen alldeles rättvis jämförelse men Vinterberg förstod att han behövde använda stora släggan för att få vår uppmärksamhet i Festen. Pedofili inom familjen, en sociologisk mardrömsinramning, karaktärer med genuina psykbryt och uppriktig, kall vrede. Ingen överlever den festen, mentalt.

Men Dottern verkar aningslös om att karaktärernas problem kan verka banala. Ja, skådespelarna är bra (på kommando) och det finns en symbolisk and här och en del vackra stickbilder. Filmen är överhuvudtaget svår att klandra, på en ren teknisk nivå. Länge tyckte jag till och med om filmen. Visst var det svårt att engagera sig för dramat – Sam Neill är för mycket Sam Neill, Geoffrey Rush är för mycket Geoffrey Rush – men det gick såklart att följa intrigen och som i en radioteater gick det att sjunka in i fiktionen som de fina skådespelarna erbjuder.

Det är egentligen inte förrän sista akten som Dottern snubblar och faller isär, eftersom maskinen helt enkelt inte har de rätta delarna. Stone får i synnerhet till en bra uppbyggnad mot bomben som ska släppas, och i det visuella finns en tät och bra atmosfär; ja, det går för mycket på räls för min smak, men det går.

Så kommer avslöjandet och bubblan spricker. Den där uppbyggnaden tycks plötsligt förbryllande. Stämningen ett missförstånd. Hedvig, som filmen igenom har flera moraliska och psykodynamiska problem, mähäar fram en final som egentligen inte har något att göra med vad vi sett till denna punkt. Hennes föräldrar får anledning att skrika och gråta på varandra med den exakta rytmen och det exakt balanserade tonfallet som finns i Drama På Scen. Det är en garde– och touché-skådespeleri, befriat från det realistiska smuts som skulle göra deras problem till vårt. Och fejden mellan pampen och vanligt hyggligt folk är så gjord att den blir över som ett mellanrum. ”Fuck off” säger Sam Neill till Geoffrey Rush i deras sista scen. ”Fuck off” säger han, igen. Ridå. Jahapp.

Är Dottern dålig? Nej, inte direkt, den är bara inte speciellt överraskande eller övertygande om man vet vad man ger sig in på. Den såpiga intrigen förtjänar inte dessa stora tårar, och det finns inget ögonblick i filmen då man inte förstår att skådespelare skådespelar, enligt ett manus som skrivits och en regissör som dirigerat. Det är en vacker död film.

FREDRIK FYHR


d4

DOTTERN

Originaltitel; land: The Daughter; Australien.
Urpremiär: 4 juni 2015 (Sydney Film Festival).
Svensk premiär: 13 November 2015 (SIFF), 27 maj 2016.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?); DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Geoffrey Rush, Sam Neill, Miranda Otto, Anna Torv, Paul Schneider, Odessa Young, Kate Box, Sara West, Ewen Leslie, Nicholas Hope, Carma Sharon, Richard Sutherland, Wilson Moore, Gareth Davies, Ivy Mak, Steve Rodgers, Eden Falk, Robert Menzies.
Regi: Simon Stone.
Manus: Simon Stone, efter pjäsen ”Vildanden” av Henrik Ibsen.
Producent: Jan Chapman, Nicole O’Donohue.
Foto: Andrew Commis.
Klippning: Veronika Jenet.
Scenografi: Steven Jones-Evans.
Kostym: Margot Wilson.
Produktionsbolag: Screen NSW, Wildflower Films.
Svensk distributör: Njutafilms.
Finans; kategorier: LLC-bolag, statligt produktionsföretag samt stöd från diverse fonder o dyl.; drama, pjäsbaserad, familjedrama, relationsdrama, såpa, kammarspel.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – tekniskt utmärkt drama – vackert foto, noggrann regi, fina skådespelare – men berättelsen har en ofilmisk, oangelägen avlägsenhet, eftersom det är en kategorisk andrahandskälla (pjäs), och filmen är (till skillnad från pjäsen) symptomatiskt nog för svag för sina stora känslor och sin seriösa stil; sista akten avslöjar filmens mekanik och det konstnärliga tomrummet i mitten; de tekniska kvalitéerna höjer dock omdömet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *