The Childhood of a Leader vill berätta en historia om vad som gör en fascist till en fascist, vad som gör en diktator till en diktator – den utspelar sig i en deppig, aristokratisk tid efter första världskriget. Vi stiftar bekantskap med en obehaglig liten pojke i sjuårsåldern (Tom Sweet) som kommer att växa upp och bli en diktator.
Det är bara ett problem: Filmen berättar inte den berättelsen. En sådan film skulle veta något om diktatorer, den skulle på något specifikt sätt handla om fascism och den skulle i sig själv behöva ta kål på idén att fascism är ”ondska”, även om man kan använda en sådan metafor. Det är redan ett tecken på fåfänga att filmen inte handlar om någon särskild ledare, i något särskilt land, del av någon särskild rörelse, enligt någon särskild ideologi – det är bara en ”barndom” av en ”ledare” eller ”diktator”, som om dessa epitet gör en människa till ett kategoriskt objekt och inte ett subjekt. Filmen hade kunnat heta Childhood of a Bond Villain och den hade kanske fungerat på den nivån.
Den som sovrar i den tematiska röran kan notera att filmen, eventuellt, vet om det här. Kanske att den rentav förespråkar dumheten, som om den vore smart. Robert Pattinson har en förvirrande dubbelroll, dels spelar han en förfascistisk änkling vid namn Charles och dels spelar han pojken som vuxen, diktatorn. Vilket alltså föreslår den anti-intellektuella tesen att en diktator inte är en riktig människa utan en solid, homogen seriefigur.
Det är alltså inte en film om vad som gör en diktator till en diktator. Det är en film som handlar om en idé om en film om vad som gör en diktator till en diktator. Om man jämför med svensk satslära kan man kalla tematiken för en bisats och konceptet huvudsats. Ett koncept kan vara smart och se attraktivt ut. Men om man tittar på konceptet, läser det, överväger dess fördelar och nackdelar, liksom svarar det – då måste man konstatera att ja, konceptet är ett koncept. Som idé till en film är det inte dåligt. Som själva filmen är det ganska förfärligt.
Det som i synnerhet är påtagligt är filmens ihålighet. För att göra en lång historia kort så fejkar den sig fram. Den har ingenting att säga om ideologi eller psykologi så i hopp om att väcka vår nyfikenhet gör den ingenting istället, medan den leker med film-ondskans banalitet. Mer specifikt, ja, den lilla onda pojken som sitter i sitt rum och är smart och sur och symboliserar exakt den typ av oförklarliga ”ondska” som finns i Omen-filmerna eller (den jämförbart överskattade) Vi måste tala om Kevin. Förutsatt att man på förhand vet vad filmen handlar om (annars framstår den nog som tämligen obegriplig och extremt tråkig) så kan man bara invänta och få bekräftat ett emotionellt slag under bältet: Oh, sicken läskig pojke. Han kastar sten på kyrkor och har en hatisk blick, iskall kyla i sättet. Män vänta! Ibland får han stryk av sin pappa och hans mamma är sur på honom och avskedar den snälla hushållerskan. Kanske han är präglad av sin uppväxt? Men på vilket sätt är den unik för tyranner? Och vänta! Han har en söt franskalärarinna (Stacy Martin) vars bröst han inte kan sluta stirra på. Naughty, naughty! Hormoner, det är nog vad som föder en diktator…! Eller…?
Jag tänkte ganska oavbrutet på Vi måste tala om Kevin, medan jag såg The Childhood of a Leader. Jag insåg nämligen att jag glömt ”Kevin-syndromet”, som jag döpte efter den filmen, som hänvisar till ”indie-filmer som använder sig av en speciell stil för att skapa (ofta obehagliga) känslor utan att faktiskt handla om något särskilt, och istället låta kritiker och åskådare själva hitta på meningar som egentligen inte finns där.”
Det är, i grunden, problemet här också. Filmen engagerar sig inte för sina egna idéer. Ungen är osympatisk när han är liten, så varför skulle han inte växa upp och bli en diktator? Det hade varit en sak om pojken varit söt och oskyldig till att börja med, men nu finns det inget mysterium alls här. På samma sätt hade det funnits en poäng om hans föräldrar – spelade av Liam Cunningham och Bérénice Bejo – hade burit på ledtrådar eller realistiska, hembakta ideologier av det slag som faktiskt präglar ett människopsyke och en idealist. Om man, till att börja med, förutsätter att en fascistisk diktator måste haft en dålig barndom. En mer ambitiös film hade, tja, varit ett realistiskt och mångsidigt porträtt av en familj där ett barn växer upp – ett barn som ingen vet ska bli en diktator i vuxen ålder. Nu verkar det inte som att det skulle komma som en chock för någon inblandad.
Och förresten, är det bara det sociala som formar oss? Borde inte filmen också handla om det psykodynamiska 1910-talet, den modernistiska strömningen, Europas ekonomiska och fysiska trauma…? Nä. Filmen nöjer sig med en hänvisning till Versailles, och Pattinsons figur, en lämplig allt-i-ett-symbol. Men om han bara är en ”bad guy”, nu som då och i alla tider, vad försöker den här filmen egentligen övertyga oss om med sina utdragna sekvenser av sterila människor som uttryckslöst talar till varandra i pretentiösa dialogscener?
Tidigt i filmen kommer Charles med vykortscitatet ”Tragedin är inte att en man har modet att vara ond utan att så många inte har modet att vara goda.” Filmen är full av liknande förenklingar – ”Pilatus förrådde inte sig själv”, ”förväxla inte Marxism med Bolsjevism”, ”små vänner kan visa sig vara stora vänner” – repliker som börjar och slutar i sig själva med någon slags aha– eller voila-effekt men som faktiskt inte föreslår att karaktärerna faktiskt funderat på något, kommit på ett resonemang, eller är del av en film som på något sätt intresserar sig för. Till och med det fina skådespeleriet börjar bli irriterande när det går upp för en att ingen har något att säga eller bidra med, eftersom filmen bara ligger där som ett dött icke-påstående.
En mer engagerad, eller allmänbildad, regissör hade säkerligen skapat en rik film av den här idén. Denna regidebut från Brady Corbet är förståeligt nog rik på inspiratörer – Corbet har varit skådespelare åt Von Trier (Melancholia) och Haneke (Funny Games, 2007) och inför Childhood of a Leader har han brådmoget citerat Kubricks totalt unika och oefterhärmliga mästerverk Barry Lyndon (1975) som ”inspiration” – men han framstår som en intellektuell amatör och lekman, och filmen manifesterar inte en kommentar om fascism eller ideologi så mycket som den manifesterar dålig allmänbildning och en lite deprimerande känsla av att ett allvarligt ämne behandlas naivt och vårdslöst, för att det tilltalar en ung mans fåfänga.
Filmen har flera andra feltänk som kännetecknar pretentiösa ynglingar. Childhood of a Leader är uppdelad i tre delar (såklart med romerska siffror!) fastän ingen del skiljer sig nämnvärt från någon annan – och slutet är i synnerhet en riktig pinsam Tim Burton-pastisch på en framtida diktatur där den komiskt överdrivna skräckfilmsmusiken som marscherar omkring på filmens ljudspår plötsligt avslöjas som oironiskt menat, skapad helt utan självinsikt. Herregud, i sin himmel gör Charlie Chaplin en facepalm.
I sig är dock musiken ganska färgstark. Den enda livlina som The Childhood of a Leader överhuvudtaget har är sin stil. Det är ett misslyckande, men helt klart ett vackert misslyckande. Fotografen Lol Crawley (45 år) har fotat i 35 mm och det är förmodligen en av de mest cinematiska filmerna i år, rent visuellt. Det är en film man kan sjunka ner i, antar jag, och om man kan bankas till underkastelse av sina känslor så är det möjligt att idén att man ser på något intressant slinker in bakvägen. Corbets förhoppning har nog åtminstone varit att göra en film som är ”djup, typ – fast snygg!”
Det finns många filmer som råkar göra det motsatta – Ronja Rövardotter (1984), Disneys Lejonkungen (1994) eller The Dictator med Sasha Baron Cohen är alla filmer som har överraskande mycket att säga om diktaturer och fascism (om man väljer att leta efter tematiken där). The Childhood of a Leader är istället en film som vill, och som försöker. Den misslyckas, ironiskt nog, för att den är för upptagen med sin egen inbillade förträfflighet.
FREDRIK FYHR
THE CHILDHOOD OF A LEADER
Originaltitel; land: The Childhood of a Leader; Storbritannien, Frankrike, Ungern.
Urpremiär: 5 september 2015 (Venedig).
Svensk premiär: 1 februari 2016 (GIFF), 13 maj 2016.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm, DCP/1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Sweet, Robert Pattinson, Stacy Martin, Liam Cunningham, Bérénice Bejo, Rebecca Dayan, Luca Bercovici, Sophie Lane Curtis, Caroline Boulton, Yolande Moreau, Michael Epp, Scott Alexander Young, Jacques Boudet, Jeremy Wheeler.
Regi: Brady Corbet.
Manus: Brady Corbet, Mona Fastvold.
Producent: Chris Coen, Brady Corbet, Helena Danielsson, Antoine de Clermont-Tonnerre, István Major.
Foto: Lol Crawley.
Klippning: Dávid Jancsó.
Scenografi: Jean-Vincent Puzos.
Kostym: Andrea Flesch.
Produktionsbolag: Bow and Arrow Entertainment, FilmTeam, Hepp Film, MACT Productions, Scope Pictures, Unanimous Entertainment ass. Bron Capital Partners.
Svensk distributör: TriArt (DCP, VOD), alt. BR (import).
Finans; kategorier: Indie – mindre självständiga produktionsföretag i samarbete, samt investföretag och finansiellt stöd från företag; drama, historia, arthouse, mysterie, thriller, skräckfilm, ont barn-koncept, demokrati och diktatur, krig/första världskriget.
Betyg och omdöme: Medel – mycket attraktivt och stämningsfullt drama som dock enbart poserar med idéer den föreslår men aldrig går in djupare på. Resultatet är mycket tomt, repetitivt och påtagligt pretentiöst; filmen känns självbelåten och gjord i onödan.