Hello, My Name is Doris

doris1

Häromdagen passerade jag en bioaffisch för Hacksaw Ridge, Mel Gibsons kommande krigsfilm som fick en hel del ros på filmfestivalen i Venedig. På affischen såg jag dock inte hans namn, utan bara en hänvisning: ”Från regissören till Braveheart”. Med sjunkande hjärta insåg jag att det väl, ur PR-synvinkel, är en rimlig sak att skriva. Braveheart går ofta på TV men vi kan kanske inte längre förvänta oss att unga människor vet vem Mel Gibson är. Var.

Jag var filmnarkoman redan när jag var liten, men var inte heller speciellt klar över vem Sally Field var ens då (vi befinner oss kring mitten av 90-talet nu). Namnet sade mig ”mamman i Forrest Gump”, ”mamman i Mrs. Doubtfire” och ”mamman i Inte utan min dotter”. Och, när vi ändå håller på, mamman i Öga för öga. Jag hade ingen anledning att veta att hon var en av sin generations största filmstjärnor eller att hon vunnit två Oscars för bästa kvinnliga huvudroll, dels i söderromantiska En plats i mitt hjärta (1984) och dels i den härliga gamla fackföreningspropagandan Norma Jean (1979) där hon rimligen kan likställas till sin tids Reese Witherspoon – en hårt arbetande, käck Southern Gal som får saker gjorda, kosta vad det kosta vill.

Att Hollywood har en hotfull inställning till yrkesverksamma kvinnor, i synnerhet efter att de nått en viss ålder, är förstås ingenting nytt – exemplet Sally Field är kanske det mest tydliga. Här talar vi om en populär filmstjärna, en skådespelare med rang och talang och även en nischad -ism som angår en Hollywood-storhet (naturligtvis är det Reese Witherspoon som är vår tids Sally Field). Många Hollywood-skådespelare stiger till berömmelse och faller in i glömska på grund av dåliga val – de kan förstås vara av olika kön och deras bortfall kan vara rimliga – men Sally Field har bara hamnat utanför, av ingen annan anledning än att ingen skriver berättelser om kvinnor i hennes ålder.

Allt detta gör att Hello, My Name is Doris känns jobbigt mycket som något slags cinematiskt socialbidrag. Det är ingen dålig film, men den är inte överdrivet minnesvärd heller. Den har en intrig som man kan hitta i dussintalet andra filmer, huvudpersonen hade lika gärna kunnat vara i vilken ålder och nästan vilket kön som helst. Det är en oförarglig myspysig feelgood-dramedi som spelar med i de flesta konventioner, och knappast utmanar någon eller något, och de visdomar som finns inbakade på vägen känns flyktiga. Filmen existerar någonstans mellan en hipstrig mumblecore-komedi och en halvdan Woody Allen-titel. Det duger kanske för en fredagskväll, antar jag, men hade filmen varit bättre hade det varit lättare att skriva en recension som inte fokuserade på Fields karriär. Nu blir det liksom extra påtagligt. Det är praktiskt taget omöjligt att skriva om den här filmen utan att skriva om henne.

Naturligtvis är hon bra, och naturligtvis är vi medvetna om att hon är bra mer än att hon är. Karaktären heter Doris, som titeln avslöjar, men vi roas inte av henne – vi roas av att se Sally Field arbeta. Bland annat just därför att upplägget är så välbekant – Doris är en knasig revisor (genomgående klädd i enorma pasteller) som får en crush på en ung man och ramlar ner i någon slags själasökande halvkrisperiod efter att hennes mor dör. Hon börjar hänga med en massa ungdomar och går på hipster-fester. Miljön är strikt New Yorksk, en uppdatering av samma miljöer vi kunde se i Woodys Annie Hall (1977). Det är också i den, om inte förlegade så åtminstone problematiska, traditionen som figuren Doris är hämtad ur. Det finns skuggor av mörker under ytan av hennes personlighet – det finns en emellanåt demensliknande olustighet i hennes sätt att hela tiden säga ”fel” saker (social situationshumor á la ”Seinfeld”… New York som sagt) som jag tänker mig inte är avsiktlig; Doris är också en ”hoarder”, dvs. hon har en besatthet av att samla på sig saker, som filmen inte direkt vet vad den ska göra av.

Max Greenfield spelar den unge och stilige arbetskamraten som Doris faller för – filmen följer traditionen från Bridget Jones et al, och låter Doris hänge sig åt iscensatta dagdrömmar, långdragna neuroser och ”göra bort sig”-moments. Budskapet är väl, som alltid, att man ska våga vara sig själv och att man ska älskas och älska från hjärtat – men samtidigt ramlar filmen in i ett helt landskap av fascinerande motsägelser. Regissören Michael Showalter (som skrivit manus tillsammans med Laura Terruso, efter hennes tidigare kortfilm Doris & The Intern) verkar lika noga med att betona åldersskillnaden mellan Field och Greenfield som han är ouppmärksam på att han gör den till ett oöverstigligt problem.

Om Showalter hade stannat där, och verkligen vågat fokusera på den konflikten, så hade det varit en av många vägar som filmen kunnat bli mer intressant genom. Alla känner säkert igen partilinjen – dvs. om mannen varit äldre hade det inte varit ett problem – men som John Cassavetes sa i en intervju en gång om hur figuren spelad av Gena Rowlands i hans lysande film Premiärkvällen (1977) ojade sig över sin ålder: ”Age is a truth”. Det minsta man kan begära av en film som handlar om åldersskillnader är att den faktiskt ska handla om åldersskillnader. Inte bara presentera dem.

Showalter har mest arbetat inom TV – både som skådespelare, regissör och manusförfattare – så jag är på sätt och vis inte överraskad. Också Hello, My Name is Doris har TV-seriens ”färdiggjorda” stämning över sig. Replikerna är snärtiga och sammansatta, kompletta in till minsta satsled, skådespelarna är proffsiga och allt är filmat mer än det är visuellt genomtänkt. Det är som en ”färdig frysmat”-version av en komedi eller ett drama – in i mikron bara och så voila. Låt säga att Hello, My Name is Doris är mer ”gourmet” än Gorby’s. Ja, då ska det tekniskt sett ska det innehålla samma sak som riktig mat, men fan tro’t.

Smaskigt kan det förstås vara ändå, om man är på det humöret. Och om man väl kan acceptera, enligt samma logik, att lyxkrögaren Sally Field nu kränger snabbmat.

FREDRIK FYHR


d2

HELLO, MY NAME IS DORIS

Originaltitel; land: Hello, My Name Is Doris; USA.
Urpremiär: 14 mars 2015 (South by Southwest).
Svensk premiär: 27 maj 2016.
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Red Epic, Arri Alexa); DI/DCP/1.78:1 (bio), 1.85:1 (DVD, et al).
Huvudsakliga skådespelare: Sally Field, Max Greenfield, Edmund Lupinski, Norma Michaels, Stephen Root, Wendi McLendon-Covey, Kumail Nanjiani, Rebecca Wisocky, Rich Sommer, Tyne Daly, Peter Gallagher, Susan Ziegler, Caroline Aaron, Elizabeth Reaser, Isabella Acres, Natasha Lyonne, Michael Terra, Kyle Mooney.
Regi: Michael Showalter.
Manus: Laura Terruso, Michael Showalter.
Producent: Daniel Crown, Kevin Mann, Riva Marker, Jordana Mollick, Daniela Taplin Lundberg.
Foto: Brian Burgoyne.
Klippning: Robert Nassau.
Scenografi: Melanie Jones.
Kostym: Rebecca Gregg.
Produktionsbolag: Red Crown Productions, Haven Entertainment. ass. Frame Switch.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier: Mindre produktionsföretag (LLC) i samarbete med mediebolag (distribuerad internationellt av Sony); drama, komedi, romantisk komedi, relationsdrama, relationskomedi, processarbete.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – habilt skriven och välspelad dramakomedi som sitter ihop och fungerar för sitt ändamål, även om den förlitar sig på en konflikt som är svag och genomgående ytligt framställd.

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *