Auteurathon Welles (del 4)

owa

aut

<- Del 3.

Februari 1934: Romeo & Julia går dåligt och Orson Welles känner sig olycklig över turnéerna land och rike runt med Candida och The Barretts, där han har omstridda framträdanden av osympatiska roller.

Våren-sommaren 1934: Welles smider försiktigt planer på att starta en kombinerad skola och repertoar i Woodstock – han har redan fått flera erbjudanden från Hollywood, men tvärnekat i väntan på ett erbjudande som ger honom kreativ frihet. I värsta fall, tänker han, måste han bli filmskådespelare för att helt enkelt tjäna pengar (eller rättare sagt finansiera sina projekt). Kompromissen blir som skådespelare i radio, ett snabbt och effektivt yrke som ska visa sig bli mycket hjälpsamt för honom i framtiden.

Juli, 1934: Woodstock-projektet blir (liksom alla hans projekt) ett ymnighetshorn. Welles får igång fantastiskt PR och inströmningar av unga anländer (som de skulle senare) till Woodstock, till den lokala ordningens förtret. Hans grandiosa planer resulterar i Todd Theatre Festival, en sex veckor lång festival med ett halvt dussin uppsättningar av diverse föreställningar i Woodstocks operahus. Welles kombinerade sina sällskap från Todd och Dublin.

Medan festivalen pågår spelar Welles in The Hearts of Age med hans Broadway-kollega och nära vän Joseph Cotton samt hans fästmö Virginia Nicolson. Kortfilmen är Welles första arbete såväl framför eller bakom en filmkamera. Projektet är helt och hållet gjort för skojs skull, i förbifarten:

Hösten 1934-våren 1935: Welles gifter sig med Nicholson, en skådespelerska och societetskändis; ett äktenskap som ska vara sex år – han återvänder till Romeo & Julia på Broadway och lär så småningom känna den kontroversiella författaren John Houseman, en person som kommer att forma Welles öde på en fundamental nivå. De är olika varandra men ingår snart ett explosivt kreativt partnerskap som leds av deras originalitet och djärvhet – i deras första pjäs, Panic, spelar den nittonårige Welles en sextioårig man. En av många idéer som senare förs vidare i Citizen Kane, ett av Welles och Housemans definitiva kärleksbarn. Panic fick blandad kritik men Welles fick beröm – tydligt var att berättelsen om en stenrik bankirs fall under krisen 1933 var explosivt politisk. Welles hade definierat sig som en progressiv rebell, och de som tänkt att han var konventionell (på grund av hans kärlek till Shakespeare) hade nu fått definitivt mothugg.

owd

Våren 1936: Welles sätter upp Macbeth med enbart svarta skådespelare. Föreställningen – som kallas ”Voodoo Macbeth” i media – blir enormt omtalad och debatterad och ingen kan förhålla sig nyktert till ”konceptet”, som bara i enstaka fall hyllas. I de värsta fallen fördöms pjäsen som vulgär – men även den blandade kritiken bär på fundamental rasism; inte heller bland civilrättskämpar är kritiken enhällig; vissa älskar Welles’ projekt, andra menar att det är ett uttryck för förakt. Föreställningen är hursomhelst minutiöst iscensatt och extremt effektfull, allt enligt Welles ideal om att göra så mycket koncept och effekt som möjligt, och det är definitivt Welles första verkligt iögonfallande verk.

Vintern-våren 1937: Welles har huvudrollen som Faustus i Marlowes tragedi och sätter samtidigt upp operan Second Hurricane. Stora trummor.

Sommaren 1937: Welles sätter upp The Cradle Will Rock, en mycket politisk och Brechtiansk musikal av Marc Blitzstein som handlar om korruption och företagsgirighet – föreställningen blir Welles största skandal, även om omständigheterna är snåriga att lista ut. Myndigheten WPA (Works Progress Administration) lyckas med att stänga ner föreställningen, som gör Welles till en direkt enfant terrible, en man förknippad med kontrovers.

Tim Robbins gjorde en biopic om det hela, med John Turturro, Bill Murray, Jack Black, Joan och John Cusack, Philip Baker Hall, Vanessa Redgrave, Susan Sarandon OCH Emily Watson:

1937-1938: Houseman och Welles startar Mercury Theatre, teatergruppen som ska bli Welles bas framöver samt också projektet som han ska förknippas med (trots att Mercurys tid blir relativt kortvarig). Duon väljer och vrakar i en enorm mängd projekt, men beslutar sig för att inviga med Julius Caesar, med Welles som regissör och huvudroll förstås; den går framgångsrikt från hösten 1937 till våren 1938.

Vintern-våren 1938: Via Mercury sätter Welles återigen upp Cradle Will Rock, samt Thomas Dekkers The Shoemaker’s Holiday. Väldigt mycket händer, och går mycket fort, just nu.

April-juni 1938: George Bernard Shaws Heartbreak House blir Mercurys nästa föreställning – tillika deras första motgång. Föreställningen präglas av ambivalens från Welles sida, och kritiken är ljummen. ”Produktionen är inte i nivå med Mercurys standard” skrev kritikern John Mason Brown, som varit en av de centrala figurer som bar upp Mercurys anseende med sin hyllning av Caesar. Inte heller var skådespelarna nöjda – Vincent Price, som var med i pjäsen, kunde senare berätta om hur de varken fick betalt eller blev krediterad. Welles tycktes vara överallt och ingenstans, omöjlig att få kontakt med. Också relationen med Houseman hade glidit mer och mer isär.

owc

11 juli 1938: Welles kapitaliserar på sin radiokarriär genom att låta Mercury börja göra radio. The Mercury Theatre on the Air (”First Person Singular” var premiärtiteln) heter det högst charmiga programmet som gjorde radioteater av litterära klassiker. Deras första uppsättning är folklig och kärleksfull – en ”mustig” version av Bram Stokers Dracula, en lätt match för Welles megalomana stämma. Följde gjorde Caesar, Jane Eyre, Sherlock Holmes, Oliver Twist samt, senare den hösten, den ökända Världarnas krig.

Augusti-november 1938: Ytterligare teaterbakslag följer med Too Much Johnson och Danton’s Death – projekt som faller på Welles överdrivna påhittighet. I Danton är scenbygget så avancerat (skådespelarna skulle befinna sig på en stor snurrande ramp, bland annat) att det inte var alla teatrar i alla städer som kunde sätta upp den; lägg på allmänt logistiskt slarv, diverse strömavbrott och ljusproblem och Danton gick till historien som ett fiasko.

Vad gäller Too Much Johnson hade Welles en annan hybris – delar av pjäsen berättades via en film, som projekterades samtidigt som pjäsen spelades; inspelningarna för Too Much Johnson var Welles andra försök att göra film, och det rör sig alltså fortfarande om experimentella närmanden.

30 oktober 1938: Welles mest ökända radioteater Världarnas krig blir en legendarisk nyhet, och en av hans karriärs viktigaste olyckshändelser. Welles tyckte inte ens om sin namne H.G:s roman (han tyckte den var allmänt fånig och deras material långtråkigt) men i ett desperat försök att hotta upp det hela lånade han en idé från ett rivaliserande program (som gjorde fejkade nyheter) och gjorde Världarnas krig, där marsianer attackerar jorden, till en live-rapportering. Många människor trodde att det var på riktigt och tidningarna skrev (något överdrivet) att programmet lett till masspanik.

Även om det är att ta i så reagerade en hel del människor, nog för att det ska vara märkligt, starkt på nyheten att vår planet var under attack – detta var trots allt i depressionens tid, alldeles innan andra världskriget, och människors oro var allmänt upptrissad. Framför allt var tanken på radioföreställningen som en provokation, eller ett försök att lura människor, påtaglig. Welles var för första gången i sin karriär genuint överraskad, och den charmiga ynglingen (vanligen så självsäker, så broilad, så geniförklarad och självsäker) var uppriktigt nervös när han tvingades förklara sina goda avsikter och be om ursäkt å det amerikanska folkets vägnar:

December 1938: Mercury On The Air går i graven och ersätts av Campbell’s Playhouse. Konceptet är ungefär detsamma, men mer kommersiellt – mitt i föreställningen börjar Welles nu göra reklam för Campbell-soppa. Helt klart tycks detta vara ett försök att bli mer ”mainstream”, eventuellt också att på sina egna villkor närma sig Hollywood (som alltjämt ligger på Welles med skådespeleriförslag).

Mars 1939: Welles sätter upp Five Kings, en supermodern mix av Shakespeares kungapjäser. Welles spelade här för första gången Falstaff, en karaktär han skulle återkomma till med bravur sent i karriären.

Sommaren 1939: George J. Schaefer, vid tidpunkten filmbolaget RKO:s nye och mer radikala chef, ger till slut Orson Welles erbjudandet han inte kan tacka nej till. I en tid då regissörer inte har något vidare anseende eller berömmelse, och då producenten är ansiktet utåt (och är den som är allmänt känd som upphovsman), och då studiocheferna är de som bestämmer allt i en film, får Welles ett kontrakt som inget kontrakt i filmbranschen, vare sig före eller efter, kan mäta sig med.

Det otroliga är inte i Welles modesta lön (150.000 dollar per film skulle han få, vilket är snäppet under vad en typisk Hollywood-regissör tjänade) utan främst vad gäller kontroll – Welles kan sägas vara den första reella ”auteuren” eftersom han var den första regissör som av en filmstudio tilläts få fullständig kontroll över sina filmer (åtminstone i början). Welles skulle som producent få fullständig kontroll över filmernas slutgiltiga klippningsprocess, enligt kontraktet.

owb

Welles hade ingen aning om hur man gjorde film. Han hade ingen karriär inom filmen sedan tidigare. Han kände ingen i Hollywood. Han visste inte ens vad hans film skulle handla om.

Låt oss, för att få det rätta perspektivet, jämföra med Alfred Hitchcock. Han hade arbetat sedan 1920-talet men i USA skulle han få slita åt producenten David O. Selznick i flera år; Hitchcock, som anlände till Hollywood ungefär samtidigt som Welles, hade redan kämpat i årtionden för att nå den position han var på. Och då hade han fortfarande årtionden kvar innan han skulle få kreativ frihet. Att en regissör överhuvudtaget skulle kunna ha det var det få som ens tänkte ett år som 1939.

Men Orson Welles fick det, på förhand, iskallt. Tjugofyraåringen hade lika gärna kunnat anlända med flygande tefat. Han var för många ett okänt namn, men av någon anledning var det denna Orson som (utan några som helst insikter eller kunskaper, och utan någon som helst Hollywood-kreditering på CV:t) anlände till Kalifornien, med ett färdigt kontrakt som med hästlängder var bättre än något annat kontrakt någon annan producent någonsin fått. Och inte nog med det – den oprövade Welles skulle vara skådespelare och regissör… också

Denna nyhet ledde omedelbart till en jordbävning i Hollywood – en jordbävning av bibliska proportioner; en han aldrig skulle bli av med. Vissa såg med fasa på denna nästan obscena nyhet, och man sa att Orson Welles ankomst till Hollywood kanske var att jämföra med ljudfilmen eller färgfilmen. Man hade inte helt fel.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *