Paulina

paulina1

Vad håller Paulina på med?

Det är den fascinerande utgångspunkten. Vi har inget med det att göra, förstås, det är hennes ensak. Men vad kan vi göra? I och med att vi ser på filmen så undrar vi. Hon vägrar ge oss en tillfredsställande förklaring. Hon går på tvärs, liksom filmen som (i svensk översättning) bär hennes namn. Eller rättare sagt försöker filmen fånga henne, och hon slinker hela tiden undan, eller står rakryggad och säger nej. Ni får mig inte.

Så. Den som söker en karaktär finner här en människa. Den som söker en berättelse finner en situation. Den som söker en kvinna finner onekligen en själ. Är vi besvikna?

Redan från början är Paulina ett spel med våra fördomar. I den första scenen diskuterar hon sina framtidsval med sin far, en framstående domare. Paulina har en juristutbildning och en lysande framtid framför sig. Han råder henne att färdigställa sin avhandling, hon är på toppen – en av de lyckade. Men Paulina är fast besluten att hoppa av borgerlighetens skuta. Hon ska börja lära ut politik till bråkiga barn i en förort ute i den argentinska vischan. ”Varför söker du inte ett jobb som ligger på din intellektuella nivå?” undrar fadern förbryllat. Hon kallar honom för en borgerlig elitist. Det är mer ett påstående än en förolämpning. De är för civiliserade för att vara osams. Inte förrän i slutet ska verklig förtvivlan bo i deras bröst, och det ska kännas märkligt efterlängtat. Hellre uppriktig olycka än falsk trygghet.

Men vägen dit är brokig och fascinerande. Om du vill se en film som du får arbeta med – en fantastiskt välskriven och välspelad film som emellanåt är otäck och svår att se, men som oundvikligen kommer få dig att ifrågasätta det du ser, och undra över det efteråt – så rekommenderar jag filmen starkt. Det är allt jag kan säga utan att förklara mer vad som händer i filmen, vilket är oundvikligt, och vilket jag börjar göra nu.

Paulina är tekniskt sett en remake på en film från 1960, och originaltiteln La Patota översätts ”Gänget” – här ser vi återigen ett försök att subjektifiera huvudpersonen i den svenska titeln, på gott och ont; ja, det är Paulinas film, men ”gänget” är en otroligt intressant originaltitel, som hänvisar till ungdomsgäng i landsort och förorter, det farliga G-ordet. När Paulina börjar som lågavlönad lärare i en klass full av ”g-kids” så är hon förstås besviken – ingen har intresse av att stanna kvar i klassrummet när hon säger att de tekniskt sett kan gå om de vill. Det är en av många träffande tillfällen, ironiska men uppriktiga, som visar hur en välutbildad människa också är en världsfrånvänd.

Sedan blir Paulina våldtagen.

Det sker, som enligt schema, på vägen hem en mörk natt efter några flaskor vin hos en väninna. Förövarna är några av dessa unga män, den typen av brottslingar som Charles Bronson brukade ha ihjäl i Death Wish-filmerna. Ska Paulina fixa en magnum och ge sig ut på hämnd?

Nej. Hon återvänder till klassrummet.

p3 p4

Vad gäller intrigen vill jag inte säga mer. Men saker händer med Paulina, efter denna händelse och på grund av den. Hon ställs inför faktum som hon inte räknat med. Hon gör vad hon tycker att hon borde göra. Människor omkring henne blir arga, förtvivlade, uppgivna, förbryllade. Vem som helst i publiken kan säga att det är hennes val att göra vad hon vill i sitt liv, åtminstone i början. Men steg för steg kommer var och en av oss vilja ställa sig upp, gå in i filmen, och undra, ja, vad håller du på med, Paulina?

Man kan inte direkt kalla henne för en relaterbar figur – hon går på tvären så pass mycket att jag har svårt att se någon där ute som skulle peka på henne och säga ”det där är jag!” – men just därför kan filmen också undvika en agenda. Den som inledningsvis tror att filmen är en vänsterpamflett kommer bli svårt utmanad. Den som tycker att Paulina verkar vara en naiv och dum idealist kommer att drivas till vansinne. Den som in absurdum tror på en värld där varje individ är autonom och ska få klara sig själv kommer nog drabbas av en inte helt positiv filosofisk svindel.

Det enda vi kan vara säkra på är att Paulina kommer att gå sin egen väg, göra sina egna val, och hon kommer att leva som hon lär. Hennes ”naiva idealism” är inte bara fina ord, sagda vid rätt tillfälle. Hon kommer offra en massiv del av sitt liv för att hon faktiskt tror på det hon tror också i praktiken. Alla förväntar sig att hon ska göra det praktiska när det väl kommer till kritan. Men hon står kvar. Vadå, säger hennes blick, trodde du det bara var prat?

Manuset är svidande intelligent, och därmed djärvt. Författaren har gett sig själv den stora utmaningen att arbeta med karaktärer som är oavbrutet intelligenta. Hela tiden resonerar de som riktiga människor som hela tiden hittar de rätta argumenten och förstår vad de har framför ögonen. Karaktärer tänker på vad vi tänker på, och säger vad vi vill säga; vi är dem, tydligt samma människosläkte i samma människovärld. Här finns ingen otänkande pöbel att slött gömma sig bakom, som i en idiotisk film som Jakten, och här finns inga scener där oförklarade dumheter leder till centrala poänger som egentligen bara beror på slump. Eller, för den delen, mjäkigt bekväma karaktärer som accepterar sin livlösa tillvaro som i ett liknöjt franskt borgerlighetsdrama som Dagen efter denna nu senast. Paulina är en film där något verkligen händer, och det känns, det är på riktigt, det är ingen lek.

Det är en fantastisk film som utvidgar originalets mer primitiva story – där våldtäkten leder till att kvinnan blir gravid men, på grund av sin katolicism, vägrar abort – och gör det till en fascinerande skildring av ideologi dragen till sin spets; det som börjar som politik, teoretisk filosofi, slutar i en slags aktivism, praktisk filosofi. Regissören Santiago Mitre kastar om scener ibland, oannonserat och fiffigt, så att vi inte hinner döma den ena karaktären för saker som inte hänt än (eller så att vi dömer av misstag, för att vi inte vet vad som hänt egentligen). Relationen mellan orsak och verkan är inte alltid glasklar. Balansen mellan tro och handling är svajig.

Den som ser filmen med sin egen kontext färdigformulerad på förhand kommer få det väldigt svårt. Mitre leker nämligen med publikens fördomar på ett väldigt naket och för många säkert provocerande sätt. Många kommer säkert att vilja följa lågan av hat, se förövarna straffade med eller utan lagen. Många kommer undra vart den politiska analysen finns – jo, Paulina får svara på frågor om vad hon hade på sig, men hon har inget att säga om det. Hon är mycket medveten om världen hon lever i. Hon är också medveten om hur hon ska leva i den, och att hon (och inte vi) ska leva hennes liv. Paulina är på sätt och vis inte en karaktär i en film – hon är en människa, en av oss. Hon gör som hon vill. Vi behöver inte ens förstå varför, och det är en del av filmens briljans.

FREDRIK FYHR


p2

PAULINA

Originaltitel; land: La patota; Argentina, Brasilien, Frankrike.
Urpremiär: 15 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 29 januari 2016 (GIFF), 4 november 2016.
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW, DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dolores Fonzi, Oscar Martinez, Esteban Lamothe, Silvina Sabater, Mariana Mitre, Julian Tello, Ezequiel Diaz, Veroka Fedeli, Alejandra Rivera Coutto, Dora Villalba, Jose Maria Barrios Hermosa, Fernando Molina, Silvina Warwnycia, Cristian Salguero, Amado Gonzalez, Marco Machuca, Thiny Karai Ramirez, Walter Casco, Laura Lopez Moyano, Lorenzo Ocampo.
Regi: Santiago Mitre.
Manus: Mariano llinás, Santiago Mitre.
Producent: Laurent Baudens, Fernando Brom, Didar Domehri, Axel Kuschevatzky, Agustina Llambi-Campbell, Santiago Mitre, Gaël Nouaille, Walter Salles, Lita Stantic, Nacho Viale.
Foto: Gustavo Biazzi.
Klippning: Delfina Castagnino.
Musik: Nicolás Varchausky.
Produktionsbolag: La Unión de los Ríos, Lita Stantic Producciones, Telefe, VideoFilmes, Story Lab, Full House, samprod. Argentina Cine mfl.
Svensk distributör: Folkets Bio.
Finans; kategorier: Diverse produktionsbolag, inkl. mindre privata bolag, i samband med mediebolag och diverse ideella, statliga föreningar o dyl samt statligt stöd; arthouse, drama, klass, socialrealism, juridik, social skam, filosofi.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – en enkel men omskakande berättelse som skapar en ovanlig lek med publikens förväntningar; otroligt välskrivet och realistiskt manus och skickligt berättad, hela tiden med avsikten att förankra filmen i huvudpersonen och låta hennes handlingar bli fokus för publikens uppmärksamhet. En liten men imponerande film.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *