Sing Street

sing-street-1

Titta där – 80-talet! Sicken kostym och scenografi! Gå som en egyptier. Gå på solsken. Eller gå iväg i tystnad, som Ian Curtis sjöng, och som Sing Street – trots lovorden den fått sedan premiären i Sundance – nog kommer att göra. Ett halvdant filmår som 2016 känns det kanske skönt att bara bli lite rörd av musik och kärlek och tårar, på samma sätt som vi rörts i hundra år. Den som vill att en film ska vara en glad, lättglömd poplåt kommer verkligen att gilla Sing Street.

Men exakt varför denna hyperkonventionella film blivit en sådan darling vet jag faktiskt inte – det är kanske ett till bevis på att nostalgi inte ska underskattas. Nu har vi kommit till en ny generation, och en ny tid som ska romantiseras. 80-talet. Som film gör Sing Street ingenting som en film som Billy Elliot (2000) och dess tusen kopior inte redan gjort – men folk har växt upp på 80-talet, och de kommer beröras. Vem vet, när de börjar göra sådana här filmer om 90-talet kanske det är min tur att gå ner på knä och kasta rosor. Men jag hoppas, och förutsätter, att jag kommer kunna behärska mig.

Sing Street har dessutom effektiv konkurrens i Lukas Moodyssons Vi är bäst! som praktiskt taget skildrar samma sak fast mycket mindre uppenbart konventionellt och mycket mer autentiskt.

Jag har redan nämnt Billy Elliot, så jag tänker mig att åskådaren vet vad för typ av film Sing Street är. Jag hade kunnat säga Allt eller inget (1997) eller Pride. Lägg till 80-talsmusik – med det menas syntpop och punk, inklusive scenkläder – och ni är framme. Detta är den typ av feel-good-formula som måste utgöra åtminstone hälften av hela den brittiska filmindustrin.

Men teoretiskt sätt skulle Sing Street kunnat vara en autentisk skildring av Dublin år 1985, där filmen utspelar sig, där ynglingar längtade efter ett bättre liv och flydde till London fastän de inte hade en quid på fickan; några av dussinet montage i filmen visar arkivbilder och gamla nyhetsinslag om saken.

Teoretiskt sett skulle Conor (Ferdia Walsh-Peelo) kunna vara en riktig tonåring, smart och introvert och full av kärlek till musiken. Han stänger in sig på sitt rum och skriver låtar när föräldrarna grälar. Han startar ett band med sina kompisar – Duran Duran och The Cure är idolerna. För stora trenchcoats och skrikande lila och limegröna färger. De vuxna förstår ingenting. Nassarna måste man slåss mot, eller fly från. Conor går i en strikt jesuitskola med lärare utbildade på Roald Dahl-universitetet. Tuffa tider. Men kanske han, om han vågar – fastän han är så blyg och snäll och anspråkslös – kan han få coola tjejen Raphina (Lucy Boynton) att gilla honom. Impas hon av hans band? Vill hon vara med och spela? Är hon något annat än en hägring, en Katrina and the Waves-lookalike som fått ett par pliktskyldiga mänskliga inslag som ska göra henne mindre av ett bihang till huvudpersonens mål och strävan?

Nä… men å andra sidan är alla karaktärer precis lika uträknade och avmätta för att vara exakt så sympatiska eller osympatiska att man ska kunna glida med i feel good-fluffet och acceptera deras färdigformulerade repliker som verkligt drama, deras klichéprat som verkligt karaktärsutveckling och, förstås, alla montage som berättande. Sing Street är tekniskt inte berättad så mycket som den är genomsvept. Så fort filmen måste fördjupa någon tanke, händelse eller känsla så flyr den in i montagets allting uppslukande la la-land. Har man sett tillräckligt många sådana här filmer så är det nästan klaustrofobiskt långtråkigt.

s2

Men därmed inte sagt att filmen är dålig. Tvärtom är den nästan irriterande okej, professionellt regisserad, duktigt skriven och helt okej spelad. Den som gillar den här eran, den här musiken, och gillar att sjunka in i en förutsägbar feel good-saga kommer inte att ha minsta invändning på den här filmen. Den är så bra en film kan vara och fortfarande vara exakt det du tror att det ska vara.

Så jag lämnar filmen med mild rekommendation, beroende på vem du är – Sing Street är en förskönad bruksprodukt, en död leksak till film, men det är ju bara vad sura jag tycker. Och som en sådan film fullföljer den sitt syfte. Jag tänker mig att filmens brist på finess blir tydligare om man tar och ser om Billy Elliot, eller varför inte The Commitments (1991), filmer som verkligen är bra bortom sin formula… men än sen, kanske någon säger.

Regissören John Carney är en erfaren, och säregen, regissör av musikfilmer. Han har alltid varit farligt nära den slentrianmässiga mainstream-vaniljen, men i hans tidigare filmer – Once (2007) och Sånger från Manhattan – har han vägt upp fluffet med fiffigt berättande och oväntade grepp både i stil och form. Han har där visat vilken skicklig regissör han kan vara, och hur han kan vara musikaliskt lekfull också med bildspråket – det fanns stunder i de filmerna som var lika klyschiga som de i Sing Street, men det fanns alltid något som gav det en extra twist, något som gjorde att just de scenerna i just de filmerna stack ut. De var konventionella feel-good-filmer, ja, men de hade personlighet, egna karaktärer, en känsla av genomlevdhet, som om Carney faktiskt haft något på hjärtat.

Det finns fina stunder i Sing Street också, enskilda ögonblick som berör i stunden, men de känns tagna från andra filmer snarare än Carneys hjärta. Det är svårt att inte se helheten som en opersonlig syntes, som den där stora skivan som ett populärt band gör när de blir mainstream en gång för alla och blir kallade för sellouts av sina gamla fans.

Det är klart att Carney kan göra en förutsägbar feel-good enligt konstens alla regler, men det är lite tråkigt att han nöjer sig med det. Jag tror säkert att Sing Street är personlig för honom, kanske rentav hans mest personliga film – han har skrivit musiken till filmen själv och jag förutsätter att det är hans egen uppväxt han vill romantisera. Personlig är dock inte vad filmen känns som. Den liknar faktiskt hundra andra filmer. Det är väl OK, men lite synd.

FREDRIK FYHR


ss

SING STREET

Originaltitel; land: Sing Street; Irland, Storbritannien, USA.
Urpremiär: 24 januari 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 7 november 2016 (DVD, VOD).
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, Redcode RAW (5K); DI/D-Cinema/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Ferdia Walsh-Peelo, Kelly Thornton, Maria Doyle Kennedy, Jack Reynor, Aidan Gillen, Ian Kenny, Ben Carolan, Percy Chamburuka, Mark McKenna, Don Wycherley, Des Keogh, Kian Murphy, Dolores Mullally, Lucy Boynton, Marcella Plunkett, Vera Nwabuwe, Conor Hamilton, Karl Rice, Tony Doyle, Keith McErlean, Peter Campion, Lydia McGuinness, Kyle Bradley Donaldson, Paul Gibbons, Eva-Jane Gaffney, Paul Roe.
Regi: John Carney.
Manus: John Carney.
Producent: Anthony Bregman, John Carney, Martina Niland.
Foto: Yaron Orbach.
Klippning: Andrew Marcus, Julian Ulrichs.
Scenografi: Alan MacDonald.
Kostym: Tiziana Corvisieri.
Produktionsbolag: Cosmo Films, Distressed Films, FilmNation Entertainment, FilmWave, Likely Story, PalmStar Media.
Svensk distributör: SF (DVD).
Finans; kategorier:  Produktionsbolag i samarbete med mediebolag, plus fondstöd; feel-good, komedi, drama, romantik, musik.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – välregisserad och duktigt gjord feel-good men helt formalisk och ooriginell.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *