Idiotrepubliken (2006)

idiot0

I början av det här året skrev jag om filmåret 2006, och konstaterade att vi för tio år sedan upplevde en turbulent nutid – åtminstone filtrerat genom filmens värld. Fem år hade gått sedan elfte september 2001 och en slags bearbetning verkade vara i full gång. Nuet var urholkat och desillusionerat, stämningen var bitter och ribban för vad som fick sägas och göras var plötsligt mycket högre. Allt var liksom avtrubbat. Det behövde göra mer ont än förut för att faktiskt kännas.

Samtidigt, mitt i oron för nuet, såg vi också framåt med lika stor oro och förvirring.

”Om tio år kan vår planet ha nått en vändning, varefter vi börjar glida mot förintelsen av vår civilisation de flesta arter på vår planet. Når vi den punkten är det för sent för någon handling.”

Så sa, förstås, Al Gore i En obekväm sanning (2006). Nu har det gått tio år sedan den filmen och den som vill veta hur läget ser ut idag kan med fördel se Fisher Stevens dokumentär Before the Flood som National Geographic streamar gratis på global skala.

Donald Trump är en man som inte tror på klimatförändringar – åtminstone säger han det själv. Svenska Akademin definierar ordet ”idioti” som svår grad av intellektuell efterblivenhet och ordet ”idiot” som, kort och gott, dumbom. Trump är alltså, bokstavligen, en idiot. Han vill leda en idiotrepublik.

För den som tittar på en massa film är idén om Trump som president faktiskt inte sådär jätteöverraskande – det är på gränsen till en profetia, och den började kring Ronald Reagans slogan-dränkta och yuppie-korrupta 80-tal, eran som fortfarande definierar vår tid. Från den megalomana fascist-konglomeraten Farley Flavors i Shock Treatment (1981) till Biff Tannens dystopiska kungarike i Tillbaka till framtiden 2 (1989) finns ”president Trump” där, nästan som som en satirisk kliché, en ”då blommar löken”-situation som (inser vi nu) burit på en svart oundviklighet. Nu blommar faktiskt löken.

Lika iögonfallande som de filmerna, och lika väsentlig i sammanhanget som En obekväm sanning, är Mike Judges Idiocracy, en film som ironiskt nog gjordes redan 2004 men som hade svårt att hitta distributörer. Det tog två år innan den gick på en minimal biorunda i USA, och därefter fick den nöja sig med en DVD-release; också i Sverige, ett år senare, där den fick titeln Idiotrepubliken.

idiot1

Filmen har dock överlevt – i ett fortfarande skralt utbud (tro mig, det kommer att ta lång tid innan jag kallar det svenska VOD-utbudet för ens ”okej”) kan Idiotrepubliken fortfarande streamas på flera håll. Det är en sådan där film som människor ofta frågar om jag sett. Många tycker att den är genial. Jag tycker inte att den är jättebra, men den är viktig så tillvida att den faktiskt får människor att haja till.

Filmen skildrar USA år 2505, en nation av fullständiga idioter (eftersom alla smarta människor tar för lång tid på sig att skaffa barn, medan dumma människor reproducerar sig som kaniner) och det är ingen slumpmässig, Monty Pyhton-nidbild. Det är en dystopi där sunkig skräpkultur är religion, där infrastrukturen fungerar gud-vet-hur, och där människor gått tillbaka till neandertalarnivån, oförmögna att göra annat än att konstatera de mest uppenbara sakerna, samt förmågna att enbart kunna kommunicera via korta uppmaningar, utrop och (ibland) frågor. Det är otroligt lätt för 2500-talets människa att förvirra sig själv, för hon är fastkedjad till skärmar som visar idel sensationer, idel skräp.

Mike Judge (skapare av ”Beavis & Butthead”, ”King of the Hill” och Office Space) kan sätta fingret på modern kommersiell popkultur, och han kan perfekt skämta om hur enkelspårig, idiotisk och effektiv den är. Det är inte på det stora hela ett otroligt genomtänkt år 2505, men vi känner igen oss i det tillräckligt mycket för att det ska bli påtagligt.

Tio år senare är visionen i Idiotrepubliken, mer än själva filmen i sig, ännu mer träffande – och efter det amerikanska valet direkt vemodigt. År 2505 dricker mänskligheten Gatorade ur kranen istället för vatten, eftersom en ekonomisk kris lösts genom att ett multinationellt företag köpt upp myndigheterna. År 2016 tänker jag att jaha, hur otroligt är det på en skala? Det var bevisligen mer otroligt för tio år sedan.

Narrativt är Idiotrepubliken mest en gammal vanlig vardagshjälte-story som följer ganska normala feel good-mallar – Luke Wilson spelar en karaktär vid namn Joe (vad annars), en helt anonym kille från vår tid. I enlighet med klassiska sci fi-traditioner blir han utvald av militären att frysas ner i ett år; det går förstås inte som det tänkt sig och han vaknar istället upp 500 år senare, efter diverse ekonomi- och miljökatastrofer, i en värld där sophögar ersatt gröna ängar och där människors uppmärksamhetsförmåga är på guldfisknivå; den första person som Joe träffar är en kille som sitter och tittar på sitt favoritprogram (som visar en person som blir sparkad mellan benen och till synes inte mycket mer) i en fåtölj med inneboende WC. Efter att Joe kraschat in genom väggen i hans vardagsrum blir han fly förbannad för att han försöker förklara sig. Det är en fruktansvärt skicklig scen skriven av Judge. Killen är inte arg för att hans lägenhet är demolerad utan för att någon försöker prata med honom. Han jagar ut Joe för att han ”inte håller tyst”. Just den otåligheten, just den oviljan att ta något på allvar, just den kopplingen till skärmarna och just det beroendet av lättja, är så fruktansvärt talande. Mer nu än då, när vi har en hipster-kultur som mer än någon annan jag vet älskar nonsens och ironi som ett alibi – “lämna mig i fred, sluta be mig bry mig, YOLO dawg *menat ironiskt*” etc.

Som sagt är intrigen det minst intressanta med filmen. Judge har kommit på en fantastisk idé, men han är mindre noga med att utnyttja alla dess möjligheter. Istället hamnar Joe på en odyssé genom olika scener som visar upp de missförstånd som kan uppstå när man träffar idioter – efterhand måste han förstås visa vilken schysst kille han är egentligen och bli en hjälte, och inte minst få en tjej på kuppen; det är därför Maya Rudolph också är med på ett hörn. Hon spelar den slentrianmässigt halvschyssta unga prostituerade tjejen som har i uppdrag att mot slutet av filmen bli ihop med Joe till slut, för oavsett hur käck hennes personlighet är så har den inget eget mål. Och ja, det är ”roligt” att hon har ”världens äldsta yrke” också… på samma sätt som det är roligt med sex i allmänhet, könsord och vulgäriteter. Enligt Mike Judge.

idiot2

Visst, det är hans grej. Oundvikligen måste det vara så att majoriteten av skämten i Idiotrepubliken landar i brölighet och vulgaritet – ibland för att det faktiskt är intelligent, ibland bara för att det är dumt – men det ändrar inte faktumet att det är byggt på en väldigt smart och välbehövlig vision. Faktum är att jag tycker ganska mycket om filmens enkelhet, eftersom det gör den lättillgänglig. Det finns många filmer som är mer djupare, mer intelligenta och ambitiösa, än Idiotrepubliken men de har också oundvikligen en mindre publik. Detta är en film som ser ut och känns som en film i mängden, den typ av film som mediantittaren kan se utan motstånd. Det är också därför, tror jag, som så pass många människor reagerat på filmen, tagit åt sig av den, dragit en parallell mellan den egna livsstilen, konsumtionen och världen omkring oss. Idiotrepubliken ger väckarklockan som vi inte borde behöva – att utvecklingen styrs inte av andra, utvalda ledare, och de produkter vi har omkring oss växer inte på träd. Det är vi själva som styr vår egen utveckling. Och ju mer dumt skit vi tittar på desto mer dum och skitig kommer världen omkring oss att bli.

Det finns en ironi här, att det är just samma lättillgänglighet, samma otålighet inför det som tar tid eller är svårt att förstå, som filmen gör narr av. Men Judge känner inte förakt för denna absurda, lättjefulla och ständigt felande människa. Vi är de varelser vi är. Människan är, på det stora hela, oupplyst. Filmen landar i en sentimental och tämligen schablonmässig hyllning till mänsklig kamratanda, även när den är intellektuellt degraderad, som jag tror är helt ärligt menad.

Det är som att vi fortfarande är människor, och en människa är en människa är en människa, och att solen ska gå upp i morgon också. En ledare kan vara mer eller mindre inflytelserik, mer eller mindre en symbol för vad folket vill, men den kan aldrig vara folket, eller en sammanfattning av vad mänskligheten är. När vi alla är idioter, eller om vi nu egentligen alla är idioter, så kan presidenten vara som i Idiotrepubliken: En högljudd fd porrstjärna och WWF-brottare vid namn Dwayne Elizondo Mountain Dew Herbert Camacho (spelad av Terry Crews). Vilket skämt…! Det hade ju lika gärna kunnat vara… tja, en bevisligen blåst realitystjärna och bluffpamp som Donald fucking Trump. Det har hänt av flera olika orsaker, men som Idiotrepubliken visar (ibland med skrämmande tydlighet) så är det för att vi tillåtit världen, och oss själva, att bli dummare.

FREDRIK FYHR


Tidigare texter i denna serie: Det flammande svärdet (1916)Hämndens natt (1916), Så går det till i krig (1926), Moderna tider (1936), Tider skola komma (1936), Sången om södern(1946), Gorilla (1956), Batman (1966), Operation Tiger Lily (1966), A Better Tomorrow, Manhunter (1986), biosommaren 1996Little Miss Sunshine (2006).


idiotrepubliken

IDIOTREPUBLIKEN

Originaltitel; land: Idiocracy; USA.
Urpremiär: 1 september 2006 (USA).
Svensk premiär: 7 mars 2007 (DVD).
Speltid: 84 min. (1.24).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Luke Wilson, Maya Rudolph, Dax Shepard, Terry Crews, Anthony ‘Citric’ Campos, David Herman, Sonny Castillo, Kevin McAfee, Robert Musgrave, Michael McCafferty, Christopher Ryan, Justin Long, Heath Jones, Eli Muñoz, Patrick Fischler, Darlene Hunt, Ryan Ransdell, Melissa Sweet, Valerie Posas, Wes Davis, Andrew Wilson, Mark Turner.
Regi: Mike Judge.
Manus: Mike Judge, Ethan Cohen.
Producent: Elysa Koplovitz, Mike Judge.
Foto: Tim Suhrstedt.
Klippning: David Rennie.
Musik: Theodore Shapiro.
Scenografi: Darren Gilford, Jeffery Noble (okrediterad).
Kostym: Debra McGuire.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Ternion.
Svensk distributör: SF (DVD, 2007).
Finans; kategorier:  Produktionsbolag i samarbete med storföretag; komedi, satir, science fiction, feel-good, komedi, äventyr, romantik.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – en ojämn film som komedi och berättelse betraktad, men mycket intelligent, stark och profetisk i sin vision av ett (inte helt) ofattbart framtidsscenario.

Visa / dölj kommentarer (3)

3 tankar om “Idiotrepubliken (2006)

  1. Pingback: Förbjuden värld/Världsrymden anfaller (1956) | Videosöndag

  2. Pingback: Sinnenas rike (1976) | Videosöndag

  3. Pingback: Intolerance (1916) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *