Nocturnal Animals

1

När vi öppnar en bok, eller när en film börjar, så händer egentligen ingenting – ändå är vi plötsligt någon annanstans. Och om vi väl fängslas av det vi ser så kommer vi att glömma tid och rum och vara ingenstans, inuti verkets värld – och hela tiden vet vi att det inte är på riktigt. Detta är fiktionens syfte och kraft – den förintar verkligheten, och får oss att hitta sanningen.

Susan (Amy Adams) vet detta när hon får ”Nocturnal Animals” i posten. Det är det färdiga manuset till en roman, skriven av Edward (Jake Gyllenhaal) – en man hon älskat men inte sett på tjugo år. Deras avsked var smärtsamt. Boken är dedikerad till henne. Det är omöjligt att säga, för henne lika väl som för oss, om det är menat som en komplimang eller något annat. Hon börjar läsa.

Klipp. En sommardag. En familj. Tony (Jake Gyllenhaal, igen) ska flytta med sin fru (Isla Fisher) och tonåriga dotter (Ellie Bamber) och de kör bilen genom ödsliga vägar i västra Texas. Vad ska hända? Kvällen blir natt, mörkret sluter sig omkring deras lilla bil – mobiltäckningen försvinner. Långt borta i mörkret närmar sig ljus från främlingars bilar.

Smack. Susan smäller igen boken. Hon ligger i sängen, chockad, kan inte fortsätta.

Vi får fortsätta följa hennes liv, en iskall vardag där hon som ägaren för ett konstgalleri rör sig som en överklasspuma genom miljöer och människor som talar med varandra som robotar. Hon har en man (Armie Hammer) som hon vet vänstrar – vi får det bekräftat också, men Susan behöver inga bevis. Det spelar inte så stor roll. Det är synd att de inte har så mycket pengar som det ser ut. Den kliniska perfektionen är total, och någonstans i hennes huvud är Tony kvar ute på vägen med sin familj, på väg mot en våldsam händelse som kommer att förändra hans liv.

Vi undrar vad som kommer att hända. Vi undrar vad mysteriet är. Vi söker kopplingen. Tonys roman ger Susan kalla kårar. Vi får ytterligare en berättelse – hennes minne av Tony, hur de träffades en gång, hur kära de var och hur sann den kärleken kändes i jämförelse med allt som skulle följa i hennes liv. Hur hennes kyliga mor (Laura Linney) insåg, långt innan hon själv, att det var hennes öde att välja ett liv som handlar om pengar och struktur. Tony var en ung författare utan ambition eller framgång. Hon trodde inte på honom. Han hade inga pengar, hans namn betydde inget. Saker hände. Dramat var våldsamt. De var unga. De gjorde sina val.

4 2

Alla dessa historier är välbekanta – om inte från verkliga livet, som Tony och Susans klassiska slice-of-life-romans, så från fiktionens; ”Nocturnal Animals” visar sig vara en rå, otäck thriller som innefattar en sedvanligt lysande Michael Shannon som förbittrad sheriff ute i ingenstans, och Aaron Taylor-Johnson som en dimögd redneck-psykopat rakt från helvetet. Det är en klassisk, välgjord och spännande hämndberättelse med ett par scener som är lika otäcka som övertygande.

Och ändå är de inte ”på riktigt”. Vi tittar ju bara på det iscensatta innehållet i en bok som Susan läser… men Susan finns ju inte på riktigt hon heller. Hon är Amy Adams och det finns inte ett ögonblick då vi inte ser det. Allt det här är en mörk, vacker illusion.

Det är exakt sådana här saker som många filmatiseringar av romaner – Kvinnan på tåget, nu senast – inte förstår. Nocturnal Animals är baserad på romanen ”Tony and Susan” av Austin Wright; Wright, som dog 2003, läser jag var en professor i litteraturvetenskap och jag är inte förvånad. Denna lek med fiktionen, och de diegetiska nivåerna, kan bara göras av ett proffs. Men om filmen hade använt ett vanligt filmspråk, och utnyttjat hantverket enligt konstens alla regler, så hade det blivit för bokstavstroget och klonkigt.

Istället är Nocturnal Animals gjord av Tom Ford, som inledde sin karriär inom modebranschen. Han har bara gjort en långfilm förut, men den filmen – 60-talsdramat En enda man (2009) med Colin Firth och Julianne Moore – var knappast ett amatörverk. Också den filmen var byggd på en roman, samtidigt som den var ytterst cinematisk.

Nocturnal Animals går steget längre och är en film som vältrar sig i överestetiskt bildspråk och den all den expressionistiska lyster som man vill att en stark thriller ska ha. Samtidigt är Ford fascinerad av narrativen, och berättande som koncept, och det finns inte en stund då filmen inte är djupt medveten om vart den är på väg, att den är på väg dit, och att han har oss i våra händer. Den enklaste på-rak-arm-liknelsen man kan ge är att tänka sig en korsning mellan Gone Girl och Joe Wrights oförglömliga Ian McEwan-filmatisering Försoning (2007).

En sak som en stark filmatisering för med sig är ambiguitet. Jag har läst att Susan ser boken ”Nocturnal Animals” som en slags hämndaktion. Det kanske är tydligare i boken. Film är ett medium av misstankar, inte vetskap – och jag fann stort nöje i känslan av att Susan och Tony förblir gåtor, och deras relation ett mysterium; de är fångade i denna extremt färgstarka och attraktiva cinematiska behållare. Allt som sker här går att undra över – inte minst varför Tony skrivit just denna roman och skickat den till just Susan, och i synnerhet varför hon reagerar som hon gör; konsten visar sig vara verkligare än verkligheten eftersom den känns och tycks betyda mer.

Alla kommer säkert inte älska filmen. Vissa kanske ifrågasätter Tonys motivationer. Vissa kanske föredrar att inte undra. De som är vana vid TV-serier kommer sakna långa dialogscener där karaktärer förklarar allt de känner, varför de känner det, samt vad de ska göra i nästa scen.

3

Istället får vi känslor i bilder, i musik, i våldsamma händelser och smärtsamma fakta – i blickar, inte minst; stilen bär karaktärerna, och deras känslor; Susan sårade Tony. Tony är uppriven. Susan är ledsam. Deras liv är förstörda av misslyckade drömmar som i slutändan var fåfänga och självupptagna; de behöver inte säga något. Vi behöver inget ”drama”. Amy Adams kan visa allt i en enda blick, om tagningen är rätt. Och Nocturnal Animals är full av perfekta tagningar.

Det kan misstas för ”stil över innehåll”, men bara om man tycker att stil är ett skällsord i allmänhet. Istället skulle jag kalla Nocturnal Animals för en djup film gjord med mycket stil. Den gör exakt det som vissa tyckte att det cinematiska Kinderägget The Neon Demon gjorde – den filmen hade en massa stil, men det handlar inte om kvantitet. Det spelar ingen roll hur mycket stil du öser över en film, det blir inte mer meningsfullt för det. Den tanken handlar om vad man i Hollywood kan kalla för kokainhybris. Eller Trump-logik.

Ska man verkligen lyckas krävs både hjärta och intellekt, en hel del disciplin och talang nog att kunna skapa bilder som har kött och blod, scener som stannar kvar i ens huvud och som inte glider iväg som de snabba sensationerna i en snygg splattereffekt. Nocturnal Animals är en magisk thriller, djup som kärret i Psycho och glittrande som scenen i slutet på Mulholland Drive; den där det visar sig att det inte finns något band, att allt är en illusion – ändå, otroligt nog, är allt verkligt; kallsvetten, hjärtslagen, den där otroliga pianoslingan som tar slut och lämnar oss med andan i halsen.

FREDRIK FYHR


na

NOCTURNAL ANIMALS

Originaltitel; land: Nocturnal Animals; USA.
Urpremiär: 2 september 2016 (Venedig).
Svensk premiär: 13 november 2016 (SIFF), 18 november 2016.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Michael Shannon, Aaron Taylor-Johnson, Isla Fisher, Ellie Bamber, Armie Hammer, Karl Glusman, Robert Aramayo, Laura Linney, Andrea Riseborough, Michael Sheen, India Menuez, Imogen Waterhouse, Franco Vega, Zawe Ashton, Graham Beckel, Jena Malone, Lee Benton, Kristin Bauer van Straten, Sydney Schafer, Evan Bittencourt, Janet Song.
Regi: Tom Ford.
Manus: Tom Ford efter romanen ”Tony and Susan” av Austin Wright.
Producent: Tom Ford, Robert Salerno.
Foto: Seamus McGarvey.
Klippning: Joan Sobel.
Musik: Abel Korzeniowski.
Scenografi: Shane Valentino.
Kostym: 
Arianne Phillips.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Focus Features, Fade to Black Productions.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Finans; kategorier: Storföretag samt filialer och ytterligare produktionsbolag; thriller, drama, mysterie, meta, arthouse, filmatisering, klass.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – otroligt snygg, genomtänkt och välgjord thriller som på ett starkt cinematiskt sätt, med få fel, balanserar tre olika berättelser och skapar såväl en otäck thriller som en vemodig kärleksberättelse och ett dunkelt psykologiskt mysterium.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *