Videohyllan & Videovecka 45

videohyllan

Carnage Park mini2star

Central Intelligence mini2star

Desierto mini2star

Equals mini2star

Hostile Border mini25star

Independence Day: Återkomsten (tidigare recenserad)

Ma ma mini15star

Money Monster (tidigare recenserad)

Natural Selection mini25star

Den ambitiöse läsaren har noterat att Videosöndag har ett pågående ”backstage-projekt” kallat Videohyllan – det handlar, väldigt enkelt, om att skapa en gammal hederlig databas. Alla filmer, från A till Ö (eller # till Ö, rättare sagt) ska upp på hyllan, med ett inlägg på ungefär 40 till 200 ord – den typ av lexikaliska inlägg som man på anglosaxiska brukar alla capsule reviews. Dessa är underbart praktiska för alla de som inte orkar läsa recensioner på tusen ord men som ändå (något paradoxalt) är nyfikna på var undertecknad har att säga om en film.

Med ”alla” filmer menar jag alla som jag sett – vilket inte är det lättaste att räkna ut. Arbetet är ett pyssel som går ut på att sammanfoga olika loggböcker och ”lexikon” jag gjort sedan 1998 (då jag inte var gammal). Ibland kräver det omtittar, omskrivningar, om-allting-ifieringar – kort sagt, ett work in progress av guds nåde och långt ifrån färdigt. Men jag nämner det ändå, eftersom det händer att ni söker på vissa titlar och snubblar över dessa kortare inlägg och väl förtjänar en förklaring.

Projektet är förstås hemskt nördigt och lite bakåtsträvande – Jag är dock ett videobarn och präglad av tiden då man kunde gå in i en hyrvideobutik och strosa längsmed hyllan där titlar står alfabetiskt ordnade och inte kan tas för givet. Jag har inget annat val än att följa min passion och organisera min egen videohylla.

Mer praktiskt kommer detta att innebära att jag (lika gärna) kan skriva kortare recensioner på filmer som släpps direkt till video, eller filmer som jag missat på bio. De kommer hamna direkt på hyllan, så att säga. Den trogne läsaren vet att jag har mer att säga om en film, nästan vilken som helst, men dygnet har 24 timmar, jag har två armar och inte åtta, och på sistone har jag börjat få andra åtaganden som stjäl tid. När jag startade denna sida var jag student, levde ensam på tjugo kvadrat och hade mer eller mindre vidöppna dagar att fylla. Nu konkurrerar filmerna med andra saker och ting, och med all största säkerhet kommer de sakerna bara att bli fler och fler.

Det kommer förmodligen bli så att en eller två videoreleaser som är av särskilt intresse får en egen recension, medan resten går hit.

Så, utan vidare ado, här kommer de videosläpp från veckans vecka, 45, som jag sett:

cp1

Carnage Park mini2star

En löjligt riffande skräck- och actionfilm som först snor Tarantinos grindhouse-estetik och därefter börjar plagiera Motorsågsmassakern – det är oskyldiga hjältinnan Ashley Bell som kastas in i helvetet, eller rättare sagt ut i vildmarken, efter att en dräggig figur misslyckats med ett bankrån; därefter jagas hon av en sådan där läskig ”random galning ute på vischan” med gevär, och så vidare. Det är karaoke-filmskapande i J.J. Abrams-skolan, men det är inte riktigt den hipster-ytliga film man kan tänka sig. Filmen har energi och regissören Mickey Keating har teknisk kunnighet han kan skryta med; filmen är inte minnesvärd, men för skräckfans borde den fungera. Den handlar endast och enbart om sitt eget arv och sin egen stil, kalla det en ritual, som en AC/DC-konsert.

cp2

Central Intelligence mini2star

Kevin Hart var skolans hetaste kille, och Dwayne Johnson supermobbad, när det begav sig – men tjugo år senare är Hart en uttråkad kontorsråtta och när Johnson hör av sig för en öl för gamla tiders skull visar det sig att han är en jagad CIA-agent som drar med honom på ett obligatoriskt äventyr. Det obligatoriska äventyret innebär en hel del dåligt gjord action och slentrianmässig humor ur buddycop-filhanteraren; upptakten är dock charmig – faktum är att de första tjugo minuterna är fina, Hart får äntligen spela en någorlunda riktig figur och Johnson manifesterar sig själv som Hollywoods kanske säkraste teddybjörn. ”Nu och då”-humorn fungerar, och ett tag ser det ut som att en helt annan film skulle kunna finnas här – kanske en feel-good, kanske en svart komedi, allt utom den halvtråkiga actionkomedin som måste följa. Filmen är dock inte så usel som man kan tro – en något oväntad liknelse här, men liksom Sisters är detta en film som utstrålar glädjen från alla inblandade (inklusive cameos av Jason Bateman och Melissa McCarthy) samt även faktumet att det varit roligare att göra filmen än att se den.

cp0

Desierto mini2star

Detta är en av flera filmer den här veckan som anlänt som på beställning kring det amerikanska valet – den handlar nämligen om gränsen till Mexiko. Det är den mer spekulativa av de två i denna text, eftersom den mestadels är en överlevnadsthriller av en ganska rudimentär art. Gael Garcia Bernal (återförenad, något otippat, med Marco Pérez från Älskade hundar) leder ett par flyktingar illegalt över gränsen till USA, varpå de blir beskjutna av galning (Jeffrey Dean Morgan) med hjärtat kvar i konfederationen. Som höres är det en ganska spekulativ exploitation-inramning på en thriller med skräckinslag, och Desierto är på det stora hela taget inte mer eller mindre minnesvärd än någon annan film där en part försöker ha ihjäl en annan genom hela filmen (utan att något mer egentligen händer). Manusets begräsningar är tydliga; hela tiden återvänds det till klichéartade spänningsscenarion och när begåvning saknas för att ge karaktärer personlighet så fejkas ”mystik” via ”öppna” stunder som man liksom får ”tolka själv”. Det är en bluff man ska syna. Filmen är ändå hyggligt underhållande, om man kan smälta den, fram till slutet då det här blir extra tydligt och man lämnas mycket otillfredsställd och irriterad.

eq

Equals mini2star

Nicholas Hoult och Kristen Stewart spelar människor i den där välbekanta dystopiska framtiden där känslor är förbjudna och där komplett rationalitet råder – naturligtvis blir de ändå kära i varandra och måste hitta ett sätt att bryta sig loss från sitt förvirrade, känslolösa samhälle. Den här beprövade idén hade behövt en Wesley Snipes i Demolition Man för att komma igång – regissören Drake Doremus gillar den kliniska stämningen men han hittar ingen intrig för fem öre; det mesta är långa scener som förklarar samma sak om och om igen samt, förstås, montage. Det blir lika snyggt och livlöst som världen filmen utspelar sig i, och Doremus hittar inga idéer vare sig i manus eller tematik som lyfter denna från hundra andra filmer i samma stuk.

hb

Hostile Border mini25star

Det här är en sympatisk indiefilm, och veckans mer nyansfulla Mexiko-film; tjugotvååriga Claudia (Veronica Sixtos) är en papperslös flykting som deporteras till Mexiko, ett land hon inte har någon relation till, eftersom hennes hem är USA; hon har ingen relation till sin mexikanske far, annat än teknisk, och hon är en pocha, dvs. en mexikan som ”vänt ryggen till sin kultur” och som (mest iögonfallande) inte kan prata spanska. Hostile Border är ingen dålig film för att vara debutverk såväl vad gäller regin (av fotografen Michael Dwyer) som manuset (Kaitlin McLaughlin). Det är dock en modest budget man haft att använda sig av och alla inblandade tar så säkra vägar som möjligt – det finns många i onödan förlängda ögonblick, mycket stämningsskapande istället för karaktärs- eller intrigbygge och resultatet är känslan av en långfilm gjord av människor som bäst behärskar kortfilmer; det känns också nästan obligatoriskt att Claudia dras in i en crime-story, eftersom film noir-genren är enklare att beta av än ett psedudokumentärt drama om andra sidan av utvisningsmyntet. I grunden vill man att en sådan här film ska slå hårt och kännas verklig, och där når aldrig filmen hela vägen fram – däremot är den snygg, välspelad och stiligt gjord, för att vara vad den är, och den är tillräckligt bra för att fungera som en ”aha-upplevelse” vad gäller dess skildring av av en (kodat) vit persons deportering.

is2

Independence Day: Återkomsten mini05starrating

Ur min recension från i somras: En dyr, effektfull röra av intriger med för många karaktärer, alla dåligt underbyggda, i en story som inte förklaras tillräckligt tydligt men som ändå knyts ihop via långsökta nödlösningar; allt bygger i sin tur på ett diffust världbygge; hela filmen är en kollaps.

mama

Ma ma mini15star

En ganska märklig film av Julio Medem, en av 90-talets stora auteur-löften, som tillsammans med producenten och huvudrollsinnehavaren Penelope Cruz gjort denna snyftare om en kvinna som får obotlig cancer samtidigt som hon blir gravid; vemodige Luis Tosar spelar änklingen som faller för henne – ja, mitt i alltihopa är detta också en livsbejakande romantisk film; det blir verkligen en Amelia-overload. Det är inget fel med en gammal cancer-snyftare, men Medem och Cruz verkar inte veta om det är en sådan film de vill göra – regin är ganska saklig och torr, fastän innehållet är extremt sentimentalt, och intrigutvecklingarna blir så långsökta att det inte går att ta filmen på det allvar Medem ramar in allt i. Stämningen i filmen är av den ökända Shyamalanska arten – trist och hela tiden konstigt stelt, fullt av storögda skådespelare som får en att rynka på näsan och undra vad i helskotta man sitter och tittar på egentligen.

mj

Money Monster mini25star

Sympatiske Jack O’Connell tar som gisslan en svindlande ekonomisk siare (Clooney) mitt under hans direktsända program, medan Julia Roberts försöker klara situationen från kontrollrummet. Detta är en film med pikant 90-talsdoft, en thriller för de som gillade Förhandlaren (1997) med regi av Jodie Foster. Ur min recension från i våras: Det är en film med känsla och personlighet. Det är bara det att den inte riktigt fungerar. Den har många bollar i luften och de har olika färg och form. Det politiska inslaget är för simpelt. Spänningen är för väntad. Enstaka inslag av fånig humor är närapå obegripliga … Det är en alltför trygg film, och ju mer överblick Foster ger oss, desto längre bort kommer vi från filmens verklighet. Verkligheten är ju där, det vet vi alla, men Money Monster hittar inte riktigt ett sätt att använda sig av den. Den kvävs någonstans på vägen, medan vi ser bra skådespelare gå igenom en genomtänkt intrig som ger oss all symbolik vi behöver utan att riktigt känna känslorna den duktigt hänvisar till.

hb2

Natural Selection mini25star

Det här är en till indiefilm, ännu lägre budget än tidigare nämnda Hostile Border men med liknande sympatiska drag. Den handlar om ynglingen Matt (Tyler Elliot Burke) som anländer till sitt nya high school, känner sig utanför och bondar med den ”mörka och svåra” killen Indrid (Ryan Munzert) som också är utanför – ack, den sistnämnde lider av verkligt självhat och medan huvudpersonen börjar lära känna nya människor, inklusive en söt tjej, blir den andra mer hatisk och börjar planera en skolmassaker… Och jag är inte säker på att en skolmassaker kan göras till ”personliga berättelser”, eller budskapsfilmer. Det är ingen slump att en film som Natural Selection inte sett mycket av solens ljus – vilken film som helst som handlar om en skolmassaker kommer att bli cinema verboten, i synnerhet när den inte har några som helst finansiella sätt att backa upp sig själv på.

Ändå är det en film som under omständigheterna är rätt bra ibland, när den inte (som många sådana här filmer, alltså) tynger ner tempot för att det ska vara en långfilm och inte en kortfilm. Väldigt mycket i den här murriga och långsamma filmen hade kunnat vara mycket bra och intressant istället för bara utdraget och vattentrampande. Ett annat problem är melodramatiska seriositeten – om du kräver en riktigt bra film om det här ämnet så kommer Natural Selection framstå som riktigt usel för dig, för dialogerna är rätt styltiga och övertydliga; Indrid har våldsamma pretentioner och liknar sig själv till en helig riddare, samtidigt som manusförfattarna verkar tycka att det är minst lika otäckt att han är en ateist som kan argumentera ner sina lärare. Att en unge är smart och otrevlig betyder ju inte att han ska börja mörda folk – och det talar för den här filmens oro, en i grunden närsynt och paranoid oro; praktiskt taget gör den Judd Nelson i Breakfast Club (1985) till ett reellt hot för allas säkerhet. Det är ett steg bakåt, och filmen är allt som allt för färdigformulerad för att bli annat än (mer än lite) absurd – ämnet kräver mindre ”förståelse” och mer komplex analys.

Med allt det sagt så har filmen rent tekniska kvalitéer vad gäller manuset och skådespeleriet – allt är inte bra, i synnerhet inte om man jämför med den standard man kan vara van vid från filmer med högre budget, men till skillnad från proffsigare filmer utan själ så vill den här filmen väldigt mycket och den viljan är inte oviktig. Det som i synnerhet gör filmen intressant är bara att den finns – man får leta bland de obskyra indiefilmerna, de som saknar promotion, för att hitta filmer som faktiskt handlar om intressanta saker. Sedan att de inte kan vara hur bra som helst det är smällar man får ta.

FREDRIK FYHR

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *