American Honey

ah2

Jag svär härmed högtidligt att aldrig mer skriva om hur ”rätt” eller ”fel” en film är ”i tiden”. Andrea Arnolds rättvist hypade American Honey handlar om ett gäng hemlösa ungdomar som åker runt i en skåpbil i USA för att sälja värdelösa tidningar för att desperat tjäna pengar. De är mer än fattiga och deras framtidsutsikter är mindre än noll. Filmen är ett stycke anti-Americana uppflippat och nerflippat som en sunkig burgare på en oglamorös diner, den handlar om unga, vackra fula människor som sitter fast i verkligheten – eller rättare sagt fattigdom. Men det är fattigdom som bara vi, vi som har råd men en biobiljett, kan identifiera. De själva är knappt är medvetna om att de är fattiga. De bara är, yo. ”Vad har du för drömmar?” är en fråga som ställs till två personer vid olika tillfällen. Båda säger samma sak: ”Det har ingen frågat mig förut.” – på med Rihanna och Lady Gaga, upp med händerna i vädret och rök en bong, whoop-whoop. Helvetet nästa.

Det är en fenomenal film, samt även en fenomenal skildring av fattigdom. Det är nu jag förväntas att säga att det här är så himla ”angeläget”, efter Trumps valseger, som om American Honey började existera så fort jag såg den, eller som om den via magi växt upp som en svamp i skogen de senaste dagarna.

Det är en slö och meningslös fix idé, detta att skapa en påhittad ”nyhetens behag”-kvalité åt en film. Jag vet inte vad vi ens menar när vi säger det att något är ”i tiden”. Vi har faktiskt tre iögonfallande nya filmer på bio denna och nästa helg – American Honey, Arrival och Hell or High Water – och alla tre kan hur enkelt som helst kopplas till sin samtid, eftersom de (liksom allt annat) inte kan tillhöra något annat. Men dessa filmer hade varit precis lika ”angelägna” om Hillary Clinton var USA:s nästa president. Då hade man kunnat rynka lite på näsan åt Arrival, kanske, och säga att under den fina, pacifistiska ytan så vilar konservatism och konformism, en kärlekshälsning till Wall Street. Låt saker fortsätta som de alltid gjort! Nu är det istället en film om kosmiskt hopp.

På samma sätt kommer American Honey oundvikligen att tolkas som ett symboliskt kärleksbrev till de mest utsatta i samhället, och en slags subtil satir över en kultur som slavar (djupt nere i stoftet numera) under visionen om The American Dream, människor för vilka hoppet slutat finnas, på platser dit maktens röst inte längre når. Jag tror inte många kommer att läsa American Honey såhär (annat än möjligen Slavoj Žižek) men man kan lika gärna se American Honey som en pro-Trump-film, en smutsig men ärlig feel-good som bär på hoppet om att de svaga ska fortsätta slåss, att verklighetens folk en dag ska ”make America great again” och att du må vara fattig, men också du ska fortsätta kämpa i de frias land.

Hade Clinton varit nästa president hade American Honey framstått som en avsevärt mycket mer deprimerande film, en film som skildrar ett klaustrofobiskt status quo där de fattiga förblir fattiga, för evigt drivande på väg mot ingenstans. Men alla levande människor vet att det är bättre att kasta sig ner i helvetet än att för evigt lida i skärselden. Jag är övertygad om att varenda karaktär vi ser i den här filmen, i sin egna fiktiva del av verkligheten, röstade på Trump. Om de överhuvudtaget röstade alls.

ah3

Denna halv-fiktion är typisk för Andrea Arnold, en regissör som rör sig i verkligheten, om än alltid i ett något förhöjt och supersubjektivt perspektiv, och det leder till att hennes filmer känns lika autentiska som vagt drömska. Hennes figurer är fattiga, men tycks hela tiden ha en desperat dröm tusen mil bort bara runt hörnet – som i Fish Tank (2009) – och de vet att de måste utforska farorna, utsätta sig för dem, hellre än att vara kvar i status quo – som i debuten Red Road (2006). Arnold fastnar gärna i sensuella detaljer, hon är mycket för miljöer. Bland minoriteten kvinnliga regissörer är hon en som faktiskt på något schablonmässigt sätt är markant ”kvinnlig” – hon är en betraktare av sociala rum och spel, hon dömer inte sina karaktärer; det är därför fokuset inte alltid är så hårt vinklat mot berättelserna och karaktärerna. Hon har ingen stor poäng hon vill bevisa, hon saknar pretentioner, men hänger sig fullständigt åt världarna hon skapar, människorna hon möter.

Visst har vi en huvudperson här – Star (Sasha Lane) – men hon är inte mer eller mindre pantad eller smart än någon annan. Detta är främst en film om människor, människor i Wal-Mart-kön, människor på efterlysningspapper, människor som klipper gräset, människor som rastar hunden. Människor med rynkor, valkar, obetalade hyror, sjukvård de inte har råd med, trasiga bilar, människor som bor i sina bilar, i ruckel, under bar himmel. Anti-Hollywood-ansikten i orter utan biografer.

I första scenen står Star i en container och letar efter mat. Nej, hon ”dumpstrar” inte. Hon försöker överleva, och har tur som hittar en hel kyckling. I vad som snabbt visar sig vara en rasande skickligt fotad och klippt film förstår vi hur instinktivt hon lever – en vit skåpbil kör förbi full av skrikande ungar. Hon ser bara killen i framsätet två sekunder, men när skåpbilen stannar utanför ett köpcentrum rör hon sig dit på känsla. Kärlek vid första ögonkastet? Eller bara en ordlös impuls, någon slags känsla för överlevnad.

Vi vet inte, och vi vet heller inte vad som ska hända eller hur det ska gå. Killen visar sig heta Jake (Shia LaBeouf) och han har en deal. Han påstår ”a business proposition”. Han är som en slags scoutledare som kör runt dessa ungdomar genom landet – deras jobb är att sälja tidningar, en tämligen värdelös produkt i vår trådlösa tid men poängen är förstås att ha roligt och känna kärlek och tillhörighet i gruppen och, hey, du tjänar pengar. Det här muntra slavskeppet styrs av Krystal (Riley Keough) som bestämmer resmål, delar upp grupperna, drillar gänget med hejarklacksramsor och tar hand om pengarna – hon ser till att de som tjänar mest belönas, och de som tjänar minst straffas. Hon vältrar sig i sin egen självbild – den bossiga entreprenören, riktigt lyckad när allt kommer omkring (medan hon röker i motellrummet iklädd för liten star spangled bikini) – medan hon mest framstår som den jobbiga figuren i dokusåpan, fast om hon fått för sig att hon var programledare.

Hursomhelst – Krystal är där, och hon kanske är ihop med Jake eller så är Jake bara hennes arbetsslav; han spenderar mycket tid om kvällarna med henne, men vi ser honom bara smörja in hennes kropp med lotion. Detta eftersom vi hela tiden är i nacken på Star, lysande spelad av Sasha Lane (en av många begåvningar Arnold plockat upp från ingenstans, som man bör i sådana här produktioner). Vi ser det hon ser. Vi lär oss det hon lär oss. Det hon inte fattar fattar inte vi. Det hon inte får reda på får heller inte vi veta något om.

Det är också därför American Honey aldrig blir en film om ”karaktärer” med en ”berättelse”. Vi lär känna karaktärerna – busslasten ungdomar – som om vi själva lär känna dem, dag efter dag blir ansiktena mer bekanta för oss, kanske vi kommer ihåg ett namn eller två, men mest är det känslan av människorna vi får, inte några färdigformulerade insikter. Arnold skildrar vägarna, rytmen av ett liv på driven, och framför allt den kolossala fattigdom som breder ut sig längsmed the heartland. Hon är knappast den första som gjort filmer på det här sättet, om de här sakerna – man kan utan överdrift säga att American Honey helt kommer ur en Harmony Korine-tradition – men jag har aldrig sett någon göra det med samma säkra hand, hela tiden utan att tappa den där hungern att komma nära inpå karaktärerna; här finns montage, sexscener, sångnummer och djur, och allt är lika trovärdigt, primalt och rått som det är poetiskt och sublimt.

4556

ah4

Vissa kommer oundvikligen att se filmen som självupptagen och ytlig. Ja, det är en film som säger samma sak om och om igen, och på en rent intellektuell nivå hade den kunnat komma med sin poäng (”titta här, fattiga människor har det svårt”?) och vara klar på 80 minuter. Men Arnold vill inte att vi tar fattigdomen för givet. Hon vill att detta ska kännas. Det ska bli en resa, en upplevelse. Det är inte en ”story”, någon slags intrig som totats ihop för vårt höga nöjes skull – här finns inget ”budskap” annat än det uppenbara i en verklighet som ser ut så här och människor som måste tillåtas värdighet. Filmen pågår i två timmar och fyrtiotre minuter och är till och med lite tråkig ibland, eftersom livet är tråkigt och pågår i realtid. (Och kom ihåg, filmen är fortfarande bara tio minuter längre än Transfomers 3). I synnerhet för de som rör sig på den definitiva baksidan av ett samhälle som ligger i skuggan av sina egna skyskrapor.

De unga och fattiga snor från de rika. De snor från de Clintons och de Bushes som de vet inte kan ge dem något. De använder ”bullshit stories” – ”min pappa dog i Afghanistan”, ”jag hade en strulig tonårstid”, ”vi samlar in pengar till kyrkan” – och med krafset de får surfar de vidare på sin fruktlösa färd framåt; ibland är de avdomnade av knark, ibland sjunger de sånger ihop, ibland slöar de, ibland festar de. Vart är de på väg? Star berättar att hennes dröm är att ha en massa ungar och en husvagn. Arnold utmanar oss – fnys eller oja sig den som törs – och vågar därefter föreslå att alla drömmar är värda att kämpa för. Det gör otroligt ont i slutet, att än en gång resa sig och fortsätta fram. Men det enda Star vet är att hon lever. Och det är bättre att leva än att vara död.

När det är allt man har, när fattigdomen finns i ens själ och hjärta, då lever man verkligen i en värld av skit. Denna. På något outgrundligt sätt lyckas American Honey bli en otroligt vacker och förförisk film, och trots den stora tragedi som är den verklighet den skildrar så är vi fortfarande människor och alla våra enskilda ögonblick bultar och blöder. Det är skit, men det är vårt mänskliga skit. Det kan bli något slags guld. Jag vet inte hur, men jag känner det, för jag har sett American Honey.

FREDRIK FYHR


ah1

AMERICAN HONEY

Originaltitel; land: American Honey; Storbritannien, USA.
Urpremiär: 15 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 17 November 2016 (SIFF), 2 december 2016.
Speltid: 163 min. (2.43).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, codex (ARRIRAW, 3.4K), DI 2K/DCP/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sasha Lane, Shia LaBeouf, Riley Keough, McCaul Lombardi, Arielle Holmes, Crystal Ice, Veronica Ezell, Chad Cox, Garry Howell, Kenneth Kory Tucker, Raymond Coalson, Isaiah Stone, Dakota Powers, Shawna Rae Moseley, Chris Wright, Summer Hunsaker, Brody Hunsaker, Johnny Pierce II, Chasity Hunsaker, Michael Hunsaker, Kaylin Mally, Laura Kirk, Will Patton, Daran Shinn, Sam Williamson, Bruce Gregory.
Regi: Andrea Arnold.
Manus: Andrea Arnold.
Producent: Thomas Benski, Lars Knudsen, Lucas Ochoa, Pouya Shahbazian, Jay Van Hoy, Alice Weinberg.
Foto: Robbie Ryan.
Klippning: Joe Bini.
Musik: Abel Korzeniowski.
Scenografi: Kelly McGehee.
Kostym:
Alex Bovaird.
Produktionsbolag: Parts and Labor, BFI, Film4, Maven Pictures, Protagonist Pictures, Pulse Films.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Finans; kategorier: Diverse produktionsbolag i samarbete plus fondstöd och mediekoncernsamarbete; drama, roadmovie, Americana, romantik, socialrealism, öppet berättande, samhällsskildring.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – både poetisk och realistisk roadmovie-odyssé som lägger stor vikt på att skildra en miljö, och känslan av en upplevelse (att vara ung och fattig i dagens USA) samtidigt som den stödjer sig på vissa fina karaktärer och antydningar till intrig; gjord med stor självsäkerhet och målmedvetenhet, imponerande både i stil och i berättande, flytande och intuitivt; resultatet blir osentimentalt och starkt, men fortfarande romantiskt.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *