Konsten att kasta sin ljussabel

sw1

Konsten att kasta sin ljussabel

– eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska Star Wars igen


Cirkeln är nästan sluten. Vi är inte riktigt där än, men vi är nära nog. Star Wars har gått in i hyperdrive. Jag tänker inte avfärda den högst troliga möjligheten att Star Wars-filmerna kommer att vara de enda filmerna från vår tid som människor fortfarande kommer att regelbundet titta på om hundra år (vad ”film” nu än är då). Ack ja, alla trendkänsliga cineast-wannabes må dra ihop läppen till en liten boll, likaså högskoleeleverna på humanioraavdelningarna och den gammelmodernistiska Filmrutan-publiken, men så är det. Namn som Michael Haneke och Yorgos Lanthimos, till och med namn som Wes Anderson och J.J Abrams, kommer att vara lika obskyra som Evgueny Bauer, Segundo de Chomón och Albert Capellani, i sin singularitet bortsopade i det kollektiva minnet annat än av den klick som kommer vara ännu mindre än den är idag.

Ja, folk kommer inte veta vem J.J. Abrams är, men de kommer att veta vad Star Wars är. På samma sätt är det svårt att se på filmåret 2016 och tänka sig att något kommer att vara av intresse för publiken år 2116. Utom, förstås, Rogue One: A Star Wars Story. Det spelar ingen roll om den är bra eller dålig. Det är Star Wars. Det är mycket möjligt att det kommer att ses som apokryfisk Star Wars, eller ett tillägg eller någon annan mindre betydande kategori. Du vet kanske inte vet vad som är första Thessalonikerbrevet, eller Baruk, eller Habackuk, eller andra Timotheosbrevet, men du känner till ”Bibeln”.

Nu skrattar di lärde – sicken hyperbol, ho-ho – alldeles som om det fanns någon annan modern berättande konst som människor faktiskt med enhetlig tydlighet graviterar mot i vår splittrade, meta-mediala samtid. Ja, inte ska väl lilla jag komma här och agera profet, men nu är det så att jag är övertygad. Med Star Wars ville George Lucas föra vidare sagor och berättelser från antiken, världsreligionerna och folktraditionerna och han lyckades. I och med att Disney nu äger varumärket – och i och med att varumärken är vår tids heliga ikoner, och i och med att Disney har makten att forma vår kultur genom att skapa global, massiv efterfrågan i årtionde efter årtionde – så är dess öde förseglat. Disney har meddelat att de kommer göra Star Wars-filmer i minst 40 år. Så till de som stånkar och ojar sig: Tyvärr, det kommer faktiskt aldrig att ta slut.

Nu ska vi ha ett par saker klara för oss. Det här betyder inte att jag okritiskt kommer att älska allt (eller att jag har älskat allt) som har en ”Star Wars”-etikett fastklistrad på sig. Inte heller betyder det att jag vänt i den hållning jag ventilade förra året. Jag tror fortfarande på auteurteorin, både att den i praktiken är sann och att den spelar roll i värderingen av konst. George Lucas ville i första hand skapa sina filmer. Att de behövde vara framgångsrika var ett problem som han försökte lösa i arbetsprocessen. Först och främst ville han berätta sina berättelser, på sitt sätt, och han ville väva in alla sina intressen och tankegångar i dem. Det kom i första hand. Det märks när man ser filmerna, och det är det som gör dem värdefulla.

sw3

Ta en sak som pod-race, till exempel, den narrativa utflykten i Star Wars: Episod I – Det mörka hotet (1999). Åks det pod-race för att sälja TV-spel? Naturligtvis, men bara i andra hand. Först och främst vill Lucas visa hur sandplaneten Tatooines befolkning roar sig. Därutöver är han smittad av sin egen fascination för bilar, och sin besatthet av racing, och i en nostalgisk film som Episod I, en film som blickar bakåt och på många sätt handlar om barndom och nostalgiska tidevarv, så är det logiskt att han minns sin egen 50-talsungdom, full av den bilfixering och James Dean-idealisering som syns i Sista natten med gänget (1973), Lucas’ genombrottsfilm. Episod I har också såväl bibliska som romerska konnotationer, och Star Wars handlar lika mycket om filmhistoria som något annat, så varför inte låta sig inspireras av världens kanske mest berömda racingscen i den kanske mest berömda bibliska filmen någonsin, Ben-Hur (1959)? Ett ord, ”pod-race” och vi har hela detta stycke. Det är vad som gör Star Wars stort.

Om man, å andra sidan, i första hand vill leverera en produkt som ska tillmötesgå vad man föreställer sig är publikens krav, och om man fortfarande i första hand vill att den ska generera så mycket pengar som möjligt, då gör man som Disney och håller sig till säkra modeller och ett manus som till varje pris undviker att ”förvirra” med för mycket originalitet, och man satsar mycket på att ”looken” ska vara så attraktiv för publiken som möjligt.

Visst, jag förringar inte manusförfattarnas eller regissörernas eller skådespelarnas arbete. Men anledningen till att The Force Awakens existerar, till exempel, är inte för att J.J. Abrams velat göra den. Den existerar i första ledet för att vara en finansiell framgång. Om publiken har en psykologiskt betingad kärlek till John Williams musik och utseendet av de gamla filmerna (Millenium Falcon, Mos Eisly) och upplever stimuli av deras intrig (som i The Force Awakens eftersträvar att matematiskt följa) då behöver den förstås inte ha läst Bibeln eller sett Ben-Hur för att spontant uppleva njutning av upplevelsen. Att den sedan faktiskt inte ger samma sak som de gamla filmerna, eller ens prequel-trilogin, att de inte har scener som de kommer att minnas eller repliker de kommer citera, det är inte Disneys problem. Men det kan vara positivt att minnet av de gamla filmerna åtminstone lever kvar.

För vissa är allt det här hårklyverier, eller låter åtminstone som det. Många avvisar idén om upphovsmannen som viktig för förståelsen av verket och menar att alla verk är anonyma objekt som vi har någon slags rättmätig tillgång till – enligt den logiken är varje film eller bok som en flaskpost, där texten på brevet mirakulöst skrivit sig själv. För den som bara bryr sig om produkten i andra änden av produktionsledet så spelar det ingen roll vem som börjat produktionen varför: Allt börjar och slutar i själva produkten. Eller, om man fortfarande vill använda det ordet, verket.

sw2

Jag tycker dock att Disney-övertagandet av Star Wars fint belyser varför auteurteorin är viktig, eller åtminstone varför ett verk där författaren inte är en tydlig avsändare inte längre kan bevisas vara ett verk. Den som godtyckligt accepterar alla filmer eller böcker som jämlika, oavsett vem som gjort dem, kan i själva verket bli ”ägda”, så att säga, av företag som gynnas av just den attityden.

Eller, mer krasst: Om någon har skapat något, bara på grund av lust och vilja, så har jag naturligtvis större anledning att ta del av skapelsen än vad jag har att ta del av den produkt som först och främst säljs till mig.

Tycker jag.

sw5

Men inte bara.

Jag har inte kommit igenom ett enda avsnitt av TV-serien ”Clone Wars” trots att jag vet att den tillhör ”kanon”, och att George Lucas verkligen varit genuint intresserad av att jag ska se den. Så enligt den logiken borde Disney också kunna producera en film som görs av någon som lyckas ta sig igenom Disneys kommersiella kvalitetsblockad och gå in i hyperfart trots att Musse Pigg varit där och kopplat ur generatorn.

Ja, vem vet. Jag har inga som helst förhoppningar. Jag såg The Force Awakens förra året och fann att det var exakt den film den oundvikligen var tvungen att vara. Jag tyckte om att gå och se den, även om jag var mindre entusiastisk i den (förvisso tekniskt sett helt acceptabla) filmen. Jag såg om den när den kom på Blu-Ray och min entusiasm blev ännu svalare, föga förvånande, och skulle jag se den en gång till så skulle jag förmodligen bli apatisk. Jag vet inte om jag kommer att se The Force Awakens igen överhuvudtaget. Jag antar det. Men jag har ingen lust. Jag har redan sett den. Jag behöver inte den rent ytliga upplevelsen igen, om den upplevelsen är allt som erbjuds. Jag återvänder till Star Wars för att det finns saker att upptäcka. Men The Force Awakens är som en stillbild som ser likadan ut varje gång du ser på den. Du får det du ser, resten är tomhet.

Men jag tror, kanske, att jag kan leva med det. Ja, det är urholkning. Ja, det är avtrubbning. Ja, det är precis det konst- och själlösa hullabaloo som de icke-troende alltid avfärdade Star Wars som. The Force Awakens var, för att citera Lucas själv, ”filmen som fansen ville ha”, och jag ser ingenting i den desperat effektsökande (eller snarare affektsökande) trailern till Rogue One som får mig att tro att den inte kommer att vara precis samma Pavlovska hägring; spela rätt melodi, fixa rätt scenografi, ge nog med signifikanter för att publiken ska drabbas av en känsla liknandes déjà-vu. Det behover inte innehålla något så länge det ser ut på rätt sätt (och marknadsföringen kan fixa ”känslan”). Säkerligen finns ”mer av samma sak” att vänta i filmerna som vågar kalla sig själva ”Episod VIII” och ”Episod IX” för att inte tala om Han Solo-filmen, Yoda-filmen, et cetera.

sw4

Men, alltså, jag är inte helt negativ här. Ty ”always two there are, a master and an apprentice”. Denna eonlånga Disneyera är i grunden en lång svans, en spegelsal i vilken originalet (George Lucas’ sex första filmer) befinner sig längre och längre in för varje spegel som uppstår, men reflektionen fortsätter att reproduceras likväl. Hade det inte varit för att Disney nu satt Star Wars i en industri som matchar fabrikerna i Geonosis (och man kan riktigt höra hur PR-ansvariga stammar inför exekutivproducenter… ”We, we shall double our efforts!”) så är det inte omöjligt att Lucas’ saga hade glömts bort med tidens tand.

Jag minns faktiskt att jag ofta brukade tänka: Men sen då? Lucas avsikt var att föra vidare en sagotradition till en ny generation, men vem ska föra vidare sagorna till ytterligare generationer? Vem har engagemang längre att grotta ner sig i Joseph Campbell och kung Arthur? Och om det inte längre finns en plattform som är så stor som den som en storfilm förr brukade utgöra, hur ska en ny generation kunna bli upplyst? Superhjältar och Pokemons räcker inte, de saknar syfte runt en lägereld.

Jag tror faktiskt till och med att Lucas kan ha tänkt något liknande när han sålde Lucasfilm. På något sätt måste en fackla föras vidare. Han själv har ingenting mer att berätta, och på det stora hela är också Star Wars i och med hans filmer en avklarad affär. Disney kommer aldrig att lyckas öppna Lucas stängda låda, för att arbeta med de fina lager som han arbetade med, även om en eller annan Disneyproducerad Star Wars-film i framtiden säkert kommer ha diverse oväntade kvalitéer över en annan. Men den kan föra fenomenet vidare, även om det bara rör sig om ytlig reproduktion på reproduktion på reproduktion.

Förra året skrev jag sex texter om Star Wars, inför The Force Awakens, och det verkar som att jag gör något liknande det här året. För att få lite ordning på torpet så ska vi vara tålmodiga och metodiska. Alla texterna kommer att handla om, eller utgå ifrån, Episod I. Det kommer inte bli något gnäll från min sida. Jag kan meddela, nämligen, att jag härmed tänker sluta försvara Star Wars. Det finns ingenting som måste försvaras. Vare sig det rör sig om försvar mot de kulturkonservativa, som har en djupt rotad och patologisk beröringsskräck för passion, i synnerhet riktad till det som bär det ”lågas” kännetecken, eller hetlevrade prequel-hatare, som helt enkelt har begränsade smaklökar och en snäv förståelse för vad en film är eller kan vara. Rädsla leder onekligen till vrede, hat och lidande – i den ordningen. Och jag tänker inte tillåta en handling som leder oss till krig.

FREDRIK FYHR


Detta är en av nio texter om Episod I.

-> Star Wars: Episod I – Det mörka hotet (ny recension)

s

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *