Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Sinnenas rike (1976)

ljjj.JPG

”Men vad är den?” frågade Jurgen Schildt i Aftonbladet efter att ha sett Sinnenas rike, Nagisa Ôshimas (då) mycket omtalade konstporrfilm som totalförbjudits i Japan och setts som en hyllning av sexuell frigörelse på film, samtidigt som den också blivit känd som en av de mest kontroversiella filmer som någonsin gjorts. ”Vad säger den? Vad bjuder den?” – Därutöver följer de förslag som ingen porr såvida den inte är ”konstnärlig” föräras: ”Sexualiteten som rituell elddans, lidelsen förvandlad till gobeläng, samlaget som perpetuum mobile, njutningen som förstadium till döden. Frånsett slutscenen är det vackert och anslående gjort, om vi med skönhet menar någonting mera än de pornografiska kolvar och pistonger som hålls igång på Klara Norra Kyrkogata.”

Hanserik Hjert på DN noterade noterade att Oshimas film ”har sina poänger”, i synnerhet ”som avsteg från porrträsket” – Jonas Sima i Expressen såg ett erotiskt ”mästerstycke”, och kallade det ”något så enastående unikt som en totalerotisk film, så mycket mer än den mekaniska hårdporren, de flabbiga sexlustspelen och pudersöta budoir- aktstycken typ EMMANUELLE … Den hyperbeqåvade japanen Oshima har qjort [sic] en kärlekens höqa [sic] visa som pornografiskt drama: eller är det kanske tvärtom? Mannen poserar som det passiva, men högpotenta, objektet, medan kvinnans omättliga kärlek omfamnar allt, även döden. Deras låga är lust och aska. Filmens pornografiska kvaliteter syns mig lika uppenbara som dess poetiska.”

Någon som sett Sinnenas rike? Och om ni är så gamla i gemet att ni såg den när det begav sig, har ni sett om den på sistone? I så fall har jag svårt att tänka mig att någon kan ta dessa citat på allvar. Det är inte så att den är överdrivet bra eller överdrivet dålig, men den är minst av allt intressant. Här kan man verkligen se hur idén om nyhetens behag, samtidens diskurs, är en kontinuerlig myt, en journalistisk magnet som hela tiden laddar upp sig själv. Det är inte så att filmen är ”föråldrad”, även om diskussionerna kring filmen är passé idag. Filmen är såklart intakt, oförändrad, lika bra eller dålig nu som då. En tom film, anser jag, som tycks ha gjorts bara för att kritiker ska kunna spegla sina idéer i den.

Det råder ju en slags myt om 1970-talet som ”porrens” årtionde, säkerligen förskevad av Paul Thomas Andersons Boogie Nights (1997) som skildrar 70-talets porrfilm som en ”legitim” genre, något som folk gick och såg som vad som helst, en nästan ärofylld och hederlig konstform som vulgariserades ner till billig kommers på 80-talet och som video sedan dödade helt.

Ah, men minns scenen i Taxi Driver (1976) där Travis Bickle (Robert De Niro) försöker få med drömflickan Cybill Shephard till en Kärlekens språk-film i en sunkig porrbiograf. Hon ser honom som ett freak, vilket han mer eller mindre också är.

2

Sanningen är att porr alltid existerat ”underground”, eftersom det under större delen av 1900-talet varit olagligt att göra porr. Redan kring sekelskiftet, det vill säga vid filmens födelse, tog folk av sig kläderna och hade sex framför kameran, även om det hände i filmer som få skrivit om, ännu färre sett och som i de flesta fallen försvunnit. Den porr som producerades fram till 1960-talets slut var på bootleg-nivå, gjordes av amatörer och spreds privat. Det ironiska är att all ”vanlig” film hade krav på sig att inte visa eller hänvisa till sex på något explicit sätt (i synnerhet amerikansk film från början av 30-talet fram till slutet av 60-talet, då den så kallade Hayeskoden gjorde så att alla filmer var tvungna att vara ”moraliskt hederliga”). Porren var alltså den underjordiska skuggsidan av ett kyskt och fläckfritt Hollywood. Som en tryckkokare växte behovet av att se sex på film och den sexuella frustrationen i 60-talets mainstream-film (se på filmer som Lolita eller Dr. No) är på gränsen till absurd.

Det är ingen överdrift att kalla denna ”locket på”-attityd, som till slut blivit synonym med ”gammal film”, för ett sexuellt förtryck – och det är därför inte konstigt att vallen sprängdes med råge. Danmark blev (såklart) det första landet i världen som gjorde sex på film och det var så sent som 1969, samma år som Andy Warhol gjorde sin Blue Movie – en film som innehöll pornografiskt material men som, såklart, trots allt var ”konst”. Därefter blev sex på film mer eller mindre mainstream, även om det tog ett tag för lagarna att rent tekniskt sett försvinna.

Det är den lavinartade höjningen av sex på film – praktiskt taget från noll till hundra på några år – som gjorde att porren blev lite mer intressant som ”samtidsfenomen”. Det enda det egentligen innebar var att folk kände sig bekväma och nyfikna på att se sex på film, varpå ”klassiker” i ”porrens gyllene era” på 70-talet blev publikframgångar; Deep Throat (1972) var först, men Mona (1970), Behind the Green Door (1972), The Devil in Miss Jones (1973) och The Opening of Misty Beethoven (1976) är också titlar man hör talas om (resten är väldigt mycket dussintitlar). Inga av de här filmerna är överdrivet bra, men eftersom folk gick och såg dem och de i vissa fall blev kassasuccéer, så skrev filmkritiker en del recensioner och de nämndes lite i media. Men porren var långt ifrån ”legitim” och om folk var så gladlynta att de gick och såg porr en fredagskväll så var det väldigt snäv del av publiken; porrens mediala framgång var en fluga, ärligt talat, och den blev aldrig så pass stor att genren blev etablerad. Den var fortfarande ”underground”, om än en väldigt iögonfallande ”underground”, och när videomarknaden kom in och gjorde porren till en bruksvara så sjönk den ner till sina mörka vrår igen där den egentligen alltid hade varit. Och det görs fortfarande spelfilmer i porrbranschen, det tjänas fortfarande pengar och det delas fortfarande ut porrfilmsoscars. Om filmerna kan mätas med mainstreamfilmer? Ehhh, inte så troligt. (Jag vet vad ni tänker: Hur skulle jag kunna veta…?)

Orsaken är att sex nämligen är långt ifrån ”frisläppt”. Att vi inte tycker att det är konstigt att se nakna människor ha sex i rörliga bilder ändrar inte på faktumet att rörliga bilder med nakna människor som har sex är lite konstigt. Sex blir därför gärna en elefant i rummet, i vanliga filmer överlag (där en sexscen kan innebära omedelbar konstig stämning) men kanske i explicit sexuella filmer i synnerhet. Det finns ingen annan anledning till att göra en film där film har sex än sexet i sig, eftersom det kommer vara det enda som tar plats såväl i filmen som i åskådarens omdöme. Visst ser vi actionfilmer för att se spänning – men en tät intrig skadar inte. Visst ser vi komedier för att skratta – men vi behöver karaktärer att sympatisera med och scenarion att relatera till. Visst ser vi skräckfilmer för att bli rädda – men om det inte finns någon lek med vår rädsla så blir det bara, ja, just det, pornografiskt. En porrfilm är, till skillnad från alla andra filmgenrer, endast en bruksvara och den existerar endast för att visa en enda sak.

etc

Det är därför som Sinnenas rike, hur man än vrider och vänder på det, är en så fånig film. Jag vet att det här inte är en speciellt konventionell recension av filmen, men det är bara för att det inte finns så mycket att säga om själva filmen och för att kontexten är desto viktigare. Filmen är byggd på en verklig händelse – eller åtminstone en anekdot av något slag – om en prostituerad kvinna som år 1936 hade ihjäl sin älskare i vad som verkade vara ett galet tillstånd. Ôshima gör om detta till en (inledningsvis ganska intressant) berättelse om en prostituerad kvinna (Eiko Matsuda) som av oklar anledning blir besatt av mannen hon arbetar åt (Tatsuya Fuji). Det är kärlek vid första ögonkastet, tydligen, för han är också helt betuttad i henne, trots att han har en fru (Aoi Nakajima) som han inte verkar ha tänkt en tanke på att lämna. Sada, som huvudpersonen heter, är rasande svartsjuk på hustrun och hustrun är svartsjuk på horan (för en hustru är ju en madonna i det här fallet). Kichizo, som mannen heter, är dock obekymrad och fortsätter att ha sex med allt som rör sig, gärna på diverse grisiga och sadistiska sätt.

Det är ungefär allt vad en intrig, eller meningsfull betydelse, beträffar. Sada och Kichizo har sex om och om och om och om igen. Sedan åker han iväg på någon resa eller annan med sin fru (som han också har sex med). Sada är trånande. Han kommer hem. De har sex om och om och om och om igen. Filmen pågår i dessa mer och mer monotona scenerna, som har den konstiga karaktären att de ska chocka (eller eventuellt upphetsa) med sitt explicita sex, samtidigt som det ska finnas (antar jag) någon slags deprimerande dekadens i det hela. Vi får veta att byn pratar om dem, men vi får aldrig se någonting eftersom större delen av filmen utspelar sig i det rum där Sada och Kichizo har sex om och om och om igen – jo, visst ändrar de position ibland, och de testar gränser. Städerskan sticker in sitt huvud vid ett tillfälle och konstaterar att ”det luktar konstigt”. Sada beorder Kichizo att våldta städerskan, vilket han därefter gör.

Man kan förstås, om man vill, läsa in en dynamisk, psykosexuell tragedi här men när allt kommer omkring är Sinnenas rike bara en film där två människor har sex. Kritikernas svajiga och allmänt osäkra reaktioner är lite lustiga – man har tagit det säkra före det osäkra ibland (som Schildt) och kallat filmen för ”tråkig” och en film ”för den som behöver den”, eller så har man hyllat filmen på något forcerade och desperata grunder (som Sima). Helt klart står filmen ”över” den typ av ”sjaskig” porr som vi idag får för oss var rena rama mainstreamen, menas det automatiskt, och ingen har  vågat dra de uppenbara likhetsstrecken mellan dem. Sinnenas rike är otydlig som allt annat än en film om sex, eftersom den bara visar sex, och på så sätt skiljer den sig inte alls från en vanlig porrfilm. Jag skulle till och med säga att den när det begav sig populära mjukporrfilmen Emmanuelle (1974), trots att den visserligen är sämre och mer obönhörlig i sin långtråkighet, står ”högre”. Inte för att den är mindre av en porrfilm, utan för att den helt enkelt har en intrig med urskiljbar tematik. Den låtsas åtminstone att den handlar om mer än sex (vilket kanske är varför den också är sämre).

En och annan pretentiös ursäkt har förstås Ôshima också, som i slutet (spoiler) där Sada skär av sin älskares lem i en ömsint ceremoni av sann kärlek (den enda sekvens som klipptes bort när filmen hade svensk premiär hösten 1976). Som Sima entusiastiskt noterade, ”kvinnans omättliga kärlek omfamnar allt, även döden” – eh, ja. Det är en generös tolkning av ett sadomasochistiskt sexuellt maktspel som finns i de flesta porrfilmer; kvinnan är i underläge, men ”vinner” genom att göra mannen underkastad, kan till och med få ut någon slags ”skrattar bäst som skrattar sist”-hämnd som gör detsamma eftersom filmen då är färdig och bara Travis Bickle sitter kvar i salongen.

FREDRIK FYHR


Denna film firar 50 år i år, vilket gör den anknuten till årets jubileumsserie. Tidigare texter i denna serie: Det flammande svärdet (1916)Hämndens natt (1916), Så går det till i krig (1926), Moderna tider (1936), Tider skola komma (1936), Sången om södern(1946), Förbjuden värld (1956), Gorilla (1956), Världsrymden anfaller (1956), Batman (1966), Operation Tiger Lily (1966), Tusenskönorna (1966), A Better Tomorrow, Manhunter (1986), biosommaren 1996, Idiotrepubliken (2006), Little Miss Sunshine (2006).


poster

SINNENAS RIKE

Originaltitel; land: Ai no korîda; Japan, Frankrike.
Urpremiär: februari 1976 (Berlinale).
Svensk premiär: 8 oktober 1976 (censurerad med cirka 21 meter film).
Speltid: 109 min. (1.49).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm /1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tatsuya Fuji, Eiko Matsuda, Aoi Nakajima, Yasuko Matsui, Meika Seri, Kanae Kobayashi, Taiji Tonoyama, Kyôji Kokonoe, Naomi Shiraishi.
Regi: Nagisa Ôshima.
Manus: Nagisa Ôshima.
Producent: Anatole Dauman.
Foto: Hideo Itô.
Klippning: Patrick Sauvion, Keiichi Uraoka.
Musik: Minoru Miki.
Scenografi: Shigemasa Toda.
Kostym: Masahiro Katô, Shigemasa Toda .
Produktionsbolag: Argos Films, Oshima Productionsm Shibata Organisation.
Svensk distributör: SF (35mm, 1976), Atlantic (DVD, 2006 et al).
Finans; kategori: Filmbolag i samarbete; erotik/porr, drama, psykologi, historia.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – stilig konstporr, gjord med en hel del engagemang, men på det stora hela monotont och betydelselöst till sin natur.

Ett svar på ”Sinnenas rike (1976)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *