Det första steget i en större värld

Rädda kungariket!

Som sextett följer Star Wars en flaskhalslogik. Episod I har överlägset mycket mer karaktärer och ”story-yta” än någon annan Star Wars-film – karaktärerna blir färre (och storyn mer konkret) i Episod II, ytterligare färre/mer konkret i episod III, etc. I Episod VI, den sista delen, handlar konflikten praktiskt taget bara om Luke, Vader och Palpatine (Han, Leia och ewoks i all ära, men deras upptåg på Endor spelar helt klart på andrafiolen). I andra änden, i Episod I, har vi dock ett osorterat myller av figurer och världar, eftersom poängen med Episod I till stor del är att vara ett anslag.

Vill man applicera arketyprollerna från originaltrilogin på Episod I inser man att karaktärerna måste dela på rollerna – nästan alla figurer fungerar till exempel som Campbellska hjältar. En automatisk tanke är att ”Hero’s Journey”-hjälten ska vara Anakin, liksom Luke var det i originaltrilogin. I Episod I tycks han matcha åtminstone Campbells första fas, avfärden, där hjälten lämnar sitt hem och vinner en viktig seger (han spränger Handelsfederationens kommandocentral i luften) men Anakin introduceras å andra sidan inte förrän en tredjedel in i filmen, och han utgör hela tiden en biroll i filmen.

Jag ska tala ur skägget här – jag anser inte att Anakin i första hand följer den Campbellska hjälteresan under prequeltrilogins gång, eller hela sagan överlag. Överhuvudtaget finns ingen alfa- och omega-mall att vända sig till, Campbell är bara en av många saker som Lucas inspireras av. Vad gäller Anakin så skulle jag påstå att han är mycket mer en Jungiansk figur, som går från barn i Episod I till konstnär (i Episod II) och till slut (i Episod III) vad han förblir, en Ond Far.

Men bara för att förtydliga att Campbell är en lite överskattad figur i det här avseendet så kan man se på hur han kan placeras överallt i Episod I. Qui-Gon och Obi-Wan är tekniskt sett våra huvudpersoner, och eftersom Obi-Wan också lämnat sitt ursprung för att bli jediriddare, och också vinner en seger (han blir en fullvärdig jediriddare i slutet) så är han en hygglig Campbellsk idealfigur också. Padmé, inte minst, har också separerats från sin barndom då hon som tonåring måste bli en drottning, en tungviktare i intergalaktisk politik, för att också gå igenom en stor batalj för att vinna tillbaka sin hemplanet. Till och med Jar Jar sparkas ut från sitt hemland, bara för att gå igenom ett äventyr, en stor utmaning och återvända… faktum är att Jar Jar går igenom hela ”Hero’s Journey” i Episod I.

I Episod IV ska Luke och Han Solo rädda en prinsessa och attackera Dödsstjärnan, vilket på ett ungefär rimmar med intrigen i Episod I, som går ut på att rädda en planet (Naboo) och attackera Handelsfederationens blockad. Skillnaden är förstås att Imperiet är ett mycket mer konkret hot än (den till demokratin tillhörande) Handelsfederationen – och att Naboo förstås är en planet, inte en person.

Här ser vi att Episod I inte bara introducerar den här världen, den handlar om världen. Episod IV handlar om karaktärerna i första hand, det är helt sant, eftersom världen redan implicit introducerats i Episod IV. Nu, i och med Episod I, blir den explicit introducerad. Världen först, karaktärerna sedan, allt enligt självklar fantasylogik.

Men i sina skillnader går också originaltrilogin och prequeltrilogin ihop… ja, de är symbiotiska enheter rentav, och det en part gör påverkar den andra! Låter det bekant?

Jag ska nu inte gå in på Mike Klimos här och var omtalade ”ringteori”, en fascinerande djupstudie i alla spegelförhållanden mellan de olika episoderna, men man kan kort och gott säga att prequelfilmerna på många sätt har en spegelvänd relation till originalfilmerna, och att hela sagan går som ett dragspel, från ena änden (I) mot mitten (III) till andra änden (VI).

I korthet: Ser man hela sagan som en yin-yang-formad enhet så spelar alla episoderna på varandra och Episod VI (den sista) filmen är i den som är kontrahent och spegelfilm till Episod I (den första).

Här möts sagans början med dess slut, och de olika filmernas innehåll matchar ett spegelvänt förhållande. Några exempel:

I Episod VI ska de goda slå ut de ondas kraftfält, i Episod I slår de onda ut de godas kraftfält.

I Episod VI attackerar det hedniska folkslaget (ewoks) den mer avancerade fienden (stormtrupperna) i ett bakhåll, i Episod I attackerar den mer avancerade fienden (droidarmén) det inväntande hedniska folkslaget (gunganerna)

I Episod VI slåss den gode (Luke) mot två onda (Palpatine och Vader), i Episod I slåss två goda (Obi-Wan och Qui-Gon) mot en ond (Maul). I Episod VI dör den onda (Palpatine), i episod I dör den goda (Qui-Gon); i Episod VI blir den andra onda god innan han dör (Vader), medan den onda i episod I (Maul) dör i två delar.

Dessa speglingar är del av ett stort mönster där prequeltrilogin är en in- och utvänd version av originaltrilogin. Den mest avgörande skillnaden är att den krigiska spelplanen blivit omvänd – originaltrilogin handlade om rebellernas kamp mot makten medan prequeltrilogin handlar om maktens kamp för att inte bli splittrad av rebellerna. Imperiet är visserligen en diktatur i de gamla filmerna, men även demokratin skyr rebeller (vilket Episod II ska visa). Så, förenklat, om Episod IV handlade om att rädda prinsessan så handlar Episod I om att rädda kungariket.

Det betyder att figurerna i Episod I, och prequeltrilogin i stort, inte kan definieras som underdogs (som i originaltrilogin) utan ”overlords”. Våra hjältar befinner sig på höga maktpositioner, de är galaxens mest förnäma figurer, och de kämpar för att bevara makten, medan fienden vill splittra dem. Det är en oerhört skarp fördjupning och komplikation av idén om det goda och onda (ett faktum många helt enkelt inte såg, fortfarande inte sett eller helt enkelt vägrar bry sig om) som innebär att vi i Episod I på sätt och vis ser saker ur Imperiets synvinkel.

En mer civiliserad tid

Exakt hur rollerna ska fördelas i denna högborg är omöjligt att definiera, karaktärerna har för många personlighetsdrag och mandat i intrigen för att en konkret arketyp ska räcka åt var och en, men en grundläggande kategorisk skillnad är uppenbar. Till skillnad från de mer mytologiska grundfigurer som originaltrilogin innehöll så är prequelfilmernas mytfigurer mycket mer hämtade ur en statlig kategori.

I originaltrilogin såg vi spillrorna av denna statliga värld; en intergalaktisk senat nämns i episod IV, i samma veva som det annonseras att den blivit upplöst, och liksom något hippiekollektiv får rebellerna skapa en proto-demokrati som organiseras lite efter behov. Han Solo och Lando Calrissian har ingen militärisk erfarenhet men de befodras till generaler ändå, vilket rimmar med de stackars imperialistiska officerare som ”befodras” av Vader ad hoc; man får inte sparken av Vader, man får döden.

I prequeltrilogin ser vi dock hela nätverket av maktpositioner och det klass- och kastsystem som existerar i galaxen under denna ”civiliserade” era. Detta är en republik som är otroligt tätt strukturerad, och strukturerna har (på gott och ont) existerat i århundraden.

Ett utmärkt exempel är Jedirådet. Denna samling ”överste-jedis” är inte en självständig enhet, utan är kopplad till senaten och republiken – jedirådet är alltså en slags statlig myndighet, och allt som beslutas i senaten måste jedirådet lydigt rätta sig efter. Jedirådet är högstepräster, mer eller mindre religiösa figurer som nu arbetar åt staten – en medlem i Jedirådet är därför detsamma som vad som i Romarriket kallades för rex sacrorum eller flamen dialis/martialis/quirinalisdvs. titlar ur republikens högsta prästerskap (ordo sacerdotum).

Palpatine/Sidious

Vad gäller figurernas Jungianska arketyper är de också bredare, ofta mer knutna till koncept än figurer. Det är för enkelt, exempelvis, att kalla Sidious/Palpatine för en ”ond far”. Snarare symboliserar han hela idén om ett jungianskt skuggjag. Om hela republiken är ett enda medvetande så representerar Sidious det kollektivt undermedvetna. Som tidigare nämnts så har han en symbiotisk relation till Palpatine, personen han låtsas vara i offentligheten – det är hans mask, eller persona, hos Jung den roll vi alla spelar i offentligheten, för att dölja våra egentliga begär och undertryckta drifter.

Att jedirådets medlemmar är ”ordo sacerdotum” innebär att de jobbar åt staten, inte åt kraften. Utåt sett verkar Palpatine agera åt staten, för att behålla denna ordning, men naturligtvis är han egentligen en sith, som vill att kraftbärare ska bryta sig loss från republiken, och använda kraften för att härska istället för att lyda.

I den Jungianska katalogen bär Palpatine därför tydliga drag av en shapeshifter, den person som leder eller missleder figurer (oftast hjältar) för att göra (oftast) felaktiga beslut – i takt med att Palpatine blir en större figur, i Episod II och III, växer också hans släktskap med figurer som exempelvis Jago i Shakespelares ”Othello”, men i Episod I tycks Palpatine så anspråkslöst ”god” (åtminstone finns inget som föreslår att han skulle vara ond) och Sidious syns så sällan, att Palpatine i Episod I snarare agerar som ett jungianskt skuggjag åt hela filmen.

Han är ”det mörka hotet”, ja men ”det mörka hotet” är mer än honom – hos Jung är skuggsidan människans skuggjag, antitesen till personen vi vill vara, möjligheten till allt vi inte vill, en människas undantryckta Hyde-personlighet; i Episod I är Sidious skuggjag åt hela republiken; Palpatine är ansiktet utåt, Jekyll, den till synes friska identitet som inte ger ifrån sig minsta tecken på sjuka. Det är just denna korruption – djup ner i roten, men på ytan osynlig (ett fantomhot, så att säga) – som hela republiken lider av, och som Palpatine därför fungerar som en enda stor vandrande symbol för.

Padmé

På många sätt kan Padmé i Episod I kallas för den jungianska hjälten mer än någon annan karaktär i någon annan episod. I Episod I överensstämmer hon med alla de krav på pigghet, modighet, styrka och seger som Jung har (epitet där till exempel Luke är svajigare). Padmé är oavbrutet aktiv, gör oväntade val och lägger upp strategier, kläcker snabbt planer och utför offensiver för att få det hon vill – och hon går segrande ur striden.

Men i Episod I räcker bara de jungianska figurerna så långt. Liksom i fallet Palpatine har Padmé en statlig roll och hon påminner mer specifikt om hjältar ur en ridderlig eller folktradition – inte minst eftersom hon representerar (och kämpar för) sin hemplanet; närmast ligger Padmé folkhjälten, den trojanska krigaren eller helgonet; Shakespeares Henrik den femte, Elizabeth II eller Jeanne d’Arc, en befrierska med Athena på sin sida.

Men eftersom Padmé också iklär sig rollen som drottning, och tjänsteflicka, närmar hon sig en märklig typ av treenighet. Den omedelbara freudianska kopplingen är den mellan överjaget, jaget och detet – där Padmé som drottning symboliserar det första, som tjänsteflicka det andra och som krigare det tredje.

Men det är att klappa och klara det lite väl enkelt. En jungiansk idé (som vi ska återkomma till när vi talar om Anakin) är idén om jaget som motsvarande gud, den enhet som samlar, organiserar och transcenderar alla våra roller i en och samma form; som drottning innehar Padmé en maktposition, och en drottning är i synnerhet i dessa medeltida gamla sammanhang förknippad med gud, en person som står i förbindelse med de högre makterna (eller, om man vill, en ”skywalker”).

Makt är också ett stort men relativt underskattat tema i Star Wars. Viljan till makt, och hanteringen av makt, är de centrala saker som intrigen egentligen kretsar kring. Här är Padmé både en åtråvärd och mäktig figur, eftersom hon som drottning faktiskt innehar mer reell makt än jediriddarna (som ju är styrda av senaten). Kort sagt kan man alltså av flera skäl likna drottningen till en övernaturlig eller åtminstone dyrkansvärd symbol, och liksom Anakin har Padmé en personlig relation till makt, även om deras ”krafter” är olika; Anakins kommer från kosmos, Padmés kommer från den verkliga världen; Anakin har fått sina krafter tilldelade honom, varför han inte kan hantera dem. Padmé har visserligen också blivit tilldelad makten (hon är ett elitbarn från Naboo som egentligen inte bett om att regera en hel planet som tonåring) men hennes krafter kommer från sin omgivning och hon arbetar för att ta ansvar för sin makt. (I en oundviklig framtida text om Episod II ska jag gå in mer på vad Ani och Padmé har gemensamt, vad de ser i varandra och vart de skiljer sig).

Kraftbärarna

Rollerna blir ännu mer komplicerade när vi vänder oss till våra kraftbärare – Qui-Gon och Obi-Wan är förstås mentor och elev, roller som introduceras i Star Wars’ grundkurs, men vad för roller spelar de i denna värld, i denna episod, som kraftvarelser?

Som jag tidigare varit inne på så är jediriddarans status extremt svajig i Episod I – liksom samurajer i det feodala Japan är de anlitade åt staten för att arbeta åt regenter eller politiker, de skickas iväg hit och dit på uppdrag och de fungerar som alltifrån diplomater till livvakter. Det lät fint när Obi-Wan i Episod IV omnämnde jediriddarna som ”the guardians of peace and justice in the Old Republic” men som vi ska se i prequeltrilogin så innehåller Palpatines syn på saken en besk verklighet; jediriddarna har blivit svagare, gått vilse i sin natur och under tysta förhållanden blivit bekväma med de ”kraftlösas” värld (eftersom de kraftlösa är deras herrar) och olämpliga, futtiga mänskliga känslor som avund, trångsynthet, politisk pragmatism, bekvämlighet och klassförakt – vi får inte se speciellt mycket av jedirådet i Episod I, Mace och Yoda sitter på avbytarbänken i väntan på framtida episoder, men vi får veta nog för att förstå att dessa problem är väldigt verkliga.

Jedirådet skulle gärna vilja leva under dessa viljelösa förhållanden hur länge som helst, men tyvärr kan man inte lura Kraften. Deras lealöshet har lett till att de inte står i lika bra förbindelse med den längre, förresten, vilket Sidious tagit tillvara på i takt med att han noterat det (exakt hur ”the shroud of the dark side” ser ut är spekulationer för framtida texter). Faktum är att hans rökridåer på Naboo (kom ihåg att det är Sidious som skapat konflikten, för att Palpatine ska kunna lösa den) förmodligen bara är ett test för att se hur svaga jediriddarna faktiskt är.

Och han får glädjande resultat: Jediriddarna har inte minsta susning, i sin kraftkänning, om att sitherna återuppstått. Vad är det första de säger när de får höra talas om det? ”Impossible!”

Mace Windu förutsätter deras egen förträfflighet: ”I do not believe they could have returned without us knowing”

Men i sista scenen konstaterar han: ”There’s no dobut the mysterious warrior was a sith”

Han vet inte detta via kraften, utan tvingas (ynkligt nog) konstatera det via ren deduktion. Det är då, när Palpatine inser att jediriddarnas krafter är så svaga, och i och med sina nya krafter som kansler, som han beordrar skapandet av en klonarmé, fullt medveten om att jedirådet inte kommer märka någonting.

Det är med det här i åtanke som Qui-Gon blir en ”elusive” karaktär – eftersom han är sann mot sig själv, genom att oavbrutet befinna sig nära den levande kraften, så måste han också hela tiden hamna i konflikt med jedirådet, som inte längre bygger sin auktoritet på Kraften.

Han är egentligen ingen ”rebell”, han tycker bara vad tycker och känner vad han känner. Senare ska det visa sig att Qui-Gon hittar en spirituell ”nedanvärld” i Kraften, vilket gör honom till den första jedi att kommunicera genom ett efterliv – han blir alltså det första ”kraftspöket”, vilket är en subtil och minimal sidointrig i prequeltrilogin som mynnar ut i Obi-Wans försäkrande till Vader att han kommer att bli ”mäktigare än du någonsin föreställt dig” efter döden.

Jag föredrar därför att se Qui-Gon Jinn som en mystiker mer än något annat – han är den som på egna villkor arbetar för att nå spirituell upplysning, den som offrar allt (inklusive gemenskap) för att hitta sina egna andliga principer och den som också framstår som smått outhärdlig för de ”vanliga” religiösa. Mystikern är nära besläktad med asketen, den roll som Obi-Wan iklär sig på Tatooine. Och även om vi inte får se det i någon av filmerna så står Obi-Wan i konstant kontakt med Qui-Gon efter episod III (Yoda ”plockar upp” Qui-Gons frekvens redan efter Episod I).

Som en fotnot kan nämnas att Qui-Gon Jinns namn tycks vara en blandning av den kinesiska själsläran Qigong, vars karaktär är identisk med Qui-Gons personlighet, och (otippat nog) jinn, som är en typ av demon ur muslimsk tro (”djinn” på svenska) – det är svårt att säga om det varit Lucas mening att låna begreppet ”jinn” härifrån, men om han gjort det skulle det innebära att Qui-Gons frisläppta personlighet symboliserar en osäker närvaro för det strikta jedirådet; en ”jinn” är också, till skillnad från övernaturliga väsen i andra religioner, fullt möjlig att identifieras som en människa, med tankar och känslor och identitet; det är inte ens självklart att en jinn måste vara en demon (anden i Aladdin, jfr engelska ”genie”, är en slags jinn) kan därför, som en vanlig människa, vara lika god som ond, en godtycklighet som för en jedi är verboten.

Eller så kan ordet ”jinn” bara vara en varningssymbol, eftersom det är lättare att falla för den mörka sidan om man är mer infallsrik och oförutsägbar – den mörka sidan är trots allt en plats där man hamnar via den fria viljan. Alla jediriddare har en relation till den mörka sidan (i romanversionen av Episod III finns ett par fascinerande stycken om Mace Windus ”mörka” förflutna, till exempel) och ”jinn” kan i den läsningen ses som ett omen eller en påminnelse. Man kan läsa det som att Qui-Gon rentav dör på grund av hans rebelliska natur.

Jinn-demon

Oni-demon

Rorshach

Ett annat exempel på den mörka sidans koppling till fri vilja återfinns i Darth Mauls ansikte, som består av ett rorschach-mönster, dvs. den psykoanalytiska teknik där en patient via fri association ska prata om vad den slumpmässiga bilden väcker för tankar och känslor. De ursprungliga tankarna och känslorna, detet, är vad den mörka sidan livnär sig på.

Om Qui-Gon är en mystiker så är Maul ”skugg-mystikern”, mystikerns skuggjag, den som styrs av egoism och maktbegär och hutlöst exkluderar andra till förmån för en grandios självcentrering; skuggmystikern blir berusad av de egna framstegen och använder andra människors olycka för att bekräfta sin egen framgång. Eller, som Maul uttrycker det i en replik som återfinns i PR-material men inte i själva filmen: ”Fear is my ally”. Och, för att citera Yodas mest bevingade citat i Episod I, ”Fear is a path to the dark side”.

Det finns alltså eventuellt mer kopplingar mellan Maul och Qui-Gon än man kan tro. De delar båda en hunger efter spirituell upplysning men Qui-Gon, som eventuellt är märkt av sitt namn ”jinn”, är mer diffus och obalanserad än den fulla kraften (så att säga) Maul. Som fotnot kan nämnas att Mauls utseende tydligt är inspirerat av den japanska oni-demonen – ordet ”maul” översätts till slägga eller slaghammare, vilket gör Maul till en krigare, i en medeltida kontext.

Anakin – den utvalde

Anakin är barnet, som vi tidigare varit inne på, en oskyldig tabula rasa-figur som inte står på någons sida, som nästan oavbrutet befinner sig på sidan som en oskyldig åskådare, en del av publiken å ena sidan men också omringad av krafter som placerar honom i en serie händelser han aldrig bett om att få ta del av.

Anakins psyke är ett trassel av trassel i en trasselhög – vi får vänta till Episod II för att börja reda ut det, men i korthet: Han saknar far och till slut också mor, han tas från sitt hem av omständigheter han inte kan förstå, han tas om hand av människor som innerst inne inte bryr sig om honom; han tvingas bli en jedi, vilket han saknar både förutsättning och intresse för – han kallar ljussabel för ”laser sword” och har ingen uppfattning om vad en jediriddare är, utan verkar mer glad över att få lämna Tatooine och åka rymdskepp (”I get to come with you in your starship?!”).

Ani är, som vi alla, full av drömmar och begär, men han har inget sätt att uttrycka sin vilja på (han ska ”befria slavarna”, vad det nu betyder) och hans djupt rotade ”kärlek” till sin mor, och till Padmé, ska visa sig oskiljbar från behovet att bli älskad av dem och att få ha dem kvar. Allt han tycker, tänker, känner och begär visar sig vara fel, olagligt enligt jedikoden, och då bär han också på krafter som är för stora för att han (eller någon annan) ska kunna förstå dem. Han försöker så gott han kan göra rätt i en värld som ignorerar honom, men han finner sig fundamentalt ensam. Han ska försöka uttrycka sina känslor och komma fram till: ”It’s not fair”. Men det är varken rättvist eller orättvist. Anakin har bara alltid varit ett offer.

Och ändå, samtidigt, är allas ögon på honom. Han är, såsom barnet dikterar, symbolen för vår framtid, för våra val, för otämjd vilja och osäkra möjligheter. Episod I handlar om en värld som försöker bli försvarad – Anakin hyllas som en hjälte i denna kamp, även om hans lojalitet mot demokratin förblir osäker. Han spränger trots allt inte Handelsfederationens kommandoskepp för att han vill, utan av en ren slump. Han vandrar oskyldigt omkring i dessa omständigheter, medan han är del av ett stort kosmiskt pussel som vi i publiken kan se men som han inte ens anar konturerna av.

Vi får veta att Anakin anses vara ”den utvalde” enligt en profetia – ”den som ska ge balans åt Kraften”. Det här låter som gammal vanligt hoo-haa i fantasygenren, men som jag tidigare förklarat så är Anakins uppväxt på Tatooine full av kristna kopplingar; i synnerhet eftersom han är född utan far, via jungfrufödsel, måste vi acceptera Anakin som Lucas’ version av en Messias-figur. Visserligen följer faderlösheten en freudiansk logik – Anakin är ju trots allt ”ur-fadern”, och i en berättelse som handlar om far och son Skywalker så behöver vi förstås ingen ”farfar” Skywalker som är där och hytter med käppen som en ”Grampa Simpsons” i Tatooine… men ändå. En sådan figur hade kunnat vara okänd, ett mysterium á la Sifo-Dyas (vem det nu är). Jungfrufödelse talar sitt tydliga språk.

Det visar sig också vara ett djärvt steg som Lucas tar här. Många har tagit det för givet som slentrianmässig kristen kitsch men det Lucas faktiskt gör här är att ta bort kristendomens övernaturliga potens. Lucas lånar från Bibeln som han lånar från vilken annan källa som helst, och han drar en parallell mellan Anakin och Jesus bara för att skapa ett budskap om generell agnosticism eller kanske rentav ateism.

Lucas har aldrig varit mycket för monoteism ändå – det finns ingen gud i Star Wars, och märkligt nog ingen organiserad religion överhuvudtaget; det enda undantaget finns i de ”lägre stående” kulturer, som gunganernas och ewoksarna, som har ett stamsamhällen där det talas om diverse ”gudar” (denna antropologiska gren kommer också från Jung, och är en av hans mest kritiserade).

Men det dras till sin spets i Episod I där Anakin, till skillnad från Jesus, inte är en halvgud utan hundra procent människa. Han är enligt profetian den utvalde, ja, men han är bunden av val, valet mellan gott och ont, den ljusa och mörka sidan, allt detta som är grundkruxet i hela sagan. När Martin Scorsese skildrade Jesus på det sättet – med fokus på den mänskliga sidan – i Kristi sista frestelse (1988) blev det ramaskri och enorma protester. Star Wars är det dock färre som tar på lika stort allvar, fastän ”provokationen” egentligen är snarlik.

Såvida man ser Anakin som Jesus, förstås. Man kan ju se honom som gud också. Inte bara en ”Ond Fader” utan fader vår, ”ur-fadern”, sagans stora symbol för ett omnipotent ursprung. Anakin rör sig från ljuset till mörkret till ljuset igen, han ”skapar” Luke (en människa i hans avbild) som därefter ger honom upprättelse, på samma sätt som människor skapat den mytiska Jesus-figuren för att ge sig själva upprättelse.

Hur man än vill se det så inser Lucas att Jesusmyten också är en myt, en av alla han använder sig av, en berättelse i den aldrig sinande serien berättelser om människans tillvaro (där också Star Wars är en stark knutpunkt). Lucas definierar religion som berättelser som går i arv, och religioner som de självklara bevisen på berättelsernas kraft. Det skämtas ofta om att Star Wars är en religion, men om man definierar det som Lucas (en religion är helt enkelt en berättelsekult) så är det precis vad det är.

Skillnaden är att centralfiguren i berättelsekulten Star Wars är en människa, en med samma rötter i gott och ont som alla – Luke är räddaren vi behöver, nämligen våra barn, hoppet för framtiden; de ska försäkra inte bara att vi blir ihågkomna, älskade och förlåtna trots våra synder, utan även att vår värld ska bli en bättre plats; medan religiösa människor hukar sig i bås, viker sig under symboler eller reciterar lagar, så inser Lucas att de övernaturliga gudarna och frälsarna är skapade av människor. Liksom Jung definierar självet som det närmaste gud vi kommer så är det vi själva som måste vara våra egna världars gudar och frälsare.

Allt som Anakin är i övrigt – varför han gör det han gör, varför hans berättelse är en tragedi och vad sagan verkligen mynnar ut i – det är saker som vi ska gå in på i framtida texter. Vad gäller Episod I är Anakin den ultimata möjligheten, vandrande kraft på två ben. Han är vacker eller skrämmande, beroende på vem du frågar.

FREDRIK FYHR


Detta är en av nio texter om Episod I.

-> Du och jag, Jar Jar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *