Inget för de med svaga nerver.
17. PAULINA
Paulina är på sätt och vis inte en karaktär i en film – hon är en människa, en av oss. Hon gör som hon vill. Vi behöver inte ens förstå varför, och det är en del av filmens briljans.
16. MARKNADENS LAG
Det är en arg film, men också uppgiven. Frustrerat ser den en hopplös situation och den vet inte vad den ska göra. Den registrerar med fokus verkligheten som den är – inte för att göra konst, inte för att det är underhållande. För att det är.
15. ZOOTROPOLIS
Jag är entusiastisk. Zootopolis är en fartfylld och rolig film om jämlikhet och tolerans – inte bara mellan man och kvinna utan mellan klass, etnicitet och kön. Där ser man!
Tekniska kategorier
Bästa fotot ingen såg: Christian Rein, How to Be Single.
Bästa klippningen ingen noterade: Gabriel Fleming, Colby Parker Jr: Deepwater Horizon.
Bästa musiken i en dålig film: Roque Baños, In the Heart of the Sea.
Bästa använda låten till oklar effekt som inte riktigt gick hem fast kanske ändå i en film ingen såg eller brydde sig om: ”Once in a Lifetime”, typ framförd av Tom Hanks i Kungens hologram.
Bästa kostym och scenografi (i en dålig film): Café Society.
De viktigaste, ”mausoleumspecialeffekterna” ett år då mycket gick till graven: Rogue One: A Star Wars Story
14. THE FALLING
En djupt mystisk, intelligent och lyhörd film, en sådan där verkligt tredimensionell film som förstår atomerna och molekylerna av sin konflikt. Den handlar om ett par tonårstjejer som går i en sträng flickskola i slutet av 60-talet – och allt är på liv och död.
Nocturnal Animals är en magisk thriller, djup som kärret i Psycho och glittrande som scenen i slutet på Mulholland Drive.
12. YOUTH
I en tid när det talas om filmens död gör Paolo Sorrentino film för films skull – och han gör det så bra, med sådan filosofisk renhet, att många inte förstår vad han håller på med.
11. MARGUERITE
En exceptionell film – en studie i hederlighet, som sätter fingret på människohjärtats gråzoner: Vi skrattar i början, men gråter i slutet.
Årets Sisyfos-jobb
Årets mest bortslösade manliga biroll: Anthony Hopkins och Al Pacino, Misconduct.
Årets mest bortslösade kvinnliga biroll: Mary Elizabeth Winstead, Swiss Army Man.
Årets mest bortslösade kvinnliga huvudroll: Margot Robbie, Suicide Squad.
Årets mest bortslösade manliga huvudroll: Alexander Skarsgård, Legenden om Tarzan.
Vi inser, medan den andra delen pågår, att vissa saker kommer att leda till nya utvecklingar men vi kan omöjligen veta vilka, eller hur. Under ytan av de små skillnaderna finns ett universum av möjligheter, och sammantaget blir filmen en hyllning till det kosmiska mysteriet som bor i varje jordisk millisekund.
På något outgrundligt sätt lyckas American Honey bli en otroligt vacker och förförisk film, och trots den stora tragedi som är den verklighet den skildrar så är vi fortfarande människor och alla våra enskilda ögonblick bultar och blöder.
En hel värld, en hel tid, ett par dagar, du är där och du är säker på att du lever ditt liv; sedan, poff, är det borta och det har blivit minnen. Linklater greppar efter dem som efter anden i flaskan, och han får faktiskt sin önskan att gå i uppfyllelse. Jag vet inte hur han gör det.
7. THE REVENANT
I grund och botten liknar The Revenant faktiskt en Western – där ett par goda, onda och fula karaktärer följer varandras fotspår över en stor, ur-amerikansk karta – men mest av allt är den imponerande som ett stort stycke cinematisk urkraft. Det var faktiskt längesedan jag såg en film som är så driven av effekter och storslagen, våldsam underhållning, men som fortfarande har en känsla av förundran intakt.
6. ROOM
Room handlar därför inte om en kidnappning, om onda män – låt oss kalla dem fäderna – eller ens i djupare mening om skräcken och effekterna av deras onda handlingar. Room är en film om en pojke och hans mamma och världen de delar genom bandet de har. Det är en fantastisk film.
Hedervärda omnämningar
Årets tappraste svenska försök: Sophelikoptern
Årets snålast bemötta arthouse-film (förutom Knight of Cups): Wanja.
Årets snålast bemötta mainstream-film: How to Be Single.
Årets mest underskattade manliga biroll: Hugh Grant, Florence Foster Jenkins
Årets mest underskattade manus: J.K. Rowling, Fantastiska vidunder och var man hittar dem
5. SAULS SON
Det är därför imponerande att se en film som hittar en osannolik gyllene medelväg – Sauls son är en hyllning till de döda men också en enkel skildring av deras liv, en poängtering av faktumet att Förintelsen var, är, en verklighet som inte kan förskönas eller göras värre än det var i verkligheten; men denna viktiga känsla av verklighet kommer från filmens särskilda stil, filmmediets inneboende lögn.
4. THE ASSASSIN
Den är cinematisk på ett närmast chockerande sätt; det är den typen av film som är för bra för att man ska förstå det på en gång, och en recension gör den inte rättvisa. Så mycket av njutningen i filmen handlar om det filmiska – bilderna skapar en stämning och den stämningen tycks innehålla en mening, och där någonstans skapas en besynnerlig kontakt mellan Hou, bilderna och publiken: Det är en film med många kvalitéer, men den största kvalitén är själva betraktandet i sig – det känns inte som en film man ser, det känns som en film man möter i en dröm.
Få saker är så märkliga som att lämna biosalongen efter att ha sett en film av Terrence Malick. Du ser inte filmen så mycket som den ser dig. Och den stannar kvar i dig. När du kommer ut från biografen kan du se dig själv i tredjeperson, som förföljd av en kamera som samtidigt finns i din blick och i din kropp; varje ansikte du möter tycks unikt och säreget. Vinden känns övernaturlig. Solen kommer fram bakom ett hörn mellan två hustak, du får den i ansiktet och medan du kisar verkar människor röra sig i slow-motion omkring dig. Du är plötsligt i världen, närvarande om varje detalj.
2. MACBETH
Oavbrutet befinner vi oss i en magiskt realistisk värld, en gammaltestamentlig värld av tomtar och troll, och i denna värld, djup av både symbolisk och verklig gyttja, rör sig dessa figurer i såväl storm som trängtan genom ett infernaliskt blodbad som ekar in i människosjälen med tyngd och nerv, eld och aska, förtvivlan och vrede. Det är en vrålande best till film – men också tyst och elegant mellan lagren, där märkliga saker sker, förunderliga syner vi missar om vi bara blinkar. De flesta Shakespeare-filmer är torrt förklarande, eller mekaniskt dramaturgiska, men denna Macbeth har sprängt sig ur sina bojor in i ett tillstånd av cinematiskt nirvana. Den lämnar en med hjärtat fullt av gäckande gåtor, medan den rasande pulsen långsamt blir stadig igen.
Det tar ett tag innan man förstår vart den här filmen är på väg, men den kopplar helt rätt när den börjar skena iväg. Allt är väldigt skumt, men egentligen inte. Egentligen är det bara “väldigt komplicerat”, som Toni Erdmann (Peter Simonischek) säger. Det tar sin tid, det är metodiskt och långsamt, men också det långsamma kan vara vansinnigt roligt. Min pappa Toni Erdmann är en festlig jättesnigel till film, en knasig arga leken-stirrtävling mellan Michael Haneke och Lasse Åberg. Och ja, det är en mästerlig film som är ute och cyklar här.
Årets mest underskattade manliga huvudroll: Jason Segel, The End of the Tour
Årets mest underskattade kvinnliga huvudroll: Nicole Kidman, Strangerland
Årets mest underskattade regi: Tom Tykwer, Kungens hologram
Årets mest underskattade film: How to Be Single
