Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Måste gitt

Måste gitt reklameras som den förlorade länken mellan Jalla Jalla (2000) och Snabba Cash (2010) och jag måste tyvärr meddela att det är en perfekt beskrivning – inte för att de filmerna är dåliga, eller för att Måste gitt är dålig (den är tvärtom rätt bra), men är inte det en ganska tråkig beskrivning av en film? Nog borde väl en riktigt bra film ta sig över en sådan förutsägbar och enspårig rekommendation, inte bara passa in på den? Nu är det dock så att Måste gitt är länken mellan Jalla Jalla och Snabba Cash och kanske inte så mycket mer.

Storyn är en askungesaga i betongfärg av typen vi är rätt bekanta med – Stockholms 8 Mile Road är Nynäsvägen, och Jordbros Eminem heter Metin (Can Demitras). Jo, Metin är en smågangster med flyt, hans vardag består av att kränga stöldgods och hålla koll på senaste golnytt, och även om han har nära till sina random känslor och bär på en hel del undertryck macho-ångest (en död pappa spökar i bagaget) så är han en hyggligt schysst snubbe på det hela taget, folk tycker han är cool och så; vem vet, en dag kanske han kan regera med de stora grabbarna (en och annan höghöna har ögonen på honom i positiv bemärkelse). Men gissa vad! Under Metins opretentiösa, snällhårda yttre döljer sig en vilja att ta sig bort från gettot och ”bli nåt”.

Förutom att han inte riktigt erkänt det för sig själv – Sveriges ”American Dream” är ju Jantelagen, och den råder i Jordbro också. En gång gangster, alltid gangster? Metin är en underdog som vill hålla sig nere, inte bita tillbaka.

Grejen är att Metin skriver dagbok – glömde jag lägga till Ett öga rött (2007) där i början? – och där skriver han ner alla sina upplevelser på sitt enkla avspända sätt – hans vaga, oformulerade drömmar tar honom till en prekär audition på Scenskolan, där han råkar tappa dagboken. Metin freakar ut när han inser att den är borta, för hamnar den i fel händer är han förstås stekt, men Lena Endre (som spelar ”sig själv”) har hittat den och tycker den är rena rama litteraturen. Det tycker även den slimmade, arty farty-bokförläggaren Puma Andersson (Jörgen Thorsson) som tycker att men det häääär är ju nåt. Han propsar på att Metin ska ”renskriva” dagboken så att den kan ges ut som en roman (”helt rätt i tiden”) vilket Metin är ambivalent över. Nog för att han vill bli nåt, men cocktailpartyn i flådiga lägenheter hos kultpersonligheter i innerstan är inte hans deal.

Här kring mitten är Måste gitt om inte som bäst så åtminstone som mest underhållande – i en film som har tio blöta fingrar i luften kopplar den väl (eventuellt omedvetet) till något slags franskt feel-good ideal á la En oväntad vänskap (2012), men Can Demirtas, som spelar Metin, är så pass närvarande och övertygande i rollen att man praktiskt taget tror att Metin är där, irl, och ställer till diverse missförstånd (vissa festliga, andra mer olustiga) medan han själv är den orubbade väggen som inte förstår varför alla är så stela. Att filmen samtidigt vill handla om hans vardag som småskurk ute i förorten, hans familj och vänner och de sedvanliga gangsterturerna (inklusive uppgörelser á la Gudfadern, fast med patriarker som sitter och dividerar på mindre lyxiga turkiska föreningslokaler), och att den dessutom ger en del plats åt innerstadsfigurerna (bland annat en ambivalent underanvänd Madeleine Martin som sekreterare) och ändå lyckas bli rätt så jämn, det är ett tecken på flyt och talang inte bara hos Demirtras (som var med och skrev manuset) utan även regissören Ivica Zubak, vars andra långfilm detta är.

Jag antar att jag tycker att Måste gitt är så pass bra att jag önskar att den varit ännu bättre. Den når ofta den där tröskeln då man faktiskt hinner få för sig att filmen ska slå på riktigt, övertyga med något originellt eller komma med en idé som får en att tänka till. ”Alla snackar så skumt i svenska filmer” konstaterar Metin när han träffar Lena Endre – ah, touché, men det hade kanske varit mer övertygande om inte Måste gitt nu också var en väldigt svensk film. Det finns inte mycket rebelliskt eller ”fräscht” med den – faktum är att den fick mig att tänka på den där tiden för 10-20 år sedan när förortsskildringar i feel-good-paket var vardag – Det nya landet, Bäst i Sverige, Capricciosa, Vingar av glas, Ett öga rött – ja, det var kanske inte alltid mästerverk, och folk kanske pratade lite skumt i dem, men de utgjorde åtminstone en filmkropp. Nuförtiden är saker så illa ställda att producenter håller andan när de gör en sådan här film.

En annan sak som bleknar ut de skenbara styrkorna i Måste gitt är den ström av riktiga svenska indiefilmer som faktiskt på riktigt slagit underifrån, oavsett om folk gått och sett dem eller inte – och se där, bara häromdagen kunde man notera att Sophelikoptern faktiskt blivit Guldbaggenomimerad för bästa film framför en bredare satsning som Den allvarsamma leken till exempel (inte för att jag inte förstår om man struntar fullständigt i huruvida man blir tilldelad den svenska filmindustrins högsta pris, en symptomatisk insekt). En film som annonserar sig själv som en film med attityd, en film slår hårt och känns i magen ska väl ta ut svängarna också när det kommer till kritan.

Men Måste gitt är en feel-good – visst, den innehåller inte bara solsken, den innehåller brutalitet och bittra vändningar, men i grunden är den mer upplyftande än deprimerande. På ytan talkar den talket, men tar man en lite närmare titt så ser man att den är noga modifierad så att den aldrig säger något för starkt eller menar något för specifikt. Liksom en ledarsida på en morgontidning säger den något ”å ena sidan” (Metin är en kille från förorten som vill bli fri från kriminalitet) bara för att följa upp med ett ”å andra sidan” (förlagsindustrin vill exploatera honom och ta ifrån honom hans frihet) och den vägrar föreslå en känsla av rätt och fel, via det inkorrekta antagandet att det är detsamma som att vara opartisk eller realistisk.

Så Metin är som du tror Metin är, och bokförläggarna är ett gäng hycklande, elitistiska hipsters som använder en fåfäng, självmedveten yta när de bara vill tjäna pengar (vänta… är det där en kulturdebatt jag ser på horisonten?). Filmen pendlar rastlöst mellan en karikatyr till en annan och det är omöjligt att veta vad den faktiskt har på hjärtat (och om något i hjärnan). Intrigen innebär en hinderbana av ideologi, politik och social kommentar och filmen rusar igenom den på rekordfart för att se till att hoppa över alla hinder.

Men, men, men. Nu är jag ute och fokuserar på det negativa igen. Jag vet att filmens strategi (säg aldrig något specifikt, men verka mena något) är populär idag, och jag tänker mig att filmen kan underhålla och tillfredsställa många människor. Som sagt så är filmen mer en feel-good än något annat och kvalitetsfrågetecknen man har inför en sådan film, vare sig det rör sig om Tsatsiki eller Creed, dyker oftast upp efter att filmen är klar. Visst, har du sett alla dessa filmer jag nämnt så har du sett en tredjedel av Måste gitt, men än sen.

Det rätta är att ge cred till de som förtjänar det – Can Demirtas, för att han vågat göra sin story och införlivat det med ett sådant starkt framträdande, och Ivica Zubak för att han gjort en film som (trots att den fick mig att ifrågasätta allt jag såg) fortfarande är så pass underhållande som den ändå är. Om filmen gör bra biznez så är jag glad för alla inblandade. Inte för att pengar spelar roll… egentligen… men, ni vet, å ena sidan, å andra sidan.

FREDRIK FYHR


MÅSTE GITT

Originaltitel; land: Måste gitt; Sverige.
Urpremiär (svensk): 6 januari 2016 (Sverige).
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Can Demirtas, Lena Endre, Shebly Niavarani, Mahmut Suvakci, Madeleine Martin, David Nzinga, Toni-Prince Tvrtkovic, Jörgen Thorsson, Arvin Kananian, Manuel Dubra, Amir Barghashi, Selma Caglar, Jelena Mila, Marko Ivkovich, Christer Engström.
Regi: Ivica Zubak.
Manus: Can Demirtas, Ivica Zubak.
Producent: Abbe Hassan.
Foto: Erik Vallsten.
Klippning: Rickard Krantz.
Musik: Filip Runesson.
Kostym: Mimmi Mäenpää.
Produktionsbolag: Indian Summer Film.
Svensk distributör: TriArt.
Finans; kategorier: Oberoende filmbolag med div stöd inkl fond; askungedrama, crime, dramakomedi, förortsskildring, klass, kulturvärlden.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – välbekant upplägg som hittar ett bra flyt i storyn med fina skådespelare och bra teknisk hantering; når aldrig något större djup, och föreslår en större tematisk kontext som den ignorerar till förmån för godtrogen relativism, men som en typ av hårdkokt feel-good är den utmärkt.

3 svar på ”Måste gitt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *