Live by Night

Den generande sanningen är att Live by Night inte är en speciellt välregisserad film. Ben Affleck tar inte hänsyn till berättelsen han som regissör försöker berätta, fastän han har bitarna mitt framför ögonen. Bitar är allt vi får, i slutändan, stora kontinenter av story som kommer efter varandra i kronologisk ordning men som ändå aldrig berättar någon berättelse. När Argo vann Oscar för bästa film så blev inte Affleck nominerad för bästa regi, vilket gjorde en del människor upprörda – samma människor kan se Live by Night. Efteråt hör vi nog inte mer än ljudet av syrsor.

Ja, Affleck har skrivit manus, producerat, regisserat och har huvudrollen i Live by Night – en gangstersaga som bygger på en Dennis Lehane-bok – och steg för steg, scen för scen, avslöjar han att han inte har vad som krävs för uppgiften. Det var rätt av honom att försöka – jag avskyr termer som ”fåfänglighetsprojekt”, eller tanken att en person inte får göra en film ”helt själv” – men han har regisserat filmen som en skådespelare, med tanken att om bara rätt personer säger rätt repliker så kommer filmen berätta sig själv. Han introducerar oss för Joe Coughlin, en smågangster som dras in i de stora fiskarnas värld och som inser att den gode man han är inte är tillräckligt ond för att klara ett liv på brottets sida – och att alla onda gärningar slår tillbaka. Affleck kanske tror att det här säger sig självt, men vi måste tyvärr lista ut det själva. Han presenterar Coughlin, filmar sig själv i rollen men berättar inte en historia om honom. Lik förbannat.

Det är på sätt och vis ett intressant skolexempel på vad regi är, vad som händer när en film ”görs” men inte regisseras. Extra tydligt blir det i en film som Live by Night, som bygger på Lehanes material som vi tydligt kan se är genomtänkt och hyggligt komplext. Fotot av Robert Richardson ger filmen en ofantligt glassig look, vilket skulle föreslå en mer ”pulpig” och renodlat kioskdeckaraktig historia; Affleck gör varken eller, som sagt, när vi rör oss genom filmens stora storybitar.

För vi får bitar, som sagt, storyn är uppdelad i stora öar som inte når varandra. Första ön är Boston på 20-talet, under spritförbudet, där vi introduceras för Joe och hans Jönssonliga som tjänar pengar på att råna banker och spelhålor. Hans pappa (Brendan Gleeson) är polisbefäl och hans flickvän Emma (Sienna Miller) är ihop med irländska gangsterbossen Albert White (Robert Glenister). Uh-oh! Naturligtvis är Emma och Joe väldigt kära och aningslösa om att någon kan lista ut att de är ett par – ”we were young and stupid” och allt det där – och det är inte direkt oförutsägbart… men det finns åtminstone en film här, kan tyckas.

Men hej hopp, storyn når snabbt sin självklara slutpunkt och vi kastas istället till Florida, där Joe blir ”kung av rom” (det låter som en Eldkvarn-låt) tillsammans med polaren Dion (Chris Messina). Fastän han svurit att aldrig bli någons underhuggare så jobbar Joe nu åt den italienske gangsterbaronen Maso Pescatore (låter som en italiensk beställning av ”rött vin och fisk”) och jobbet går ut på att sköta hans affärer där nere (i Tampa, mer specifikt). Nu rör vi oss plötsligt i ganska klassiskt Scorsese- Gudfadern- och Scarface-land (än mer påtagligt på grund av fotot av Richardson, Scorseses hovfotograf) och filmen handlar plötsligt om Joes väg uppåt som gangster – i den här spinnen måste han slå ut KKK, samtidigt som han blir ihop med Graciela (Zoe Saldana), en vad vi vet godhjärtad kvinna som vill bygga hem åt föräldralösa barn. Varför hon vill vara med Joe är oklart, men hey, kanske han bara är så himla Ben Affleck.

Jaha, och så når även den storyöon sina obligatoriska slutpunkter och inte har vi blivit något klokare. Någonstans mot slutet av mitten finns ett stort hål – tanken är att de ska bygga ett kasino men en före detta heroinmissbrukare och numera evangelist (Elle Fanning) sätter käppar i hjulet med sina predikningar om synd och skam i form av spel och alkohol. Det är en till storyö, typ, som följs av ytterligare en, som har mer att göra med den första (vars lösa trådar förresten hängt och dinglat i vinden ändra fram tills den punkten). Så finalen. Pang, pang. Och en längre epilog, en till storyö. Joe är good guy, bad guy, nice guy, bad boy. Gangsterlivet är synd och skam, fast det är sexigt med våld, men ändå hemskt med dödande, och kriminalitet är fel men frihet är åtråvärt och… tja, filmen pågår mitt framför våra ögon, men det är svårt att säga vad som är vad.

Tanken med filmen är att Joe ska brottas med sin goda själ, som vill vara fri men som förblir bunden till våld… som inte går ihop med en god själ, kan tyckas. En bra grej hade varit några hintar om varför han började på en brottslig bana till att börja med. ”Jag vill vara fri”-kortet låter lite billigt, i synnerhet vid de tidpunkter då Joe håller brandtal om arbetarklassen som värsta Joe Hill. Är han en good guy bara för att han inte vill bli maffiaboss utan ”nöjer sig” med att råna banker? Det är en fin idé som finns inbakad i Lehanes story, och den hör ihop med de fadersfigurer som Joe möter – Gleesons pappa är en, Chris Cooper är en annan, i rollen som ett annat polisbefäl; dessa äldre män vet en del om livet, och om karma, och lärdomen att det du gör kommer ikapp dig, förr eller senare, är aningen som borde driva genom filmen som ett påtagligt ångestmoln.

Men jag säger ord som ”hinta” och ”aning”. Dessa är ord som hör ihop med regijobbet. Affleck gör det helt enkelt inte speciellt snyggt. Hans manus är OK och hyggligt befriat från exposition och babbel där karaktärer förklarar sina känslor och motivationer, men det lämnar å andra sidan mycket högre krav på just regin. Affleck skulle behöva stanna i vissa scener, låta karaktärer utbyta blickar med varandra, förlänga vissa stunder, hålla kvar en viss ton här, antyda något vitalt där, vara på hugget kort sagt, och göra en film som hela tiden kommunicerar sin tematik och de tankar och känslor som karaktärerna bär på. Vi måste känna vem Joe är, förstå varför han kan göra vissa saker och andra inte.

Nu är vi skilda från filmen. Den framstår som en snygg men förvirrande reklamfilm för 30-talskläder. Affleck klipper för fort mellan scener, växlar mellan humor och allvar på en minut, väljer skeva tagningar där repliker är konstigt betonade, utgår ifrån att det han försöker berätta berättas, istället för att säkerställa att det faktiskt gör det. En bra regissör tänker som publiken, går in i scenen och ser till att den faktiskt fungerar. Affleck har plåtat snygga bilder och hängett sig åt skådespeleri med sina skådespelarkompisar, och kanske förutsatt att Robbie Richardson kommer att få allt att skina. Men det har varit hans uppgift att se till att vi ser en berättelse som känns levande och som vi hänger med i, med karaktärer som stiger ut ur sin fiktion och når oss i fantasin, och här har han misslyckats.

FREDRIK FYHR


LIVE BY NIGHT

Originaltitel; land: Live by Night, USA.
Urpremiär: 13 december 2016 (New York City).
Svensk premiär: 20 januari 2017.
Speltid: 129 min. (2.09).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: codex (Redcode RAW)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ben Affleck, Elle Fanning, Remo Girone, Brendan Gleeson, Robert Glenister, Matthew Maher, Chris Messina, Sienna Miller, Miguel, Zoe Saldana, Chris Cooper, Titus Welliver, Max Casella, Christian Clemenson, J.D. Evermore, Clark Gregg, Anthony Michael Hall, Chris Sullivan, B.C. Hallifax, Derek Mears, Danny Kitz, Bobby Curcuro, Bruce-Robert Serafin, Massi Furlan, Lewis D. Wheeler, Michael Mantell, Tom Virtue, Giuseppe Losavio, Peter Arpesella, Zak Lee, Ric Sarabia.
Regi: Ben Affleck.
Manus: Ben Affleck, efter en roman av Dennis Lehane.
Producent: Ben Affleck, Leonardo DiCaprio, Jennifer Davisson Killoran, Jennifer Todd.
Foto: Robert Richardson.
Klippning: William Goldenberg.
Musik: Harry Gregson-Williams.
Scenografi: Jess Gonchor.
Kostym: Jacqueline West.
Produktionsbolag: Warner Bros, Appian Way, Pearl Street Films.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med storföretag; crime, drama


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – ihålig gangstersaga som misslyckas med att göra en dynamisk filmintrig av material (Dennis Lehanes roman) som i sig tycks tematiskt rikt; mycket snyggt foto, och hedervärda skådespelare, men filmen saknar cinematisk identitet pga dålig regi; skådespelarna är godtyckligt regisserade utan vision, det finns inga röda trådar eller specifika drag i stilen och det används inga verktyg för att faktiskt levandegöra karaktärerna eller berättelsens tematik; filmen är fotad och ihopklippt men också presenterad snarare än berättad.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *