Manchester by the Sea

Jag menar, filmen är verkligen fantastisk, det är den, men herregud… ja. Det är svårt att finna de rätta orden.

Jag ser Manchester by the Sea ungefär en månad efter den svenska biopremiären, vilket i en kritikers värld är ungefär som att se den ett år senare; den har kommit, den har (nästan) gått, det är en av (förra) årets bästa filmer, “nyheten” har som man säger “svalnat”. Jag har dessutom väntat några dagar med att skriva något om den, vilket betyder att detaljer glidit iväg och jag är kvar med mitt generella intryck. Det är mycket bra så, för inget annat passar för en text om den här filmen. Det är grymt, egentligen, att tvingas skriva en recension om en film som oundvikligen kommer att vara med oss i många år. Glad är jag nu, åtminstone, över att inte vara en journalist; Manchester by the Sea är ett spegelblankt hav till film, en tidlös film som alltid kommer att finnas här för den som vill se den.

Och även om det är 2016 års eventuellt mest hyllande film, på en internationell skala, så vet jag att för få människor sett den, eller kommer att se den. Men se den. På bio, om du kan, medan du kan. Jag känner som John Cassavetes när han pratade om sin då nya film Premiärkvällen (1977) – alla borde se den, men få kommer att vara sugna på att se den. Det är en fantastisk film, och alla vet att det är en fantastisk film, men de kommer ändå att gå och se något våldsamt och hjärndött.

Låt oss, för argumentets skull, kalla detta för en tragedi. Man kan säga att det är fruktansvärt. Man kan säga att, okej, det är vad det är. Man kan konstatera att världen ser ut som att den gör och att vi alla får hitta våra anledningar att gå upp på morgonen. Det är nämligen vad Manchester by the Sea handlar om. Vi vet ingenting i början. Vi ser en man, lär oss att han heter Lee Chandler, ser kanske att han spelas av Casey Affleck – en stor, underskattad skådespelare, med en säregen stil som är så lågmäld och underspelande att det länge varit svårt för honom att hitta roller som klickat för honom. Man måste verkligen luta sig framåt i stolen när man ser honom, kisa med ögonen och försöka lyssna på vad han försöker säga. Karaktären gömmer sig där inne i honom, och vi måste finna honom. Affleck är alltid en främling, och som alla främlingar är han ett människoskal vi inte kan säga vare sig bu eller bä om. Vi måste lära känna honom, och det kommer att ta en viss tid.

Du kanske tror att jag tänker berätta vad filmen handlar om? Eller att det är en fantastisk och (välj tre storartade adjektiv) film? Jag får kisa med ögonen som Casey Affleck själv. Mja… mja. Du borde se den. Ja, den är fantastisk. Den handlar om Lee, som i början av filmen har ett skitjobb (bokstavligt talat) som han av någon anledning inte verkar lida av. Det är något med honom. Helt klart. Vi får några ledtrådar… så får han ett telefonsamtal. Hans bror Joe (Kyle Chandler) har dött. Lee tvingas åka de 10-20 milen till Manchester, den lilla pittoreska hamnstad där han kommer ifrån. Som sagt, det är något med honom. Det är något med Manchester. Det finns en anledning att han inte bor där längre. Vi lär känna Joes son, den sextonårige Patrick (Lucas Hedges). Det visar sig att Joe i sitt testamente lämnar över vårdnaden om Patrick till Lee. Så Lee får anledning att stanna ett tag i sin gamla hemstad, tillsammans med Patrick och… så. Så. Det får räcka.

Jag menar, filmen är verkligen fantastisk, det är den, men herregud… ja. Det är svårt att finna de rätta orden. Det är en så fruktansvärt ömtålig film. Jag känner, när jag tänker på att skriva mer om intrigen, hur filmen skulle skadas och krackeleras. Det som finns att säga om de här figurerna är så personligt, och så oöverstigligt sorgligt, men också så naturalistiskt och liksom verkligheten full av oansenlig humor, att det vore ett övergrepp av mig att skriva vad som hänt Lee. Eller ens varför Joe dött. Hur ska jag ens i ord göra rättvisa Randi (Michelle Williams), Lees ex, och vad hon bär på. Joes ex Elise (Gretchen Mol) har varit svårt alkoholiserad och drogberoende. Nu har hon funnit Jesus, och bor tillsammans med en obehagligt proper man spelad av Matthew Broderick. Jag kan nämna dem. De har en scen. En. De är de små skuggorna bland de stora.

Jag kan säga att Casey Affleck är sublim, och att de andra skådespelarna också är lysande. Jag kan säga att Manchester by the Sea till punkt och pricka utspelar sig i verkligheten och handlar om riktiga människor. Man märker att Lee, Joe och Patrick är släkt. Lee är Patricks farbror, de känner väl varandra okej. Patricks reaktion på att vara faderlös är samma som hans reaktion på att spela i ett rockband, det lokala hockeylaget, de två flickvänner han för tillfället har, planerna och drömmarna han har för framtiden – de är där, bara. Verkligheten kommer inte med stråkar och närbilder. Ingen karaktär kommer att lägga sig i psykologsoffan och förklara för oss allt de känner och tänker på; de är naturliga varelser i en pågående vardag, och ingenting kan förklaras så lätt medan det pågår.

Vad gäller Lee behöver vi inte en sådan scen. När vi väl förstår vad grejen är med honom… ja, jag kan inte fortsätta meningen. Jag har redan sagt för mycket. Du får se själv. Och det är inte fråga om “spoilers”, det handlar om respekten man måste visa för en annan människas själ.

Jag kan säga att Kenneth Lonergan, som skrivit och regisserat filmen, berättar den på ett mästerligt sätt. Många filmer planterar mysterier för oss som de sedan gradvis, pö om pö, avslöjar mer av. En del filmer använder flashbacks för att berätta en parallell-historia, vilket rent tekniskt gör filmen till två filmer i en. Somliga, riktigt begåvade, filmer använder klippning för att skapa en säregen rytm och förklara för oss att det finns en mening med vad vi får se, vad vi inte får se, hur länge vi får se det, vad vi får se istället för det andra, och varför. Men jag behöver en hel text om klippningen i Manchester by the Sea (av Longeran och klipparen Jennifer Lame) för att förklara hur briljant den är.

Lonergan har bara gjort två filmer tidigare – You Can Count On Me (2000) och Margaret (2011). Jag har inte sett den förra, men Margaret var jag oändligt fascinerad av och jag märker när jag läser min recension att jag slås av samma saker nu som då. Lonergan har den sällsynta förmågan att återskapa livet som det är, med all rörighet och alla paradoxer som det innebär. Livet har ingen tematik. Livet är inte en komedi eller en tragedi. Livet kan inte förklaras med episoder eller prydligt sammanvävda symboler och idéer. Manchester by the Sea innehåller bottenlös, avgrundsdjup tragedi, men Lonergan är så lojal mot verkligheten att det inte kan bli en tragedi. Lik förbannat finns humor i enkla vardagsmissförstånd, grannfejder, dumma misstag, eller bara gnabb mellan en sextonårig kille och hans farbror; eller tonårstjejen som undrar hur många kondomer han ska slänga i soptunnan innan han listar ut hur han ska använda en.

Jag kan inte uttrycka mig bättre än jag gjorde när jag skrev om Margaret. Liksom den filmen är Manchester by the Sea en film som är “lika subtil och oansenlig som den är märkligt plågsam”. Det finns ingen nåd i filmen, och om det finns en gud så är den inte närvarande i Manchester, och det som händer är fruktansvärt – men ändå är filmen full av tröst, värme och empati; den stannar i känslan av att långsamt lida, bli bättre men kanske aldrig läka. Himlen är klarblå, vintern är bittert kall, båtarna sover i hamnen, folk känner varandra, mammor går med barnvagnar och pappor dricker på krogen; en gång fanns ett hus som inte finns kvar; vissa kastar blickar över axeln när de ser Lee, för de minns. Ingen vet hur han orkar gå upp på morgonen. Men livet pågår, för honom liksom för oss alla.

FREDRIK FYHR


MANCHESTER BY THE SEA

Originaltitel; land: Manchester by the Sea; USA.
Urpremiär: 23 januari 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 18 november 2016 (SIFF), 23 december 2016.
Speltid: 137 min. (2.17).
Åldersgräns och lämplighet: 11 (innehåller en del emotionellt starka och traumatiska scener, 15 är att ha i åtanke).
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.2K; DI 2K/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Casey Affleck, Kyle Chandler, Lucas Hedges, Michelle Williams, Gretchen Mol, Matthew Broderick, C.J. Wilson, Kara Hayward, Anna Baryshnikov, Jackson Damon, Heather Burns, Jami Tennille, Liam McNeill, Allyn Burrows, Brian A. White, Erica McDermott, Susan Pourfar, Robert Sella, Ruibo Qian, Tom Kemp, Chloe Dixon, Ellie Teeves, Tate Donovan, Christian J. Mallen, Oscar Wahlberg, Josh Hamilton, Wendy Overly, Ben O’Brien, Richard Donelly, Virginia Loring Cooke, Quincy Tyler Bernstine, Missy Yager, Stephen Henderson, Mary Mallen.
Regi: Kenneth Lonergan.
Manus: Kenneth Lonergan.
Producent: Lauren Beck, Matt Damon, Chris Moore, Kimberly Steward, Kevin J. Walsh.
Foto: Jody Lee Lipes.
Klippning: Jennifer Lame.
Musik: Lesley Barber.
Scenografi: Ruth De Jong.
Kostym:
Melissa Toth.
Produktionsbolag: Pearl Street Films, The Media Farm, The A/Middleton Project, B Story, Big Indie Pictures, CMP, ass. K Period Media.
Svensk distributör: UIP.
Finans; kategorier: Diverse produktionsbolag i samarbete plus stöd från mindre privatföretag och mediakoncern; drama, relationer, familj, tragedi, småstad, trauma.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film, på gränsen till mästerlig – minimalistisk story, briljant regisserad, spelad och klippt med naturalistiska dialoger och en subtil men tung och komplett tonmässig styrka – oklanderligt som drama, full av dimensioner och tolkningsmöjligheter och fascinerande i sin behandling av tragedi och trauma som del av naken verklighet och vardag, med allt vad det innebär; den enda eventuella bristen är att filmen är så elegant undvikande, och har så mycket skicklig teknik, att vi saknar ett dramatiskt centrum, men det kan å andra sidan ses som positivt; betyget kan bli högre i framtiden.

Visa / dölj kommentarer (5)

5 tankar om “Manchester by the Sea

  1. Pingback: Transformers (2007) | Videosöndag

  2. Jag tycker att dina eminenta ord från recensionen av The Deerhunter även passar denna film “Sättet man kan slitas från sitt sammanhang och förvandlas till en främling. Sättet en värld kan tas ifrån en. Sättet glädje kan bli sorg”.

    • Jag kanske känner så när jag ser om “Manchester”. Kanske inte. Tack för att du läser!

  3. Pingback: Oscarsgalan 2017 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *