West Side Story (1961)

mästerverkfontwestsidestory

<- Star Wars: Episod I – Det mörka hotet.
-> Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv.

Få filmer lever upp till klichén om att “explodera från duken”. Jag vet ingen som gör det bättre än West Side Story. Det är en film som inte sitter still, medan den rör sig framåt med ett kilometerlångt dominorallys perfektion. När det begav sig vann den 10 Oscars, och det amerikanska filminstitutet har den fortfarande på sin lista över de bästa amerikanska filmerna, men den har ändå fallit mellan stolarna i vår tid. Jag tycker det är en av de allra, allra, bästa musikaler som gjorts – och därmed också en av de bästa filmer som någonsin gjorts.

Av någon anledning har folk hängt upp sig på storyn och karaktärerna, att skådespeleriet är banalt och att dialogerna inte skulle vara speciellt ambitiösa. Jag undrar om det finns någon musikal som inte fått höra den kritiken. När ska de som efterlyser dessa saker börja fundera på om det inte är dem själva det är fel på? West Side Story följer, liksom oändligt många filmer, Shakespeares berömda “Romeo och Julia”-koncept, och den gör det därför att det är just en formula. Ju enklare desto bättre. Poängen med en musikal är uttrycket, och vad som symboliseras genom det. Det är storslagen dröm och fantasi, inte ett “drama”.

När jag nyligen skrev om La La Land nämnde jag, lite i förbifarten, att det är en musikal i en musikalhatande värld – en film där musikalens möjligheter komprimerats, en film där det inte längre är så självklart (ens i en musikal) att bara bryta ut i sång på tal om ingenting. I den filmen måste Damien Chazelle då och då pausa musikalens inneboende nerver och göra något slags normalt kärleksdrama mellan varven; han kanske tänker (inte obefogat) att dagens publik har för starka band till saker som intrig och karaktärsbygge. Det är synd, kan jag tycka, men också uppriktigt. Musikalen är en utrotningshotad filmgenre, och det betyder också att många inte vet hur man ser en musikal – musiknumren är liksom i vägen, som om filmen bara består av en rad toapauser. Föga förvånande hittar man inte mycket i de nedslag däremellan, där speciellt mycket djup eller nyans (i konventionell mening) naturligtvis inte finns.

Jag vet det här av egen erfarenhet. Första gången jag såg West Side Story var jag i tonåren; jag gillade den, men var väl inte överförtjust på en emotionell nivå; min beundran för filmen stannade vid respekt, en relativt likgiltig känsla. Om det var för att jag såg filmen inspelad från TV, detta på VHS-tiden, eller om jag bara inte förstod mig på musikaler – förmodligen både och.

Jag såg om den för några år sedan – nu på Blu-Ray, med surroundljud, och så nära positionerad framför en så stor skärm som möjligt – och höll på att ramla av stolen. Jag var nästan tvungen att pausa efter en halvtimme… Jag tänkte rent ut sagt: JÄVLAR!

På min gamla sjuttontums-TV i pojkrummet såg dansarna bara ut som ett gäng marionettdockor som rörde sig i rytm, musiken kom ur en sketen högtalare från sidan av burken, och det var långt från kärleksförklaringarna mellan Tony (Richard Beymer) och Maria (Natalie Wood) till mig – deras ansikten tycktes plastiga, hopklämda i letterbox-format, och ett helt TV-bord skilde oss åt.

Men West Side Story filmades i jätteformatet Panavision 70 och ska ses så att det blir en upplevelse. Redan från början är ouvertyren extatisk, de hisnande vyerna på New York i spikrakt fågelperspektiv verkligt svindlande, den där signaturvisslingen enormt förförisk; det första numret, där vi ser det vita ungdomsgänget Jets jaga Puerto Rico-gänget Sharks (och vice versa) genom sina “turfs” på West Side, sker utan dialoger men med så mycket nerv, så mycket elegans, så mycket perfektion och sådan total pregnans att det är som att hoppa från en klippa och dyka rakt ner i ett sommarsvalt vatten. Som natur, bara, självklart och underbart. Jets leds av kaxmoppen Riff (Russ Tamblyn) och Sharks leds av matadormarodören Bernardo (George Chakiris). De behöver inte säga något. De bär på en skönhet solid som vore den från det gamla Grekland, och liksom olympiska mästare flyger de och far framför våra ögon tills man är beredd att tro att de ska hoppa rakt ut ur filmen och välta omkull inredningen i vardagsrummet.

Och det är bara första numret! Det som följer är, i synnerhet under första akten, ett smärre bombardemang av intryck och effekter, vävda i lager på lager och hela tiden med dunkla meningar – många fler än vad de blaséartade skeptikerna (som letar på fel plats) skulle få en att tro. Numret som jag tror alla enas om är “America”, där de puertoricanska tjejerna och killarna sång- och dansduellerar om USA:s för och nackdelar på ett hustak; här får i synnerhet Bernardos råbarkade syster Anita (Rita Moreno) skina, med flera odödliga drapor: “I’d like to go back to San Juan” sjunger Bernardo, varpå hon burnar I know a boat you can get on!

I synnerhet i dagsläget är “America” numret som plockar alla de politiska poängen – numret är både av, och före, sin tid med salvor som “Life is alright in America, if you’re all white in America”.

Men jag tror inte det är där filmen har sitt hjärta – överhuvudtaget tror jag inte heller att filmens budskap stannar vid rasism och gängkriminalitet; många har bara valt att själva stanna där. Roger Ebert, till exempel, en lika lysande skribent som disträ analytiker, skrev att filmens budskap var banalt och bara gick ut på att dåliga ungar skapar en dålig värld. Han syftar på Doc (Ned Glass), ägaren av godisaffären som skäller ut ungdomsbrottslingarna: “You kids make this world lousy! When will you stop?” – Ebert missade tydligen repliken som följer, av den hetlevrade Action (Tony Mordente): “We didn’t make it.”

Nej, hjärtat i West Side Story finns i sekvensen innan “America”-numret, den vidunderliga sekvensen vid danshallen – lokalen där det är tänkt att unga människor ska ses och ha roligt tillsammans, platsen där medlemmarna av Jets och Sharks måste hålla uppe sin sociala fernissa och inte säga eller göra vad de egentligen vill (puckla på varandra) och förstås – i synnerhet – platsen där Tony och Maria första gången möts och hela världen försvinner. Bokstavligt talat. Allt omkring dem suddas ut i ett glansigt vaselinfilter och plötsligt står de som i rymden, allting tystnar omkring dem, de närmar sig varandra och utbyter en kosmisk dialog:

TONY: You’re not thinking I’m someone else?

MARIA: I know you are not.

“Or that we’ve met before?”

“I know we have not.”

“I felt… I knew something never before was going to happen, had to happen. But this is so much more.”

“My hands are cold. Yours too.”

“It’s so much to believe. You’re not making a joke?”

“I have not yet learned how to joke that way. I think now I never will.”

Det här är ingenting annat än magisk realism, och det är fascinerande sublimt – Tony och Marias dialog signalerar tidlösheten i berättelsen som de själva är en del av; de är Romeo och Julia, bara i en av många nya versioner, och de känner via själens intuition att deras öde är fixerade; Maria noterar att deras händer är kalla, vilket ger en föraning om deras öde, och Tony har redan fått föraningen tidigare i filmen (innan danskvällen, innan “tonight”) om att ikväll ska “någonting” hända. Denna ordlösa känsla, denna känsla av närvaro, är kanske en spiritualitet som gått förlorad i vår tid; David Lynch förstod den precis när han castade både Richard Beymer och Russ Tamblyn i “Twin Peaks”, en serie som (liksom Lynchs verk i övrigt) bär stor tacksamhetsskuld till den typ av utspejsad ödesromantik som genomsyrar filmer som West Side Story. Där ingår också en konflikt mellan mörker och romantik, mellan grovt våld och vän kärlek, mellan bitter, urholkad nihilism och djupt oironisk uppriktighet. Notera hur Maria “inte lärt sig skämta på det sättet” och nu “aldrig kommer göra det”. Kärleken, den äkta kärleken, är en människas hem. Kärlekslösheten leder till ett kallt liv där man är “upplyst” men i en värld man upplever som rutten och meningslös, eftersom man är ensam i den utan mål.

Jag förundras över hur sällan denna tematik omtalas – West Side Story är ingen banal plakatfilm om fred på jorden, den handlar om öde och intuition, tro och bitterhet, en värld där kärlek dödas. Det är inte en film som symboliserar vad som är fel i “samhället” utan en film om striden om människosjälen. Du kan välja att älska eller slåss. Det må låta lika banalt, men pejlar man in den tanken medan man ser West Side Story ser man också att det är där filmen har sitt verkliga djup. Kanske det är eftersom Beymer och Wood så ofta avfärdats som det så sällan påpekas att det faktiskt är dem, inte de andra, som filmen faktiskt också i första hand handlar om.

När Tony och Maria möts är det kärlek vid första ögonkastet – det är på en nivå som går längre bak i tiden än Shakespeare; snarare är det som Tristan och Isolde. Inte en enda förklaring behövs, inte en enda ursäkt. Så fort de ses har deras liv en ny mening. De kan inte ha känt varandra mer än i några timmar, om vi ska försöka vara rimliga, när de står på hennes balkong, sjunger varandras namn och omfamnar varandra som om de levt ett helt liv ihop. De har ingen anledning att försöka förstå vad de upplever, och lika lite skäl har vi att fråga. Det är förälskelsen som koncept, och romantisk kärlek som begrepp, vi ser här. Det är fraser vi ska tolka bokstavligt, “All the world is only you and me” och “I saw you and the world went away”.

Eller:

Tonight, tonight, the world is wild and bright, going mad, shooting sparks into space

Today, the world was just an address, a place for me to live in, no better than all right

But here you are, and what was just a world is a star tonight

Det är frestande att påstå att bara den som aldrig blivit störtförälskad kan vara oberörd – men det kan förstås också vara en kombination av musiken, som jag råkar tycka är transcendental. Inga melodier, i någon musikal, tycker jag bär på samma subtila romantik som de Leonard Bernstein skapat här – de dansanta tonerna tassar upp och ner längsmed notraderna och den prunkande stämningen är som en kvalmig men oemotståndlig sommarkväll; kanske den del av filmen som mest av allt väcker Shakespeare till liv. När Beymer (vars sångröst dubbades av Jimmy Bryant) tidigt i filmen sjunger om kvällen som ska komma, och att han har något på känn… “could be… who knows?”… då låter det faktiskt, åtminstone i mig, som om den fem hundra år gamla anden av Romeo, vem han nu var tänkt att vara, talar till oss.

Motsatsen till Tony och Marias klassiskt romantiska helighet kommer, förstås, i gängen – de som filmen, ironiskt nog, blivit mest kända för. Russ Tamblyn är oefterhärmlig som gängledaren Riff, för fager för att vara macho som Brando men för rå för att vara en flickidol som James Dean; det går att missa allvaret i numret “Gee, Officer Krupke” där de skojfriskt iscensätter en rundgång av den sociala vandringen från polis till rådhus till psykolog till socialarbetare till finkan, men den signalerar utan problem den nihilism, och i ett djupare perspektiv den existentialism, problemet med en värdelös värld och människans fria vilja, som Kubrick skulle plocka upp i Clockwork Orange (en film som faktiskt har överraskande många likheter med West Side Story, kanske den som söker noterar).

Inte blir det bättre av att den trötte polisen (Simon Oakland, mest känd som psykologen i sista scenen av Psycho), som vi först tänker oss är intresserad av att skapa lag och ordning i området, istället visar sig vara en rasistisk, amoralisk skitstövel. Trots de till synes enkla plakaten om våldets destruktivitet ges inga självklara lösningar. Samhället är korrupt inifrån, rasism och social utsatthet är verkliga saker, och den dom som West Side Story fäller är mycket mörkare och mer pessimistisk än den har fått cred för. Där “Romeo och Julia” i grunden är en berättelse om ett meningsfullt missförstånd så kan West Side Story kallas för en direkt grym film där slump och kall meningslöshet tar kål på något heligt och mystiskt. Ingen går lycklig i slutet, för världen är inte en lycklig plats. Bara i kärlek, i drömmar om något annat, och i viljan att uttrycka sig (i sång och dans, i det här fallet) existerar mänsklig harmoni.

Det är den parallellvärlden som musikaler erbjuder – det är samma värld som filmens värld, och det är därför musikalen är den mest filmiska av alla filmgenrer. Musiknummer kan uttrycka något om världen vi lever i, i samma stund som de också innebär en eskapism bort från den. Och ytterst få musikaler gör det med samma enorma styrka som West Side Story. Produktionen regisserades av Robert Wise, men musikalens originalkoreograf Jerome Robbins koreograferade dansarna – de skadades, blev utbrända, hela produktionen led av kollapser, för Robbins var (förstås) en eldsjäl som inte skulle acceptera något annat än lika delar total originalitet och total perfektion. Han drillade dansarna så intensivt att han till slut fick sparken, men han hade assistenter kvar på inspelningen och hans står fortfarande krediterad som medregissör i eftertexterna.

Tror jag det. Inget ont om Robert Wise, en finfin studioman som redan var en veteran (han hade klippt Citizen Kane, gjort klassikern Mannen från Mars (1951) och skulle göra The Haunting (1963) och, förstås, Sound of Music (1965) – men Robbins vision är uppenbarligen motorn i filmen. Dansen är så graciös men samtidigt så vital, och numren bygger upp sådan febrig intensitet, att vid det laget Jets-gänget måste lugna ner sig själva i numret “Cool” så känns det som att de försöker lugna ner hela filmen. Naturligtvis var det numret också det svåraste för alla inblandade. Dansarna led igenom så mycket elände att detsamma skulle få Miles Tellers rollfigur i Chazelles Whiplash att ta livet av sig i desperation.

Och de kommer i våg efter våg, dessa nummer, och hela filmen är som en flod vi far fram i – i full fart, men kalibrerad och genomförd genom den typ av filmmaskineri som vi bara kan drömma om att få se idag. En bild säger mer än tusen ord, sägs det, och dans kan ju som bekant uttrycka så mycket mer än ord. Tillsammans är det en oslagbar kombination, i synnerhet när det verkligen löds ihop så vidunderligt som här, och det är också den där revan i uttrycken som West Side Story så brutalt river upp. Det är en film som handlar om skillnaden, kanske kampen, mellan vår fysiska omvärld och våra inre världar som känslovarelser. I den förra är vi kalla handlingsvarelser som överlever bäst vi kan. I den andra förnimmer vi en oklar närvaro, en gäckande känsla av att våra liv är del av ett större kosmiskt pussel, och att det bara är i känslorna vi verkligen kan leva.

FREDRIK FYHR


WEST SIDE STORY

Originaltitel; land: West Side Story; USA.
Urpremiär: 18 oktober 1961 (New York City).
Svensk premiär: 27 februari 1962.
Speltid: 152 min. (2.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (1962), 11 (nypremiär, 1970).
Teknisk process/print/bildformat: 70mm/65mm/2.20:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Natalie Wood, Richard Beymer, Russ Tamblyn, Rita Moreno, George Chakiris, Simon Oakland, Ned Glass, William Bramley, Tucker Smith, Tony Mordente, David Winters, Eliot Feld, Bert Michaels, David Bean, Robert Banas, Anthony ‘Scooter’ Teague, Harvey Evans, Tommy Abbott, Susan Oakes, Gina Trikonis, Carole D’Andrea, Jose De Vega, Jay Norman, Gus Trikonis, Eddie Verso, Jaime Rogers, Larry Roquemore, Robert E. Thompson, Nick Navarro, Rudy Del Campo, Andre Tayir, Yvonne Wilder, Suzie Kaye, Joanne Miya, John Astin (okrediterad), Priscilla Lopez (okrediterad), Lou Ruggiero (okrediterad), Penny Santon (okrediterad)..
Regi: Jerome Robbins, Robert Wise.
Manus: Ernest Lehman efter en pjäs av Jerome Robbins byggd på en bok av Arthur Laurents.
Producent: Robert Wise.
Foto: Daniel L. Fapp.
Klippning: Thomas Stanford.
Musik: Leonard Bernstein.
Scenografi: Boris Leven.
Kostym: Irene Sharaff.
Produktionsbolag: The Mirisch Corporation, Beta Production, Seven Arts Pictures.
Svensk distributör: United Artists (35mm, 1962), SF (DVD, 2008 et al).
Finans; kategori: Produktionsbolag i samarbete; musikal, allegori, romantik, klassiker.


rsz_4starrating-300x75
Betyg och omdöme: Mästerverk – en tekniskt sett extremt imponerande filmatisering av Broadwaymusikalen, med oslagbart koreograferade dansnummer och ett berättande där praktiskt taget varje replik, klipp och ton är rytmisk matchad till extatiska nivåer; blandningen av gladlynt sarkasm och gravallvarlig, oironisk romantik skapar också en effektiv tematik om idealdrömmar och krass verklighet som gör att den klassiska formulaberättelsen (och den glättiga Broadway-ytan) får en mörkare och mer gåtfull klangbotten; dessa saker går också ihop med den ljuvt romantiska och vagt mystiska musiken från originaluppsättningen, som också framförs av idealiskt valda talanger.

Visa / dölj kommentarer (6)

6 tankar om “West Side Story (1961)

  1. Pingback: Star Wars: Episod I – Det mörka hotet (1999) | Videosöndag

  2. Pingback: Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv (2010) | Videosöndag

  3. Pingback: Their Finest Hour | Videosöndag

  4. Pingback: Videosöndag 17/9 2017 | Videosöndag

  5. Pingback: Videosöndag 24/9 2017 | Videosöndag

  6. Pingback: Hur man (lä)ser med en sång (del 2) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *