Transformers (2007)

På samma sätt som det inte kan förnekas att Donald Trump verkligen var förra årets person, som tidningen Time dikterade, så finns den ofrånkomliga närvaron av Michael Bay när man ska prata om Hollywood de senaste tio åren.

Jag är ingen alarmist, ingen bakåtsträvare, inte den som känner oro som jag sedan förstorar upp och försöker tämja med irrationell och motsägelsefull panik-ideologi. Men det är något med “filmens död”, detta sedan filmens födelse återkommande samtalsämne, som klingade sant när Martin Scorsese talade om det i en intervju i julas. Jag har inte fått ut det ur huvudet.

Scorsese påstår inte att “bra filmer” inte längre görs, utan att överexponeringen av bilder i samhället lett till att film som medium inte bär på samma autonomi, inte har samma kraft över (eller spelar lika stor roll i framför allt unga) människors liv som förr.

Tillgänglighet har gjort säregenheten i en filmupplevelse relativ. Digitaliseringen har klinifierat och molnifierat det som var en separat visning av en film, en upplevelse upplevd separat från resten av världen, i en biosalong eller ett vardagsrum. Scorsese liknar biografen, som den var förr, till en kyrka. Nu är biografen ett multiplex-SPA där vi checkar in och upplever ett set rörliga bilder för att få koppla av en stund, rensa hjärnan. Filmerna i sig är utbytbara produkter, och är de inte det så går de inte speciellt länge (och när folk väl går och ser Manchester by the Sea, vad betyder den filmen för deras liv? Hur noga tittar man? Hur mycket orkar man ge en film, i en tid då vi hela tiden får bilder överallt?). Inte heller finns några mysterier kvar – ingen film kommer från ingenstans, allt kan checkas via smartphone på IMDb, skådespelare och regissörer kan fackas och bli genomskådade, deras namn objekt bland andra objekt i flödet.

Michael Bay är ett bra exempel. För tio år sedan var han fortfarande en filmregissör och inte ett skällsord. Transformers, hans fläskiga sommarbuster för år 2007:s räkning, fick rätt bra kritik. Ingen hade något “emot” att det blev årets femte mest inkomstbringande film – den kunde nästan anklagas för att vara originell i jämförelse med resten av filmerna på listan: Pirates of the Carribean 3, Harry Potter 5, Spider-Man 3 och Shrek 3.

Det var det där som hände efteråt, det som pågått de senaste tio åren och som tydligt börjat ta sin form på mitten av 00-talet, då uppföljare och remakes börjat helt dominera på listorna över vad som sålde bäst. Studiochefer började inse att den stora publiken inte verkade bry sig om originalitet eller ambitiöst filmskapande. Så länge det fanns ett spektakel att sälja, helst ihop med en lukrativ franchise, så skulle också biobiljetterna gå åt.

Denna attityd har sommaren 2016 växt sig till ett Frankenstein-monster – Suicide Squad, Batman V. Superman, Legenden om Tarzan, Independence Day 2 idel spektakel utan tillstymmelse till ambition om att uppnå vad som en gång i tiden kallades berättande spelfilm, produktioner som i första hand är just produktioner, övervakade av trailerbolag och PR-assistenter, obönhörligt röriga vad gäller allt som räknas.

Michael Bays uppföljare till Transformers har varit vägvisarna. Det är svårt att hitta orden som förklarar hur meningslösa och värdelösa de varit, men jag gillar hur den kanadensiska bloggaren Matthew Montgomery uttrycker saken (min översättning):

[Transformers] är det ultimata uttrycket av den sena kapitalistiska eran: En konsumerbar, massproducerad och enkelt reproducerbar, som signalerar detsamma i sin egen reproduktion. Det är en tråkig pärs till film som bara finns till för att ge en tillfällig paus från de oändliga kraven att balansera arbete, familj och fritid. Den här filmen definierar perfekt den nödvändiga arbetskraft som behövs för att tycka om något. Det är ett stycke skit.

Montgomery hänvisar här till den fjärde filmen i serien, och det är av samma anledningar som han beskriver som jag gav filmen en fruktad dödskalle (ett betyg jag praktiskt taget aldrig ger). Det är, vad mig beträffar, bara en film rent kategoriskt. Egentligen är det en tom behållare, en meningslös låda som publiken köper, en nästan tre timmar lång reklamfilm för affischen och loggan, det som egentligen säljs. Det är vedervärdiga produkter, och detsamma kan sägas om alla Bays uppföljare.

Det är därför jag med viss överraskning ser om den första filmen och inser att den är rätt hygglig. Jag mindes att jag tyckte om den lite grann, men jag hade glömt varför. Nu ser jag också med större tydlighet hur filmvärlden faktiskt förändrats sedan 2007, hur det förarlösa lokomotivet skenat så fort att jag själv inte märkt hur det spårat ut. Jo, Transformers är en film som fortfarande bemödar sig med att vara en riktig film. År 2007 verkar det som att en film, även en succégarant som denna, fortfarande behövde göra det.

Den introducerar oss för Shia LeBeouf och Megan Fox, ynglingar som avfärdades när det begav sig. Med facit i hand är det tydligare hur proffsiga de faktiskt är. De spelar high school-kids som dras in i en intergalaktisk – och i alla lägen helt meningslös – strid mellan utomjordiska robotar. De ser inte ut att vara high school-kids (Fox ser nästan inte ut att vara en riktig människa) men de är riktiga skådespelare och de är på jobbet.

De arbetar med fruktansvärt otacksamt material, men de har inte kunnat tacka nej. De är därför tacksamma, och närvarande; de sätter varje replik de har, de överspelar ingenting och inte heller säljer de sig själva i onödan. LeBeouf har i uppdrag att filmen igenom vara småfumlig, stressad, jäktad, livrädd och storögd inför allt som sker – det är exakt så han spelar rollen. Fox har i uppdrag att vara attraktiv, självständig, smart, drivande och emotionell – det är exakt så hon spelar rollen (det är inte hennes fel att kameran äter upp henne så ofta den kan).

Storyn består alltså av idel nonsens – robotarna anländer på Jorden på jakt efter en fyrkantig pryl som kan rädda deras planet, de goda är Autobots och de onda är Decepticons och vem bryr sig egentligen – men chockerande nog består filmen av uppskattningsvis 45 minuter uppbyggnad då vi inte ens får se några robotar. Det är rena rama Spielberg-varningen på den vördnad för spänning, ja det är faktiskt på gränsen till ren romantik, som Bay har för dessa figurer.

Vi får alltså tid att bekanta oss med LeBeouf och Fox, medan diverse obligatoriska Pentagon-personer springer runt och pratar om Den Allvarliga Situationen (och GI Joe-soldaten Josh Duhamel har en sidointrig som aldrig får någon större mening); vi kan ana att “något” faktiskt är “på gång”, och det är (åtminstone med Bay-mått mätt) ganska skicklig blockbuster-spänning, återhållet á la tryckkokare på samma sätt som Bays eventuellt bästa film The Rock (1996).

Luften går ur filmen när robotarna väl avslöjar sig. Inte på en gång, kanske, men till sist ändå med oundviklighet. Det finns inga karaktärer för oss att bry oss om, så att de hamnar i skottgluggen i enorma CGI-stridigheter känns rätt likgiltigt. Dessutom babblar robotorna en hel del om sin rymdkonflikt – en episk strid byggs upp mellan nemesisarna Optimus Prime och Megatron, men vi har följt de mänskliga karaktärerna upp till denna punkt så varför ska vi nu börja bry oss om de intrikata mumbo jumbo-konflikterna mellan två random skrothögar, figurer som anlänt relativt sent i filmen?

I synnerhet är de sista 20 minuterna av filmen avtrubbande långtråkiga, och de raderar nästan all småkul uppbyggnad som vi ändå fått (bortsett, naturligtvis, från grisig reaktionär ideologi där en tjejbebis får höra att “damer inte pruttar” och annan allmän idioti). De är praktiskt taget omöjliga att separera från det blytunga nonsens som uppföljarna helt och hållet skulle bestå av.

På det stora hela är dock Transformers en relativt kul blockbuster som har ett manus som är ologiskt men inte obegripligt, en högoktanig kommersiell stil som står för vad den är, skådespelare som är bättre än man kräver, tonmässigt håller filmen någon slags spänning intakt och när krutet bränns på buller och bång så pågår det för länge, men det finns å andra sidan något oundvikligt över det.

Jag kan inte riktigt låta bli att se Transformers som ett trial-and-error-experiment: Kommer publiken köpa biljetter trots att inget spelar roll, och att vi bara dränker allt i själlösa effekter?

Svaret blev ja, och steg för steg klampades allt vad rim och reson heter ner till marken. Snart behövdes bara varumärket säljas, filmerna kunde ha så slarviga och meningslösa intriger som möjligt, och publiken skulle acceptera det även när de hatade filmerna; Bay själv blev offer för memes och YouTube-parodier, tillintetgjord, helt impotent som filmskapare, men lik förbannat gick hans påstådda “haters” och såg nästa Transformers-film igen. Publiken accepterar det som kommer från rullbandet, och kan bara skvallra bakom chefens rygg. Ingen revolt så långt ögat når.

“Biografen kommer alltid vara där” säger Scorsese, “för den där gemenskapsupplevelsen, utan tvekan. Men vad för slags upplevelse kommer det vara?” – En film, fortsätter han, ska spela roll i ditt liv.

En film ska alltså inte till hundra procent ta bort dig från ditt liv, det ska inte vara en “distraktion”, eskapism, flyktig njutning utan vidare innebörd. En film ska vara något med samma kraft som något som sprids viralt på sociala medier, men som ska vara så mäktigt att det stannar med dig hela livet; liksom all konst något som imiterar verkligheten, så att du sedan kan spegla din egen verklighet tillbaka i konstverket.

Jag vet inte längre om filmer, ens bra filmer, “fastnar” i människor på samma sätt som de gjorde förr, när en film var en exklusiv sak och då man gick på bio för att man visste att man utsatte sig just för en sådan upplevelse och ingen annan – en chans att se något i enrum, något privat, något som du inte kommer att glömma. Rörliga bilder, något du såg på bio och inte nödvändigtvis på speciellt många andra ställen. Nu, överallt.

Nej, jag vet inte och hur skulle jag kunna veta det? Jag kan inte läsa tankar, och jag vägrar vara en sådan som avfärdar människors åsikter med att de gått på en hype eller råkat ut för något annat kognitivt missförstånd (men att jag själv är den som har äran att äga Det Upplysta Perspektivet); sådana för enkla påståenden, som tyvärr också dyker upp i “legitima” filmrecensioner, tillhör paranoida kommentarfält. “Jag tycker inte som du? Du måste ha fått något om bakfoten!”

Men jag vet, hursomhelst, att det jag uppfattar som den generella flatheten oroar mig. Jag vet inte vad som är värst, att jag inte hört någon rent spontant prata med mig om American Honey eller Elle, filmer som “checkas av”, konstateras som bra och sedan aldrig diskuteras vidare. Eller att tusentals människor som bara vill ha en enkel eskapistisk biostund, återvänder och återvänder medan filmerna blir sämre och sämre och ingen kan förklara varför. Det känns olustigt att se tillbaka på Transformers och konstatera att den är bättre än det mesta som Hollywood kränger ut på sommaren idag. Inte minst eftersom Bay kanske är den som mer än någon annan bidragit till förruttnelsen.

FREDRIK FYHR


Denna recension är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: Döende svanen/Till lyckan (1917)


TRANSFOMERS

Originaltitel; titel: Transformers, USA.
Urpremiär: 12 juni 2007 (Sydney)
Svensk premiär: 4 juli 2007.
Speltid: 144 min. (2.24).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm; DI 2K/35mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Shia LaBeouf, Megan Fox, Josh Duhamel, Tyrese Gibson, Rachael Taylor, Anthony Anderson, Jon Voight, John Turturro, Michael O’Neill, Kevin Dunn, Julie White, Amaury Nolasco, Zack Ward, Luis Echagarruga, Travis Van Winkle.
Regi: Michael Bay.
Manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman.
Producent: Ian Bryce, Tom DeSanto, Lorenzo di Bonaventura, Don Murphy.
Foto: Mitchell Amundsen.
Klippning: Tom Muldoon, Paul Rubell, Glen Scantlebury.
Musik: Steve Jablonsky.
Scenografi: Jeff Mann.
Kostym: Deborah Lynn Scott.
Produktionsbolag: DreamWorks, Paramount Pictures, Di Bonaventura Pictures, SprocketHeads, ass. Hasbro samt Amblin (okrediterat) och Platinum Dunes (okredtierat).
Svensk distributör: Netflix (VOD).
Finans; kategorier: Storföretag i samarbete med privata produktionsbolag; sci-fi, action, high concept, franchise.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – påkostat sci fi-nonsens med en meningslös godtycklig story (och en bakgrundhistoria som vi utan anledning ska förväntas bry oss om) men tekniskt är filmen attraktiv med bra känsla för high concept-spänning, bra skådespelare och energi i berättandet; går överstyr i slutet.

Visa / dölj kommentarer (6)

6 tankar om “Transformers (2007)

  1. Pingback: Titanic (1997) | Videosöndag

  2. Pingback: Napoléon (1927) | Videosöndag

  3. Pingback: Peter och draken Elliott (1977, 2016) | Videosöndag

  4. Pingback: Snövit och de sju dvärgarna (1937) | Videosöndag

  5. Pingback: Stjärnornas krig (1977) | Videosöndag

  6. Pingback: Gissa vem som kommer på middag (1967) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *