The Happening (2008)

rsz_3starrating2-300x74

Med anledning av M. Night Shyamalans bioaktuella Split publicerar jag för första gången på svenska min recension från 2008, av Shyamalans mest utskällda och hånade film. 

9 november 2008

Här har vi mitt val för 2008 års mest underskattade film. Och ja… ibland önskar man att man var som alla andra och inte behövde befinna sig i denna obekväma minoritet – alla hatar den här filmen. Alla hatar M. Night Shyamalan. Det är synd. Jag vet inte riktigt varför. The Happning är rätt så fantastisk.

Storyn är briljant rakt på sak – på tal om ingenting börjar en massa människor i Central Park oförklarligt begå självmord. Denna… ”händelse”… sprider sig längsmed Manhattan-ön – byggnadsarbetare vandrar ut från sina byggnadsställningar utan synbar anledning. Det visar sig att ett ”gift” – toxin, kallat i filmen – sprider sig genom hela östkusten. Varför bara på östkusten? Vi får inte veta. Vi tvingas spekulera – likaså karaktärerna, i vars båt vi sitter. Det är ett bra exempel på filmens rätt originella infallsvinkel.

Mark Wahlberg spelar en fysiklärare på ett litet high school i Philadelphia, och han måste fly tillsammans med sin fru (Zooey Deschanel) hans kollega och bästa vän (John Leguizamo) och denne mans dotter (Ashlyn Sanchez) – de har helt klart något från det förflutna som spökar mellan dem, men inte heller det tillåts vi förstå. De förblir privata, och filmen vägrar förklara sig själv.

Det visar sig att de inte har speciellt många alternativ. Döda kroppar syns i varje riktning. Wahlbergs karaktär måste göra sitt bästa för att få grepp om de märkliga saker som händer – han har inga svar och han har ingen bra plan för överlevnad, för han är bara en människa. Men genom att använda en del basal vetenskaplig logik kan han komma på en teori som kanske eller kanske inte är sann, men som åtminstone kan fungera för att hålla dem vid liv.

Det känns som att det var ett tag sedan jag satt igenom en amerikansk genrefilm som oavbrutet lät mig andas in den, förundras över den, och själv tolka vad jag såg, med obligatorisk eftertanke och krav på konstant hjärnaktivitet. Varje scen i filmen är en tematisk fråga utan svar, men de inspirerar till funderingar.

Jag har en teori till varför filmen har blivit bemött så hiskeligt. M. Night Shyamalan är väl känd för vad som verkar vara en naturbegåvning vad gäller att skapa kusliga stämningar, övernaturliga eventualiteter och murrigt mörker. Kritikerna har helt rätt – ingenting särskilt ”händer” i den här filmen. Men det är ingen actionfilm. Shyamalan försöker bryta sig ut ur spökhuset – det verkar som att det kommer att bli en utmaning för honom.

Och han gör det inte enkelt för sig själv. Hade han varit intresserad av att vinna tillbaka sitt rykte så hade han lätt kunnat göra detta till en creepy, apokalyptisk domedagsfilm där Moder Jord slår tillbaka och naturen själv blir ett hot – huvudpersonerna skulle behöva låsa in sig själva á la Signs (2002) eller så. Ja, han hade kunnat göra en crowdpleaser. Men, och jag tror detta är det viktigaste med filmen (och varför många direkt hatat den): Det är inte alls en skräckfilm. Det är knappt en thriller. Det är först och främst en science fiction-film. Vi ser den inte för att bli rädda. Vi ser den för att tänka. Filmen utspelar sig mitt på ljusan dag, det finns inga försök till spännande uppbyggnader, och inte heller ges några antydningar eller mysterier som skulle förbereda oss för ett överraskningsslut. Nej, den här gången leder dem oss till ett frågetecken – vad som ”händer” i filmen är ”en handling av naturen som vi aldrig helt kommer att kunna förstå”, som Wahlberg konstaterar i början av filmen, i förbifarten. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tycker om det. Jag finner det intelligent.

Som om det inte var nog – att göra en film där själva idén är att man aldrig vet vad hotet är – så har filmen en fantastisk underfundighet. Det är sant att Wahlberg och Dechanel ibland ser galet dumma ut, inte minst när de springer undan en ”vind” som kanske eller kanske inte är livshotande, eller pratar med växter och överhuvudtaget beter sig som barnprogramledare som ätit konstiga svampar. Mycket av det här tror jag bygger på missförstånd mellan Shyamalan och huvudrollsinnehavarna. Medan skådespelare som Joaquin Phoenix och Paul Giamatti perfekt kopplar Shyamalans idiosynkratiska humor så är det är inte omöjligt att Wahlberg och Deschanel haft svårt att förstå vad Shyamalan varit ute efter. De spelar sina roller som om allt och ingenting står på spel samtidigt.

Samtidigt är mycket gjort helt med flit – det finns en kort, underbar sekvens där våra överlevare kommer till ett vackert hus på landet som en skylt förklarar är till salu. Väl därinne ser de att allting är fejk, och ett ögonblick ser det ut som att de ska sätta sig ner och leva lyckliga i alla sina dagar i det där låtsashuset. Wahlberg häller till och med upp ett fejkat glas rött vin och har en kort konversation, innan de tvingas springa vidare, förbi en reklamskylt som förklarar: ”You are WORTH this”. Det är inte ”konstigt”, det är briljant, med ekon från Dawn of the Dead (1978) men med en udda ”Twilight Zone”-approach.

En annan fantastisk sekvens kommer mot slutet när våra hjältar spenderar en natt i ett gammalt hus där en läskig gammal tant (underbart spelad av Betty Buckley) lever i total isolation från resten av världen. Medan några scener här ger oss Shyamalans signatur-mysrys (vilket det är snålt med i filmen i övrigt) så får vi också en fantastisk middagsscen, en oförklarlig docka i en säng och några smärtsamma fönsterkrossanden.

Det är förstås sant, också, att The Happening inte är ett mästerverk. Den är bristfällig, ibland långsökt och fånig, och det är inte alltid enkelt att veta vad som är menat som humor och vad som är menat som, tja, mer humor. Men filmen är ändå beundransvärd, kanske därför. Det är den första filmen jag sett i år som jag genast velat se om, och jag älskar hur Shyamalan inte går den vanliga vägen – varenda tråd han lägger ut är öppen för tolkning. Visst finns ett miljöbudskap, men det är inte taget ur luften, och även om skådespelarna är storögda så är karaktärerna, som de är skrivna, högst realistiska; överhuvudtaget präglas filmen av en realistisk, nykter stämning; det närmar sig nästan en studie i mänskligt beteende – och jag kan inte tala för dig, förstås, men jag saknar det verkligen bland dagens överförklarande, stereoidpumpade thrillers.

The Happening är en av de bästa filmer som Shyamalan har gjort, och kanske hans hittills mest intressanta. Den har fått orättvist mycket skäll och alldeles för lite beröm. Personligen har den gett mig tillbaka hoppet på honom som en regissör som kan göra sina egna, distinkta filmer utan att bara repetera sig själv. Jag misstänker att han själv inte förväntat sig någon ”comeback” med denna film. Jag tror han erövrat sin auteurtitel och han kommer att fortsätta göra de filmer han vill göra, oavsett vilka som kommer se dem eller vad de tycker om dem. För min del är jag nyfiken på vad han gör härnäst.

FREDRIK FYHR

9/11, 2008

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *