Puerto Ricans in Paris

För tjugo år sedan kom det en liten film som hette Gone Fishin’, med en mysig svensk titel vid namn ”Den som fiskar efter mycket”. Mysig, men kass. Det var en komedi med Joe Pesci och Danny Glover, ogenerat drivna av charmen från Dödligt vapen-filmerna. Den charmen är så pass påtaglig att jag då och då blir sugen på att se om Gone Fishin’… tills jag minns att det är en usel film och jag håller upp.

Puerto Ricans in Paris är lik den filmen. Den är inte lika dålig, men inte med råge. Det är en korsning mellan en buddycop-film och en romantisk komedi och den har Luiz Guzmán och Edgar Garcia i huvudrollerna – och det är nästan chockerande hur bra man vill filmen ska vara i början. I synnerhet Luiz Guzmán har blivit en karaktärsskådespelare som skapar omedelbar affekt så fort han dyker upp, och här har vi en myspysig charm-rulle där han lufsar runt i en huvudroll! Det låter som en njutning.

Gúzman och Garcia spelar ett par New York-snutar som får åka till Paris för att leta rätt på en stulen handväska. Här börjar du misstänka att filmen inte lever upp till dina förväntningar. Visserligen har det att göra med något – deras beat går ut på att tracka ner förfalskade lyxvaror, och av någon anledning har den franska polisen beslutat sig för att ta deras hjälp. ”French cups are tu slu” konstaterar modedesignern Colette (Alice Taglioni) som är den som anlitar Luis och Eddie, som Gúzman och Garcia såklart heter; varför engagera sig för att ge dem nya förnamn?

Diverse montage, och dialoger om makroner, tar dem till Paris, där storyn om den försvunna handväskan blir allt mindre och mindre väsentlig, medan vi kan konstatera att vi ska oroa oss för att Eddie ska falla för Colette, som filmen introducerar som en gourmet-köttbit i kostym; både Eddie och Luis är (mer eller mindre) lyckligt gifta på varsitt håll, och den parisiska miljön föreslår vara en öppning för… ja, det är Paris. Stämningen är tilltänkt småputtrande och det är mer romantiska kvällspromenader än språng efter skurkar.

Det här blir snart för svagt för att man ska bry sig om det, och inte heller tillräckligt ”tokigt”. Man behöver verkligen aldrig oroa sig för att Eddie och Colette ska bli ett par, för filmen annonserar redan från början en rätt värdekonservativ grund där en göbbe blir vid sin gumma å så ärevälmeddet.

Paris är Paris. Hon ser bra ut. Gúzman, som har i uppdrag att gå runt och gnälla på Eddie, är så kul som han kan vara när han går runt och letar efter något att göra med det tunna materialet som manuset ger honom. Colette blir mer och mer fokuset på filmen – först som Eddies potentiella kärleksobjekt, och sedan som offret för en ditsättning som har något eller annat att göra med storföretagens smuggling av lyxvaror (ett fenomen som faktiskt är hämtat från verkligheten, om du är intresserad).

Om du redan från början kände att ”handväska” var en dålig signal så kände du rätt. Filmen har en ölmagad attityd till män och kvinnor, och landar i slutändan i en slentrianmässig-smisk-på-rumpan/fredagsmys-stämning med missionären efteråt och kvinnan som hemmavarelsen som ”tapper” och ”förstående”; Gúzman är i den här filmen ihop med Rosario Dawson, vilket är ett skämt i sig.

Ändå, filmen är uppriktig och snäll, naiv kanske, hursomhelst inte elak eller cynisk och det är en viktig sak. Man vill kanske hänga kvar med den, in i det sista hoppas att den kan bli så bra som man skulle vilja att den ska vara. Kanske att lustigheterna som duon har i sitt samspel någonsin ska få hämta inspiration ur manuset, som egentligen inte innehåller någonting roligt alls; regin är också bred och ospecifik, vilket ger hela filmen en geléartad karaktär. Åkte de till Paris och regisserade sig själva?

Men filmen faller isär, uppluckras framför våra ögon, och jag satt verkligen smått desperat mot slutet, då jag försökte hitta en enda sak att rekommendera filmen för. ”Det som verkade så lovande”, som Orup sjöng. Det är sant att Gúzman och Garcia är fina att se i sina första scener och även helt uthärdliga i sina femtonde. Men till slut måste även de få något att göra, och det händer aldrig här; de suddas liksom ut allteftersom, i takt med att intrigen inte greppar tag och skämten aldrig infinner sig.

Så, vi har en premiss som verkar lustig men som inte är tillräckligt rolig. Vi har en intrig som verkar kul men som blir för tunn och meningslös för att vi ens ska orka hänga med i den. Vi har romantik som aldrig blir ens i närheten av kännbar eller farlig. Vi har flera saker som inte fungerar, och några saker som är direkt dåliga. Allt som finns kvar är en till synes söt och charmig film som lik förbannat är sunkig och kass.

FREDRIK FYHR


PUERTO RICANS IN PARIS

Originaltitel; land: Puerto Ricans in paris; USA.
Urpremiär: 12 juni 2015 (Los Angeles Film Festival).
Svensk premiär: 6 februari 2017.
Speltid: 82 min. (1.22).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa); DI/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Luis Guzmán, Edgar Garcia, Alice Taglioni, Rosario Dawson, Rosie Perez, Brian Tyree Henry, Miriam Shor, Ravi Patel, Paulina Singer, Frédéric Anscombre, Charlotte Mangel, Julie Ferrier, Lilou Fogli, Michaël Cohen, Jeff Gerard, Hélène Kuhn, Daniel Lundh, Olga Plojhar Bursikova.
Regi: Ian Edelman.
Manus: Ian Edelman, Neel Shah.
Producent: Joseph Zolfo.
Foto: Damián Acevedo.
Klippning: Carole Kravetz Aykanian, Justin Krohn.
Musik: Jonathan Sadoff.
Scenografi
: Tania Bijlani, Jiri Matura.
Kostym: Dagmar Pomajbikova.
Produktionsbolag: Focus World, PRIP Productions.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Privatproduktion via storföretag/dotterbolag (Comcast); komedi, romantisk komedi, buddycop, turist.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – fina skådespelare kan inte släta över en dum film med svag intrig, oklar ton, ojämn humor, allmänt dålig regi och en del småsunkiga undertoner.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *