Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv (2010)

mästerverkfont
<- West Side Story.

Man måste föreställa sig något som känns men inte syns, något man inser är verkligt men som man inte vet något om. När människor säger att de inte är religiösa, men att de tror “på något”, då menar de att de har känslan av en närvaro. Det är inte en fråga om att livet har mening eller inte. Livet är. Vi är påslagna, inte avstängda, och naturen omkring oss är ett svar. Ingen vet frågan, bara.

Det finns något väldigt självklart i idén om reinkarnation. Jag minns när jag var mycket liten, innan någon tagit det här med döden med mig, att jag utgick från att livet pågår i en loop – jag uppfattade inte döden som död mer än som “slutet”, och efter slutet började ju allt om igen, såklart. Jag föreställde mig att detta liv skulle jag leva om och om igen, varje gång ovetandes om att jag redan levt det om och om igen. Ingen femåring listar ut det här. Det är något man bara känner, utgår ifrån. Årstiderna kommer och går, om och om igen. Jorden snurrar runt i en omloppsbana som snurrar runt i en annan omloppsbana. Gravitationen drar ner vattnet och bildar ringar, virvlar. Allt går runt. Varför då inte också medvetandet?

Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv, en genuint mästerlig film, handlar om reinkarnation till viss del, men kanske främst det tillstånd som öppnar upp inför tanken. Det är sant att huvudpersonen heter Boonmee – eventuellt är han någons farbror och kanske att han minns sina tidigare liv. Han lever i ett hus ute på landsbygden, tillsammans med några nära och kära samt en och annan sjuksköterska. Han ligger för döden, vilket förorsakar ett besök av hans döda fru, som plötsligt infinner sig vid middagsbordet. En kort tid senare anländer hans son, som varit försvunnen i djungeln i flera år. Han är numera en slags… apvarelse. Det har sin naturliga förklaring, förklarar han lugnt och stilla.

Det är förrädiskt att tala om att filmen har en handling. Det finns scenen med biodlandet. Det finns scenen där Boonmee pratar om sin tid i kriget, och hans tankar om döden – vad ska han återvända som? Har han varit tillräckligt god i livet? Det finns den avgörande scenen i grottan. Det finns resan till framtiden. Det finns scenen med prinsessan och fisken. Det finns den mest märkvärdiga scenen som någonsin visat människor som “bara” tittar på TV.

Reinkarnation innebär, förstås, en ändlös resa i tid och rum. Farbror Boonmee befinner sig där, någonstans. Det är en film som utspelar sig någon gång igår, och kanske den har vägarna förbi imorgon. Egentligen ser du den utanför fönstret, mellan himlen och taken. Den är bara där, här… flummigt, helt klart, åtminstone för den som tycker det ordet är användbart.

Själv skriver jag helst för lite än för mycket om den. Det är en av de bästa filmer jag någonsin sett i hela mitt liv, ja, men det låter bombastiskt. Den är regisserad av Apichatpong Weerasethakul – eller “Joe”, som han kort och gott kallar sig; den vann Guldpalmen när det begav sig, och till skillnad från andra filmer som vunnit det ärofyllda priset så är Farbror Boonmee faktiskt också ett mästerverk av de ädlaste av orsaker – filmen är extremt originell, komplex, hänförande och bottenlöst djup. De klassiska attributen man brukar definiera “god konst” med.

Det överraskande är hur sällan vi föräras den. Film är ett medium som kanske mer än något annat öppnar upp sinnena – det är något vi betraktar, därmed uppfattar vi också dofter och minnen. De flesta filmer medicinerar och tvångsintar sin inneboende kraft med dramaturgi och formler. Weerasethakul förstår att filmen har en koppling till det transcendentala och sinnliga, att film kan vara något vi känner, på en så djup nivå att det blir fullständigt sekundärt att också “förstå” den.

Därmed inte sagt att filmen är obegriplig. Den är bara okonventionell och formbrytande på det sätt som få filmer vågar vara – man kan säga att det går en filmhistorisk linje från de franska impressionisterna och de ryska formalisterna på stumfilmstiden till de nya vågorna på 60-talet och de postmoderna meditationer som filmskapare som Weerasethakul skapar; det är inte filmer som har mycket gemensamt, annat än att de använder och utvecklar just det filmiska, och håller visionen vid liv.

I Weerasethakuls fall är det en fråga om att hans filmer är så nyskapande att de måste processas. Det är en kliché att säga om en film att du måste se den fler gånger än en, men i det här fallet är det mer ett faktum än en rit. Det är bokstavligt talat omöjligt att veta vart Farbror Boonmee är på väg första gången man ser den, och den har också en tyngd – i sättet varje sekund innehåller en bild som i sin tur innehåller en mening som i sin tur förkroppsligar hela filmen som i sin tur pågår i sekund efter sekund – som gör att den måste begrundas. En bra förfilm till Farbror Boonmee, för den som vill förbereda sig, är Syndromes and a Century, som introducerar oss för Weerasethakuls stil, form och hans inställning till världen. Liksom i den filmen måste Farbror Boonmee först av allt insupas – Weerasethakul är inget om inte en impressionist; en av anledningarna till att han håller tillbaka den dramatik som andra filmare skulle ta för givet är hängivelsen till världen omkring oss; förnimmelser och intryck, hur en sommarkväll känns eller ljudet av prassliga snår, är minst lika viktigt som de människor kameran betraktar, de som liksom vi bara lever våra liv och rör oss från altanen till sovrummet i ett jordiskt liv.

Filmen har ett händelseförlopp, snarare än en regelrätt intrig. Farbror Boonmee är på väg att dö, och har sina intriger bakom sig. Han berättar om ett par, om vi vill lyssna. Runtomkring honom vakar apvarelserna med sina röda ögon, den märkliga urgrottan väntar på honom, och inne i city ekar karaokebarerna själlöst medan blinkande plast lyser upp templen där ingenting övernaturligt kan förnimmas.

Mer än en berättelse, eller ett tematiskt samtalsämne, så är Weerasethakuls film en upplevelse, eller ett tillstånd att försätta sig i. Att se hans filmer är att resa till en annan värld och spendera tid där, utan att nödvändigtvis “göra” speciellt mycket – en inre resa, som man brukar säga, och genom den blickar vi inåt mot oss själva och vår djupaste relation till världen omkring oss. Weerasethakul skapar resan genom sin estetik, han ger den textur och mening. Jag är säker på att han till stor del bara arbetar efter intuition, men filmens tekniska aspekter smälter in i hans vision och filmens enhetlighet. Han hittar ett uttryck som går bortom idén om en berättelse; han överträffar den idén, genom att låta karaktärerna vara objekt i en metafysisk, transcendental färd vars själva syfte är att gå bortom de världsliga perspektiven, in i det själsliga, ut genom tid och rum.

Ett enklare sätt att uttrycka det är, hur klichéartat det än låter, yin och yang. Farbror Boonmee har en perfekt blandning av idé, stil, form, uttryck och mening, och sättet den saknar en konventionell struktur gör den bara ännu bättre. Om fler filmskapare var som Weerasethakul, och ville utveckla våra idéer om vad en film är, eller kan vara, så skulle det vara den mest dynamiska konstformen i vår tid.

Nu är filmer som Farbror Boonmee istället mirakulösa tempel, eller vattenhål i öknen, platser dit filmer går för att möta gud.

FREDRIK FYHR


FARBROR BOONMEE SOM MINNS SINA TIDIGARE LIV

Originaltitel; land: Loong Boonmee raleuk cha; Thailand, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien, Nederländerna.
Urpremiär: 21 maj 2010 (Cannes).
Svensk premiär: 29 april 2011.
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 16mm, DI/35mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Thanapat Saisaymar, Jenjira Pongpas, Sakda Kawebuadee, Natthakarn Aphaiwonk, Geerasak Kulhong, Wallapa Mongkolprasert, Kanokporn Tongaram, Samud Kugasang.
Regi: Apichatpong Weerasethakul.
Manus: Apichatpong Weerasethakul, inspirerad av en bok av Phra Sripariyattiweti .
Producent: Simon Field, Hans W. Geissendörfer, Keith Griffiths, Lluís Miñarro, Michael Weber, Apichatpong Weerasethakul .
Foto: Sayombhu Mukdeeprom.
Klippning: Lee Chatametikool.
Scenografi: Akekarat Homlaor.
Kostym: Chatchai Chaiyon, Buangoen Ngamcharoenputtasri.
Produktionsbolag: Kick the Machine, Illuminations Films, samprod. Anna Sanders Films, The Match Factory, GFF, Eddie Saeta, ass. ZDF/Arte, Haus der Kunst, FACT, Animate Projects, delt. Fonds Sud Cinéma, Ministère des Affaires étrangères et du Développement International, support. World Cinema Fund, Hubert Bals Fund, Thailands kulturministerium.
Svensk distributör: Folkets Bio (35mm/DVD, 2011).
Finans; kategori: Produktionsbolag i samarbete med övriga produktionsbolag och mediekoncerner samt div stöd; arthouse, filosofi, transcendental tematik, reinkarnation.


rsz_4starrating-300x75
Betyg och omdöme: Mästerverk – en totalt unik idé, djärvt sammankopplad i episoder vars öppna relationer sammankopplas med den metafysiska tematiken; förtrollande estetik, textur, rytm och stil; tar idéer om renikarnation och andlighet och skapar en film som på ett perfekt sätt uttrycker idéerna genom ett intensivt, komplext och inte minst meditativt stämningsverk; trots en helt okonventionell struktur samarbetar alla komponenter på idealiska sätt, vilket ger mångfasetterade innebörder, och ytterst sett är filmen både ett osannolikt lyckat originalverk och en film som expanderar filmkonstens möjligheter.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv (2010)

  1. Pingback: West Side Story (1961) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *