Medan vi lever

Medan vi lever bär på snällhetens plåga. Det är en på gränsen till amatörmässigt gjord film, praktiskt taget aldrig övertygande, med fyrkantigt manus och skådespeleri som emellanåt skär som gnisslande cykelbromsar. Men den är ju trots allt snäll. Man vill vara snäll tillbaka. Hur hård orkar man vara? Jag vet inte om det är en film som går att tycka om bara för att den finns – kanske – men jobbigast av allt blir det att försöka bedöma den.

Om jag har tolkat saken rätt så är filmen till viss del en slags PR-pryl för Adam Kanyama, en tjugoårig hiphoppare som vunnit X-Factor och varit förband åt Nicki Minaj – och som jag därför aldrig hört talas om. Han har huvudrollen som Ibbe, en tjugoårig hiphoppare som är full av talang och som får en skivdeal med ett skivbolag som tyvärr vill att han ska ändra sina texter för att vara mer kommersiell. No way, José, stay real.

Fast det är inte riktigt vad filmen handlar om heller. Ibbe har en mamma, sjuksköterskan Kandia (Josette Bushell-Mingo) som är trött på att Ibbe inte bryr sig om sin framtid – därutöver har hon någon slags identitetskris som gör att hon sticker till sitt hemland, Gambia, där hon träffar gamla släktingar. Det är trevligt och avslappnande, tills dess att de börjar tjafsa med varandra. Då kanske Kandia vill åka tillbaka till Sverige igen.

Några hårt slående konflikter rör det sig inte om, och det känns inte som att filmen är så engagerad av Kandia heller. Hemma i Sverige har hon svärföräldrarna Ylva (Marika Lindström) och Olof (Sten Ljunggren), som alltså är farfar och farmor till Ibbe. De har inte pratat på länge, av orsaker som varken förtydligas eller laddas med någon undertryckt nerv, och något dumt missförstånd gör så att Ylva hamnar på sjukhus eftersom hon oroar sig så mycket för Ibbe – som i sin tur sticker efter sin mamma till Gambia.

Om man är intresserad av att göra film så kan man se Medan vi lever och försöka lista ut vad den handlar om och vad som händer i den – och förstå, förhoppningsvis, att de två sakerna inte automatiskt är samma sak. Tanken är att Kandia upplever en identitetskris, och hon åker mycket riktigt till Gambia, men ingenstans går det att förstå vad den krisen egentligen handlar om. Visst, manuset är fullt av schabloner som ska peka på det (”Jag känner mig som en elefant utan flock”) men de betyder inte mer än kylskåpspoesi.

På samma sätt måste vi utgå ifrån att Ibbe känner sig kränkt av musikbranschens trista villkor, och att han hittar ett friare uttryck när han väl kommer till Gambia och jammar ihop en låt med lite vänner och släktingar (”Medan vi lever”, som då är titelspåret). Vi ser honom göra dessa saker, men det betyder inte att tanken med händelserna går fram.

Sämst av allt fungerar sidointrigen om Ibbes svärföräldrar – Lindström och Ljunggren, folkkära skådespelare som borde vara säkra kort, reciterar mekaniskt dialog som låter förfärligt statiskt, och eftersom vi fortfarande inte vet varför de inte pratar med Kandia, och eftersom ingen i filmen verkar speciellt berörd av det, så blir vi istället mycket medvetna om att vi tittar på skådespelare, och vi kan nästan föreställa oss filmteamet bakom kameran, kanske undra om någon verkligen varit engagerad över vad som varit framför den. Att det är Kandias relation med sina svärföräldrar som blir den (tilltänkt) emotionella punkten som filmen landar på gör inte saken bättre.

Det närmaste filmen kommer en konstnärlig ambition är några referenser till en dröm som Ylva haft, som kryptiskt ska föreslå liken i släktgarderoben; det ska, antar jag, gå ihop med de oerhört fyrkantiga dialoger som Kandia har med figurerna i Gambia, som präktigt konstateras är ”so prejudiced”. Det närmaste feel good-ögonblick filmen har kommer, såklart, när Ibbe hänger med kidsen i Gambia och vi närmar oss estetiken i en Cola-reklam.

En person som kan vara glad är dock Adam Kanyama, som gör helt rätt i att satsa på en filmkarriär – han har talang så det räcker och blir över, och han är det enda i filmen som sitter rätt; med ett manus som innehöll ett riktigt drama, och en regi som kunde skapa genuint liv i det statiska skådespeleriet, hade han kunnat glänsa här med lite större utropstecken. Nu är det mest så att resten av filmen inte kan leva upp till hans begåvning, det enda som känns naturligt.

Med undantag, ska jag säga, av Richard Sseruwagi, som spelar hans taxichaffande morbror och den som verkar vara mest engagerad av att faktiskt ha en relation med honom; den muntra och mysige afrikanen må vara en feel good-stereotyp, kanske vissa vill säga, men Sseruwagi är en genuin karaktärsskådespelare som smälter in i en sådan här film på ett elegant sätt (ingen som minns Salongo Sali?) och, återigen, filmen hade varit rekommenderbar om den var lika bra som han.

Eller om den var lika bra som den var snäll. Jag ska inte mer än antyda att det är en ihålig och tondöv film, för den vill väl – man kan säga att det finns något lyckligt aningslöst i en film som är så här storögd och engagerad om att nå ut till människors hjärtan. Det är bara det att den med största sannolikhet inte kommer att beröra dig, för den är helt enkelt inte bra. Om det inte märks på en gång (och jag försökte verkligen in i det sista att vara positiv) så märks det åtminstone ju längre filmen pågår, och ju tydligare det blir att den inte kommer åt någonting av det den egentligen vill handla om, bara för att sedan landa på en punkt som ska vara gripande men som bara känns som tre punkter och ett frågetecken. Om det är tanken som räknas så är det en film att se bara för tanken.

FREDRIK FYHR


MEDAN VI LEVER

Originaltitel; land: Medan vi lever; Sverige.
Urpremiär (svensk): 7 oktober 2016.
Speltid: 87 min. (1.27).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Amira); DI/DCP/16:9.
Huvudsakliga skådespelare: Josette Bushell-Mingo, Adam Kanyama, Richard Sseruwagi, Marika Lindström, Sten Ljunggren, Philip Lithner, Anna Blomberg, Mårten Klingberg, Lamine Dieng, Kudzai Chimbaira, Susan Fatima Joh, Christopher Tijan-Smith, Mariama Colley, Suntou Susso, Felix Down-Thomas, Janet Badjan-Young, Jane Owens, Aurelia Prom, Peter Öberg, Gibril Jobe.
Regi: Dani Kouyaté.
Manus: Dani Kouyaté, Olivier Guerpillon.
Producent: Maria Larsson Guerpillon, Julien Siri.
Foto: Damián Acevedo.
Klippning: Philip Bergström.
Musik: Andreas Lindén.
Scenografi
: Helga Bumsch.
Kostym: Ya Awa Conateh, Sanna Ekström Forsberg.
Produktionsbolag: DFM, samprod. Way Creative, Film i Skåne, stöd SFI, Kreativa Europa..
Svensk distributör: Njuta Films.
Finans; kategorier: Privatproduktion med fondstöd; drama, komedi, feel-good, familjedrama, relationsdrama.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – trevlig story med alltför tunn intrig, bred regi och fyrkantigt skådespeleri; filmens tanke är där, men når inte fram. 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *