Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Titanic (1997)

—————————————————————————————————–

Titanic (1997)

Bara för att det är romantiskt är det inte banalt

Jag har egentligen två texter att skriva om James Camerons Titanic, så här på filmens tjugoårsjubileum. Den ena handlar om beundran, och den andra om bedömning. Texten om beundran är enkel, texten om bedömning lite märkligare. Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig är: Vad kommer Titanic att gå till historien som? Vi är redan en bit på vägen. För människor i min ålder är filmen sedan länge svår att skilja från olyckan själv – så är det bara – men hur länge kan man argumentera för att det är ett ”problem”? Är inte myter bara variationer på historia? Är det inte just genom konst och populärkultur som vi får en levande relation till det förflutna?

Olyckan Titanic var en fruktansvärd tragedi som ingen blir glad av att tänka för mycket på. Filmen Titanic är en berusande upplevelse med klassisk katharsis i fokus. Vilken av de två tingen har mer mening och varför?

Jag ska börja med texten om beundran, som är mer uppenbar än den andra. När Titanic anlände så var jag elva år, och det säger sig självt att min beundran för filmen kom att bli permanent. Jag såg filmen tre gånger på bio – kanske att jag slank in en fjärde också – vilket är mindre ofattbart när man överväger faktumet att världen var analog, det blev efterhand sommar och filmen gick på bio i ett år.

Ändå säger det något, och nostalgi är förstås inte att underskatta. Det är svårt att förklara vilken enorm hype filmen hade när den kom – det vore inte fel att påstå att ingen enskild film varit ens i närheten av att bli ett lika stort popkulturellt samtalsämne sedan dess. Varenda kotte pratade om den här filmen, för även människor som var ointresserade av film kunde ha anledning att prata om film på den här tiden, och praktiskt taget varenda kotte, gammal som ung, gick och såg den. En film kunde ha en sådan ofattbar genomslagskraft, då.

Jag har vitala minnesbilder av visningarna – minns vart publiken skrattade, minns suset som gick genom salongen när ljuset gick på nedre däck, samtidigt som Kate Winslet letade efter Leo (i efterhand en tydlig déja vú från Camerons tidigare film Aliens). Inte minst minns jag ljudupplevelsen: Titanic var en extremt högljudd film, där olyckan inte bara pågick framför våra ögon; inte bara den otroligt påkostade scenografin utan i synnerhet ljudet gjorde skeppet till en levande karaktär; ljuden från maskinrummet och festen på tredje klass (ni vet, ”a real party”) var så öronbedövande att det var som att vara där själv. När man såg filmen på bio kom man verkligen ut en upplevelse rikare. För en elvaåring var det praktiskt taget som att ha varit ombord.

Hursomhelst. Sådana anekdoter är av begränsat intresse – är du äldre får de dig att känna dig gammal, är du yngre får de dig att känna dig liten.

Som filmmänniska kom Titanic att ha en stor betydelse för mig. Jag var hänförd av den, och kan ha kallat den för min favoritfilm när jag kom ut ur biografen. Med facit i hand kan jag säga att det var den första gången jag insåg att en film faktiskt produceras och regisseras, den bygger på koncept och visioner. Jag anade att filmen hade en rytm. Jag hade aldrig sett flashbacks användas på det här sättet, och jag insåg att filmen byggde på en struktur. Att se om filmen hjälpte mig att förstå inte bara att utan till någon mån också varför jag tyckte om den.

Det är tack vare Camerons ökända perfektionism som den här förståelsen kom så pedagogiskt. En sämre regissör hade gjort en mer disträ film, och jag hade missat de stora mönstren. Rent tekniskt är Titanic verkligen felfri – jag älskar i synnerhet början av filmen, där han långsamt låter oss suga på prologen. Vi börjar med vraket, som vi spenderar relativt lång tid med. Längtansfullt tallar vi på det döda objektet, och den febrila aktiviteten kring Brock Lovett (som Paxtons figur heter) signalerar undermedvetet att Cameron också ”riggar upp” sin historia, vi är i det förföriska stadiet innan avfärd, då Nemo fortfarande är i hamn, då Moby Dick bara är en gåta, eller i det här fallet, då Titanic fortfarande är ett vrak.

Vi introduceras för Rose DeWitt Bukater (Gloria Stuart), en hundraettårig tant som visar sig ha svaret, kanske, på vart Lovetts kära diamant tagit vägen. Hon anländer på riggen ute i havet och vi förstår att hon ska berätta sin historia, men Cameron drar ut på det ytterligare – vi ser hur hon rör objekt man hittat från vraket, saker hon känner igen, och korta brottsstycken glider fram, som om dåtiden långsamt håller på att ”vakna till liv”, och att det är så starkt att Rose måste samla sig ett ögonblick först. Cameron, som ofta är en teknisk filmregissör, hittar här ett sätt att uttrycka något taktilt och sensuellt, och det är väldigt drabbande.

När Rose sedan återberättar sin berättelse så blandar hon det tydligen med viss akademisk kunskap – för vi får ett par scener där hon inte är med, men där till exempel kaptenen Edward James Smith (ett lysande, undertryckt framträdande av Bernard Hill) mot bättre vetande drar igång alla maskiner på det ”osänkbara” skeppet. Men, som sagt, det där är inte så noga. Poängen är, förstås, att Rose (som i unga år spelas av Kate Winslet) träffar vagabonden Jack Dawson (Leonardo DiCaprio) och man får hänvisa till frågan om att bo under en sten för de som inte vet resten.

När jag såg om filmen nu, för första gången på uppskattningsvis tio år, så blev jag slagen av hur bra den faktiskt är. Jag hade på något sätt avaktiverat den, som om för många snubbar dissat den eller som om jag tagit den för givet. Men de som avfärdat filmen har inte orkat engagera sig för det som verkligen finns där. Redan när jag var liten kände jag saker inför filmen som jag inte riktigt kunde förklara – även som liten noterade jag att den melodramatiska storyn saknade det ”djup” som jag var van vid att andra filmer hade, men ändå var det något i Titanic som jag svarade på, och jag har alltid uppskattat den klassiskt romantiska ton som Cameron varit ute efter. Senare i livet har jag tänkt att det varit en ”gammaldags” stil, helt enkelt, och att det varit filmens styrka som svaghet. Den oundvikliga backlash som drabbar alla filmer som är så här populära bidrog säkert till mitt relativa ointresse för att återvända till filmen.

Men det är en fantastisk film. Inte bara är katastrofen oklanderligt iscensatt – och hur briljant är det inte att plantera den där datordemon i början! – utan filmen har en genuint sympatisk intrig också. DiCaprio och Winslet blev inte hyllade för sina insatser när det begav sig (bland alla Oscars blev de utan, Leo blev inte ens nominerad) men i efterhand är det lätt att se vilka otroliga proffs de är, och hur väl de kopplar det storögt romantiska ideal som Cameron eftersträvar.

Och bara för att det är romantiskt är det inte banalt. Rose är ingen tom karaktär, hon är en ung och eldig suffragett-personlighet i en högborgerlig tvångströjevärld – hennes strama mor (Frances Fisher) och den nyrika tanten Molly Brown (Kathy Bates) är expressionistiskt tecknade, men inte heller utan nyanser; alla i filmen får tillfälle att visa upp fler känslor än en, och det är gärna sårbara känslor – till och med Roses till synes hundra procent vedervärdige fästman Cal, oklanderligt spelad av Billy (in)Zane, visar sig i slutet bry sig om henne till någon mån, då han inte förmår kliva på en livbåt utan att veta om hon är säker… det är ett underbart ögonblick i filmen, inte minst eftersom Cal själv verkar överraskad över att han har ett hjärta.

Det är också den typ av subtila detaljer i skådespeleriet, lika ambitiöst som proffsigt, som gått många förbi. Leonardo DiCaprio förblir kanske filmens dragplåster, ett framträdande som kommer i direkt nedstigande led från James Deans dagar, och en roll som (det ska erkännas) har lite vagt övernaturliga Jesus-vibbar över sig. Det är frestande att tro att Rose bara hittat på honom, liksom det är frestande att skrocka åt den kosmiska ironin i faktumet att hon tidigt i filmen tänker begå självmord genom att hoppa överbord (på ett skepp där tusentals människor sedermera skulle dö) och att Jack ”försvinner” också just där, på den magiska plats där hon först träffar honom.

För nej, romantiskt är inte samma sak som banalt. Titanic är en fundamentalt romantisk film – den handlar om minnet, ungdomen, myter, fantasier, drömmar, önsketänkande, nostalgi, bitterljuva konflikter (inte minst med föräldrar och vuxenvärlden) och även saker som heder, eller åtminstone hederlighet, och värdet av ett människoliv. Jag har alltid vetat det här, egentligen, men jag kan inte försvara filmen förrän nu. Man kan säga att dessa ämnen också leder till en överblåst och pompös film, men det är en smaksak. Cameron väver den här romantiken skickligt, och Titanic är en mycket skicklig version av just den film som Titanic vill vara. Ett storartat stycke romantik som placerar en svulstig dröm i det förflutna, världens avlägsna minne av det som en gång var verklighet men som nu blivit myt.

För… det här med tid. Det leder oss till frågan om bedömning. Titanic är på många sätt en otroligt skickligt gjord film, ett enastående kraftprov, men hur ”bra” är den? Den är förstås oerhört ”populär”, fortfarande, men är den också ett cinematiskt mästerverk?

Mitt svar har att göra med tiden. Min åsikt är att Titanic ännu inte är ett mästerverk, men jag tror att den en dag kommer att vara det. I nio fall av tio argumenterar jag för att kvalitet är konstant, en fråga om teknik och vision och ett avtryck som blir kvar oavsett om eller när det anses ”modernt”.

Men det betyder inte att den kvalitén omedelbart kan avgöras. Just nu, tjugo år efter premiären, tycker jag att det är uppenbart att Titanic är en klassiker – så tillvida att man ser den via oundvikliga ögonblick lika självklara i filmhistorien som de i Psycho eller Casablanca – för en klassiker är en film som folk fortsätter att se och älska. Jag tycker också att det är en mästerlig film, rent formmässigt. Ingen som vet det minsta lilla om hur en film blir till kan förneka att James Camerons iscensättning av det mytomspunna fartygets kollaps är lika monumentalt som minutiöst, och få kan undgå att bli imponerade av strukturen han ger berättelsen. Vad vi ser är en tants minnen och kunskaper, alltså romantik och fantasi, per definition de mytiska ting som legenden om Titanic (mer än den faktiska händelsen) består av.

Just nu, tjugo år efter premiären, kan man fortfarande anklaga filmen för att vara patologiskt ostig. Somliga tycker inte om filmen alls, även om de hade varit mindre benägna att yttra sig om inte filmen vann 11 Oscars, blev världens mest inkomstbringande, förblivit ohyggligt populär och övergött Camerons ego – någon borde liksom smiska honom, anser belackarna, för han har faktiskt gjort en banal och smörig film här.

Jag håller med om att Titanic har ett smörproblem, men jag tycker bara att det sträcker sig till ramhistorien, där Bill Paxton spelar någon slags själslig släkting till Ed Harris’ figur i Camerons Avgrunden (1989) – en munter men ruffig och cynisk figur som genom svindyr teknik jagar skatter i Titanics vrak. Han söker en ovärderlig diamant som ska ha sjunkit med skeppet, och tanken är att berättelsen han får höra från en gammal tant (som bar smycket, som naturligtvis visar sig vara helt ovidkommande) ska få honom att omvärdera hela sitt liv. ”I never got it, I never let it in” konstaterar han i slutet, som om det vi fått se under dessa tre timmar varit någon slags ögonöppnande verklighetsskildring, eller Schindler’s List-liknande hymn till de själar som havet tog den där aprilnatten år 1912.

Där går Cameron överbord, det håller jag med om. Många tycker säkert att det är en parentes, för slutet alla minns är ju tanten och diamanten och hur hon ”sover” i sin säng och allt det där, men jag tycker att Paxtons lilla depperi mot slutet är ett särskilt ödesdigert ögonblick, eftersom det presenterar hela kontentan med filmen, avslöjar den pretentiösa positionen som Cameron har valt. Det här är inte bara myten om Titanic, det här är den officiella version av händelsen vi ska ta till våra hjärtan. På så sätt kan man säga, ironiskt nog, att vi inte kan ”släppa in” filmen som Paxtons figur nu påstår att han fått insläppt. Det blir också svårt att inte se Paxton som alter-ego till Cameron själv, och hela projektet som en Titanic-nörds omöjliga dröm att göra myten till verklighet.

Men samtidigt misstänker jag att tiden kommer att slipa bort det här perspektivet. En fullvuxen person kanske blir överraskad eller smått chockad över att det faktiskt gått 20 år sedan Titanic anlände till biograferna (i USA, ska tilläggas; i Sverige hade filmen premiär i januari 1998) men då hade det gått 85 år sedan själva olyckan. Hur mycket eller lite är det i jämförelse?

Min poäng är att alla vi som lever idag, helt krasst, en dag kommer att vara lika borta som besättningen på Titanic, och vår tid kommer förr eller senare te sig lika mytologisk.

Och då, då misstänker jag att den här filmen faktiskt kommer att bli ett mästerverk. Det är nu ett latent sådant. Tiden har ännu inte tillåtit monumentet det utgör att framträda. Vi har inte ”lämnat efter” oss filmen än. Vi har ännu ingen annan möjlighet än att se filmen som de levandes skildring av de döda. Det är därför vi kan säga att såsigheten stör, eller att filmen är för äppelkindad och banal. Det tycks lite vanhelgande, eftersom det representerar en vision av något vi måste komma ihåg hände i verkligheten. Men i framtiden, när vi alla är döda, kommer filmen istället att representera en representation av den visionen.

Som jämförande exempel kan man se på en film som Metropolis (1927). Det är på det stora hela taget en ganska fånig film, och jag kan tänka mig att 20-talspubliken också ansåg det, även om de var hänförda av effekterna och den påkostade framtidsvisionen som Fritz Lang skapade. Den fånigheten ter sig helt ovidkommande idag. I det att dess tid passerat har den fått lugn och ro. I det att något blir ett tidsdokument blir det också fritt från nuets inneboende perspektiv. Frågan om Metropolis verkligen är en realistisk framtidsvision, till exempel, är en icke-fråga nu, 80 år senare. På samma sätt kommer frågan om Titanic verkligen är en värdig representation av olyckan vara en icke-fråga om ytterligare 80 år. Det kommer vara 1997 års vision, och om den begått ett brott är det då preskriberat.

FREDRIK FYHR


Denna recension är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: Döende svanen/Till lyckan (1917), Transformers (2007).


TITANIC

Originaltitel; land: Titanic; USA.
Urpremiär: 1 november 1997 (Tokyo International Film Festival).
Svensk premiär: 16 januari (1998), 4 april 2012 (3D-version).
Speltid: 194 min. (3.14).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Leonardo DiCaprio, Kate Winslet, Billy Zane, Kathy Bates, Frances Fisher, Gloria Stuart, Bill Paxton, Bernard Hill, David Warner, Victor Garber, Jonathan Hyde, Suzy Amis, Lewis Abernathy, Nicholas Cascone, Anatoly M. Sagalevitch, Danny Nucci, Jason Barry, Ewan stewart, Ioan Gruffudd, Jonny Phillips, Mark Lindsay Chapman, Richard Graham, Paul Brightwell, Ron Donachie, Eric Braeden, Charlotte Chatton, Bernard Fox, Michael Ensign, Fannie Brett, Jenette Goldstein, Camilla Overbye Ross, Linda Kerns, Amy Gaipa, Martin Jarvis, Rosalind Ayres, Rochelle Rose, Jonathan Evans-Jones.
Regi: James Cameron.
Manus: James Cameron.
Producent: James Cameron, Jon Landau.
Foto: Russell Carpenter.
Klippning: Conrad Buff, James Cameron, Richard A. Harris.
Musik: James Horner.
Scenografi: Peter Lamont.
Kostym: 
Deborah Lynn Scott.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Paramount Pictures, Lightstorm Entertainment.
Svensk distributör: Fox (35mm, 1998), New Star (VHS, 1998), SF (DVD, 2009 et al).
Finans; kategorier: Storföretag samt privat filmbolag; drama, katastroffilm, storfilm, romantik.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film, på gränsen till mästerlig – mycket slående, extremt påkostad produktion med en minutiöst genomtänkt teknisk vision som kombinerar en noga uträknad story med en kontrollerad skildring av fartygets kollaps; klassiskt romantisk och övertygande i stil, ton, rytm och känsla, välspelad och berättad med entusiasm och subtilitet; filmens enda kvalitativa konflikt är den som på olika sätt pågår mellan historisk auktoritet och öppen romantik; i övrigt lika storslaget som gediget och lyckat.

22 svar på ”Titanic (1997)

  1. Pingback: Avatar (2009)
  2. Pingback: JFK (1991)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *