Prövningen

Cristian Mungius Prövningen är en tystlåten och lågmäld film som har en märkligt påträngande effekt – vi tycks inte se något annat i den än anspråkslös verklighet, och det är efterhand just det som går upp för oss. “Nej, men det fungerar ju så här” måste vi till sist inse för oss själva. Korruption är inte i första hand stora härvor, köpta politiker, sponsrade presidentvalskampanjer. Det börjar i det lilla – mutan vid sidan av, seendet genom fingrarna, chefens oklara kommentarer. Det är en sällsam paradox i en samhällsbild: På ytan fungerar allting, men tar man en närmare titt ser man att ingenting riktigt sköts som det ska.

Som samtalsämne definieras förstås Prövningen som en film om korruptionen i Rumänien, och det har också varit Mungius avsikt, men den har egentligen en bredare kontext. Jag vet inte vilket land denna berättelse inte skulle utspela sig i.

Den handlar i grunden om en man som är ängslig och tjockskallig och gradvis blir mer och mer förvirrad ju tydligare den sanningen går upp för honom. Han heter Romeo, och är en läkare som upprätthåller en lågmäld fasad – han bor med sin fru och dotter i en allmänt nedgången rumänsk stad, men inombords anser han att han står över all kreti och pleti som han tvingas utstå på daglig basis.

Ögonstenen är dottern Eliza (Maria-Victoria Dragus) som är ungefär lika tystlåten – dock inte av samma anledning. Eliza är drillad. Hon ska ha de högsta betygen på sina examinationsprov så att hon kan få ett stipendium till England. Hon ska bli något, banne mig, och hennes egen fria vilja är en parentes som Romeo är mindre benägen att diskutera.

Två avgörande saker händer, och sättet Mungiu skildrar dem är lika avgörande för filmens märkliga styrka. Först är det någon som kastar in en sten genom fönstret hemma hos familjen. Senare samma dag blir Eliza överfallen. Stenen genom fönstret är en sak – ett busstreck, eller något mer illvilligt? Hursomhelst är det ingen i familjen som vill prata om det.

Elizas överfall är däremot, förstås, mer traumatiskt. Åtminstone, kan vi anta, för Eliza. Filmen är berättad ur Romeos perspektiv, så vi får inte se själva överfallet. Vi tvingas registrera det som ett faktum, liksom Romeo själv gör. Det enda han kan tänka på är att överfallet kommer olägligt, i samma veva som Eliza ska skriva sina avgörande prov. Romeo påbörjar omedelbart en skadekontroll – det största problemet är att Eliza nu har ett bandage runt sin arm. Kommer hon fysiskt, för att inte tala om psykiskt, kunna skriva proven? Och även om hon kommer att lyckas, kommer hon kunna prestera så bra som hon måste?

Stryk det psykiska, förresten. Det gör åtminstone Romeo. Han försöker automatiskt, med nervös desperation, ignorera vad som hänt. Som om det handlar om något mätbart konstaterar han att hon, trots allt, inte blev våldtagen. Om de bara skyndar på och låtsas som ingenting så borde allt kunna vara som vanligt.

Men Romeo kan förstås inte låta bli att någonstans inse att så inte är fallet. Därför ger han sig ut på en smärre odyssé för att se om dotterns betyg inte kan säkerställas. Kan provet skjutas upp? Hur ser reglerna ut? Vem ska han prata med om han vill… tja, lirka sig igenom reglerna? Eller rentav fuska? Romeo har hela sitt liv stoltserat med ärlighetens dygd, inte minst mot sin högst väluppfostrade dotter, men nu drivs han mer och mer förtvivlad av tanken på att hon helt enkelt inte kommer att få betygen hon “måste” få. Helt plötsligt är det resultatet som räknas. Där ser man.

Romeos färd går via diverse människor, från rektorer till borgmästare och polisen. Han utnyttjar – eller spenderar, kan man säga – allt socialt kapital han har för att se vad han kan göra för vem. I början hör han sig för, men ju mindre benägna folk är att “förstå” vad han “menar” desto mer desperata blir hans försök att sälja sig. Till sist har han helt tappat masken och bräker rakt upp och ner att det är fuskardags, bara den starkaste överlever, det är dags att vara resonlig, et cetera.

Mungius diagnos är talande. Den som upprätthåller ärlighetens dygd, och talar illa om korruption, måste själv vara beredd att offra sig när det gäller. Där jag kan tycka att Mungiu då och då varit lite för skrytsam och självmedveten i sitt berättande är Prövningen strikt pseudodokumentär och vi följer Romeo som om vi är där med honom. Delar av storyn har inslag av kliché – inte minst i den lite väl förutsägbara sidointrigen som handlar om att han har en slentrianmässig affär, samtidigt som han oroar sig över dotterns sexvanor – och när Romeo letar efter personen som attackerat hans dotter, som han snart blir övertygad om är samma person som kastade den där stenen, närmar sig Mungiu en något tillknasad deckare som han aldrig riktigt får grepp om.

Samtidigt är det aldrig riktigt till filmens nackdel, eftersom poängen här inte är vad som faktiskt hänt utan hur Romeo reagerar på det. In i det längsta är han en uppenbart korrupt person, och han är det till en så stor grad att han i sin självbelåtenhet inte själv ser det, och det finns en surt-sa-räven-bitter humor under ytan av Romeos färd, som till slut blir en irrfärd. Paralleller kan dras till bröderna Coens A Serious Man (2009), där en jämförbar familjeman fick se hela sin värld gå under, i sin enfald oförmögen att kunna göra något åt det.

Mungiu är dock, till skillnad från Coen-bröderna, ingen sadist. En av orsakerna till att filmen fungerar så bra är att perspektivet är så avskalat och karaktärerna så genuint mänskliga. Det är svårt att känna empati med Romeo, men inte omöjligt att förstå honom. Han är jobbig, kanske det bästa ordet är, och den lunkige Adrian Titieni, som spelar honom, är hundra procent perfekt trovärdig. Vi må vara sugna på att döma ut honom, men vi kan göra det lika lite som hans familj – hans bittra fru ber honom lämna nyckeln hemma nästa gång han lämnar huset, och dottern tappar all respekt för honom. Det är ett så kärleksfullt avvisande som de kan förmå få ur sig, och Romeo tvingas rycka på axlarna och konstatera att såväl ärlighet som lögner har ett pris.

Under tiden kan vi konstatera att det som börjat som ett mysterium på ett mycket skickligt sätt vridits om till en moralisk berättelse om korruptionen både i samhället och i människohjärtat, som har svårt att leva som det lär.

FREDRIK FYHR


PRÖVNIGNEN

Originaltitel; land: Bacalaureat; Rumänien, Frankrike, Belgien.
Urpremiär: 19 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 9 november 2016 (SIFF) 10 februari 2017.
Speltid: 128 min. (2.08).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:  Adrian Titieni, Maria-Victoria Dragus, Rares Andrici, Lia Bugnar, Malina Manovici, Vlad Ivanov.
Regi: Cristian Mungiu.
Manus: Cristian Mungiu.
Producent: Cristian Mungiu.
Foto: Tudor Vladimir Panduru.
Klippning: Mircea Olteanu.
Musik: Nicholas Britell.
Scenografi: Simona Paduretu.
Kostym:
Brandusa Ioan.
Produktionsbolag: Les Films du Fleuve, Mobra Films, Why Not Productions, stöd Romanian Film Board.
Svensk distributör: NonStop Entertainment.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete, plus div. fondstöd; drama, familjerelationer, socialrealism, samhällsskildring, politik.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – välkonstruerat drama med noggrannt genomtänkt intrig och solitt utförande, konstruerad så att karaktärsstudien håller sig subtil medan en komplex tematisk väv sakta men säkert glider in i fokus; skarp regi, mycket trovärdiga skådespelare.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *