Yoga Hosers

Jag älskar film, inte media, popkultur eller frågor om Lady Gagas dynamiska betydelse i den metakontextuella post-postmodernismen. TV är rörliga bilder, okej, men oftast inte intressanta nog för att jag ska göra en djupdykning i dem – jag har inte Twitter, Instagram eller ens en smartphone. Det gör mig inte gammalmodig, för det har ingenting att göra med någon slags filosofi, det råkar bara vara så. Filmformen är lite grann som formen av en värmelampa och jag är den flygande insekten som hela tiden åker tillbaka in i det förtärande ljuset.

Så, jag vet, jag är hemskt ”efter” här, men jag definierar Kevin Smith som en filmregissör. När jag ser den kritiska massaker som följt hans senaste film, Yoga Hosers, inser jag att andra inte riktigt nöjer sig med den definitionen. New Jersey-snubben som fick sitt genombrott med indiehitten Clerks (1994), och som sedan blev en av 90-talets amerikanska filmikoner, är numera (om jag har förstått det hela rätt) minst lika känd för sin podcast och Q&A-sessioner där han sitter och snackar skit i sex timmar med folk. Han är en av de regissörer som (högst förståeligt) tappat tron på studiosystemet, och han har beslutat sig för att bara göra filmer som han själv känner för att göra. Jag såg aldrig hans förra film Tusk, men det var tydligen en väldigt pajig och galen skräckfilm som många hatade – Smith bryr sig numera bara om sig själv och sina egna tröga impulser, är ungefär andemeningen, och kritiken är förinställd: Skiter han i ”oss” så ska vi skita i honom tillbaka.

Jag ser min recension av hans förrförra film Red State, och erkänner att också jag var förvirrad först. Det var, tyckte jag, ”en absurd röra” som spretade åt alla håll samtidigt och inte riktigt lyckades gå hem med en enda ”poäng”. Jag skrev: ”På sätt och vis gillar jag den. Men den är omöjlig att rekommendera, än mindre bli klok på.”

Det är egentligen samma sak med Yoga Hosers, men ett par modifikationer finns att nämna. Främst av allt signalerar filmen en ny typ av bekvämlighet för Smith, en känsla av att han nu blivit helt okej med att göra filmer som börjar i vardagsrummet och slutar i vilka miljöer han nu än har på andra sidan gatan. Red State hade fortfarande problemet att den åtminstone verkade vilja vara en ”riktig” film. Smith är numera en indiefilmare på riktigt – han försöker inte nå ut, han gör film för att han tycker det är kul. Jag har svårt att tänka mig att det funnits någon annan motivation bakom filmen än att ge hans dotter Harley Quinn Smith en film att ha huvudrollen i, tillsammans med hennes kompis Lily-Rose Depp – dotter till Vanessa Paradis och Johnny Depp, som också är med i filmen. Det, och att ”Yoga Hosers” låter så roligt att han inte kan sluta skratta (eftertexterna förklarar det här fint).

Jag kan förstå om många tycker att det är odrägligt, men jag kan också inse att det måste accepteras. Kan han inte göra en bra film så får han göra en dålig med flit. Vad annars ska han hitta på? Jag har aldrig gått med på icke-argumentet att regissörer ska ”lägga ner” efter en viss tidpunkt. När ska du själv lägga ner vad du tycker om att göra?

En annan grej är att Kevin Smith alltid varit en ganska lat filmare, och en av de små charmerna med Yoga Hosers är att den åtminstone är påtagligt Smithsk. Den innehåller inte mycket mer än uppvärmda rester från hans 90-tal, där diverse karaktärer hängde omkring och hängav sig åt pårökt humor och så var det med det. Visserligen innehåller Yoga Hosers serietidningsartade nazistskurkar och små tyska korvtomtar som dödar folk genom att hoppa upp i deras rumpor… ja, men det är ju pårökt humor, det också.

Harley Quinn och Lily-Rose har alltså huvudrollerna som butiksbiträden á la Clerks, och de spenderar sina dagar med att hata sina jobb och kolla på sina telefoner samt slakta Anthrax-låtar i det självskapta bandet Glamthrax. Liksom i Smiths gamla 90-talsfilmer har filmen en koppling till hans tidigare – eller, Yoga Hosers ska åtminstone utspela sig i samma värld som Tusk, och om det nu gör någon gladare eller inte så är de två filmerna delar av en trilogi. Johnny Depp, som ungefär känns lika populär som Smith nuförtiden, återkommer också i sin roll som den loppige kommissarie Guy Lapointe, tänk er Clouseau om han vore en försupen tölp… fast målgruppen för den här filmen vet nog inte vem Clouseau var (en hel scen i den här filmen går ut på att dissa tjejerna för att de till exempel chansar på att Al Pacino var en av USA:s presidenter).

Om du tror att så mycket mer finns att berätta om storyn så är svaret både ja och nej. Jag nämnde korvtomtar. Det är vad det låter som. Tomtar fast korvar. De springer runt rätt länge utan att man har någon aning om varför, men de tycks bygga upp mot en twist som alltså handlar om en väldigt tysk nazist (Ralph Garman), som visar sig vara en hejare på att göra röstimitationer. Korvarna kommer från hans misslyckade försök att experimentera fram kloner, en armé av nazister som skulle hjälpa honom i hans kamp att Ta Över Världen. Eftersom de är korsningar av nazister och bratwursts kallas de logiskt för ”Brazis”.

Jag kan fortsätta, men jag har ingen större lust. Yoga Hosers är inte en film jag tänker rekommendera till någon, och om du tycker det där jag just skrivit låter hysteriskt roligt så har jag redan rekommenderat den, antar jag. Filmen är praktiskt taget en serie lösryckta idéer som Smith knåpat ihop till en knappt fungerande intrig, lite grann som om han skulle få ett 90 minuters Saturday Night Live-avsnitt till sitt förfogande. Det är ojämnt, känns hastigt gjort, består av en hel del gamla idéer och är oftast inte speciellt roligt (även om sådant är relativt… jag skrattade högt åt Mel Brooks-osande repliker som ”Nein, nein, nein! It’s so much nein it’s almost ten!”).

Men jag hatade inte filmen, och jag finner det intressant att många gjort det. Yoga Hosers är en extremt låg film, gjord med extremt dålig smak, men för att vara dålig rent kategoriskt hade den behövt vara en dålig låg film. Nu är det en självupptagen, väldigt tillbakalutad, halvt hemmagjord bullshit-komedi som inte har någon anledning att existera annat än för att berika världen med fånigt och dumt nonsens. Smith har gjort sådana filmer förut (någon som minns Jay och Silent Bobs långfilmsäventyr Jay & Silent Bob Strike Back?) och han lär göra dem igen.

Det är alltså en film som vet vad den håller på med, den är gjord med självförtroende och den kastar emellanåt in ett par finurliga idéer och detaljer. Den gör det inte tillräckligt ofta för att det ska räcka, det är överhuvudtaget inte en film som anstränger sig mer än att den kliar sig i rumpan, men den är åtminstone inte pretentiös. Den är så dålig att den är bra, fast med flit, och därför perfekt medioker.

FREDRIK FYHR


Originaltitel; land: Yoga Hosers; USA.
Urpremiär: 24 januari 2016 (Sundance)
Svensk premiär: 13 februari 2017 (VOD).
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Lily-Rose Depp, Harley Quinn Smith, Adam Brody, Johnny Depp, Harley Morenstein, Ashley Greene, Jack Depp, Austin Butler, Tyler Posey, Jennifer Schwalbach Smith, Justin Long, Tony Hale, Natasha Lyonne, Genesis Rodriguez, Vanessa Paradis, Haley Joel Osment, Ralph Garman, Sasheer Zamata, Kevin Conroy Kevin Smith, Stan Lee, Jason Mewes.
Regi: Kevin Smith.
Manus: Kevin Smith.
Producent: Elizabeth Destro, Jordan Monsanto, Jennifer Schwalbach Smith.
Foto: James Laxton.
Klippning: Kevin Smith.
Musik: Christopher Drake.
Scenografi: Cabot McMullen.
Kostym: Carol Beadle, Melissa Walker.
Produktionsbolag: Abbolita Productions, Destro Films, Invincible Pictures, SModcast Pictures, StarStream Media, ass XYZ Films.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag, i samarbete med mediebolag; komedi, spoof, action, science fiction.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – överlag svag upprepning av regissörens tidigare formler, med godtycklig story och rutinmässigt manus, men formmässigt är filmen OK med självsäker stil och rytm och en dum humor den kan stå för.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *