Exfrun

Just små höjdpunkter är vad Exfrun kan stoltsera med

Det är flickvännen, frun och exfrun. Den ena är ung, den andra är äldre, den tredje är gammal. Flickvännen är ung och glad nog att kunna spendera sina dagar med att villkorslöst sitta på fönsterkarmen och spela gitarr. Hon säger att hon “inte ska anpassa sig”, medan hon är ihop med en kille som hon anpassar sig efter utan att se det själv. Frun har sedan länge förstått det här – hon lever i ett glädjelöst äktenskap, med barn och ett urbant medelklassliv som är kvävande i sin förutsägbarhet. Exfrun dricker för mycket vin och gnäller oavbrutet om sitt ex, även för barnen när de har sin vecka där, och när hon är ensam förstår vi att hon är mycket ensam.

Det är en lite märklig film, Exfrun, den imponerar och irriterar, hoppar hage mellan sina idéer och nöjer sig helst med det ena och det andra men alltid varken eller. Enligt pressmaterialet är det en satir, men det är väl lite starka ord. Mest av allt skulle jag vilja kalla filmen för en slags presentation av ett syndrom. Enligt uppgifter har långfilmsdebutanten Katja Wik velat göra en film om maktstrukturer i heterosexuella parrelationer, mer specifikt hur kvinnor “anpassar sig” efter sina män, och hur det i det yttersta kan leda till att de tappar självkänsla och autonomi. Det där låter ju väldigt tråkigt och akademiskt, och det är sant att Exfrun är en filosofiskt sett urtråkig film – det här är liksom designat för att visas på skolor, vilket bara förklarar en films begränsningar snarare än kvalitéer – men å andra sidan är det också en rolig film att faktiskt se på, eftersom den är välspelad, pinsamt igenkännbar och förvånansvärt snyggt pinkad för att vara en svensk debutfilm, rent tekniskt.

Här gissar jag att Katja Wik samlat på sig strikt praktiska kunskaper när hon arbetat med castingen på Play och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, eftersom det är just i formen som Exfrun är som tajtast. Fotot krediteras tre personer, men har ändå en fyrkantig enhetlighet som gör att vi kan dra oss Roy Andersson och Ruben Östlund till minnes utan att för den sakens skull känna att vi ser på en copycat. Också det klassiskt inramade och betraktande, trots att jag ofta klagar på att det överanvänds i europeiska arthousefilmer, kan ha en särskild prägel. I Exfrun finns det något lekfullt, nästan socialt, i sättet kameran smyger runt och betraktar figurerna – inte sällan för att skapa en emotionellt lämplig effekt (som i inledningssekvensen, där vi i mark- och skoläge följer en kvinna på väg till en möhippa) eller för att direkt leka med åskådaren – som en i en av filmens små höjdpunkter, när vad vi tror är en ensam och olycklig kvinna på en sekund förvandlas till en självupptagen och hutlös.

Just små höjdpunkter är vad Exfrun kan stoltsera med. Filmen är full av kortfilmsliknande scener och sociala iakttagelser som känns väldigt autentiska, och de driver inte bara med de sociala spelen utan är subtilt förankrade i sina figurer; flickvännen, hon som inte ska “anpassa sig” (vad hon nu menar med det) ser inte hur hennes kille surt betraktar henne när hon står och dansar, men accepterar tyst när han senare tycker att hon är “för full” och “pratar för mycket” – tidigare har vi sett hur “needy” hon är, när hon gör frukost på sängen och vägrar släppa taget om Den Arbetande Mannen när han lämnar lägenheten. Vi kan dra flera slutsatser om vem som har behov av vad här, eller det är åtminstone så det verkar vara upplagt. På samma sätt kan vi konstatera att frun nått vägs ände när hon väl “fått” vad hon vill “ha”… eller rättare sagt har hon uppnått vad som förväntats av henne: En man, barn, schysst lägenhet, vi kan anta ett bra jobb och ett par träningspass i veckan. Hon stirrar ett tomrum i luften, ett tomrum som är hennes liv. Exfrun, i sin tur, lever i ruinerna av den oundvikliga katastrofen, och har bara ältandet kvar.

Nu kanske ni märker att jag börjar gå runt i cirklar, och det blir lätt så när man har att göra med en film som konstaterar vad den konstaterar genom att konstatera vad den konstaterar. På en överhängande nivå är filmen retsamt tunn – det berättas strikt taget inga berättelser här, utan snarare presenteras tre situationer. Eventuellt kan man tolka dem som stafetter, att vi kan förutsätta att den yngre kvinnan kommer att bli den vuxna som i sin tur blir den äldre, men i sådana fall är det en tragedi som gömmer sig under en på ytan ganska munter och underhållande film.

Mer problematisk är kanske sättet filmen gör det enkelt för sig själv genom att aldrig låta oss få speciellt stor insyn i karaktärernas liv och erfarenheter. Om filmen handlar om kvinnor som förlorar sin identitet, hade det kunnat vara lämpligt att få se dem vilja något till att börja med. Och om filmen handlar om de strukturalistiska maktförhållanden som forskning ger stöd för existerar så är det ju synd att figurerna är så lika varandra – inte minst är de bundna till en medelklassvärld där hövlighet och duktigt beteende har lika mycket med klass att göra som något annat, och männen i filmen har verkligen fler likheter än skillnader. Två av tre har samma dåliga relation till alkohol, två av tre tendenser till otrohet, ingen av paren har någon kommunikation överhuvudtaget, vilket får en att tänka tanken att den här filmen egentligen bara handlar om ett gäng ytliga människor som är för bortskämda och aningslösa för att hitta lycka i livet. Det finns gott om argument i filmen, jag skulle säga oavsiktligt, för att kraftigt ifrågasätta hela tesen som filmen bygger på.

Men det är till filmens fördel att den spelar sina kort rätt, inte går ut på för djupa vatten utan istället lägger krutet på kvalitéerna. För många långfilmsdebutanter vill äta hela kakan och för många svenska arthousefilmer går gärna vilse i poserande fördunklingar. Katja Wik har ett visuellt öga och kan skildra människor på ett trovärdigt och engagerande sätt, och skådespelarna – inte minst Maria Sundbom, som den klockrena exfrun, före detta Manic Pixie Dreamgirl och numera kvalificerad vintant – är alla utmärkta. Somliga kommer att känna sig frustrerade över att filmen inte “gör mer” med dem, som det brukar heta. Men filmen nöjer sig med att presentera sin idé och till stor del ska filmen fungera instrumentellt. Den är bra, men inte bättre än så.

FREDRIK FYHR


EXFRUN

Originaltitel; land: Exfrun; Sverige.
Urpremiär (svensk): 29 januari 2017 (GIFF), 17 februrari 2017.
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ellen Olaison,  Nina Zanjani, Maria Sundbom, Karl Linnertorp, Robin Keller, Erik Sundfelt, Louise Ryme, Esben Dalgaard, Emmeli Johansson Stjärnfeldt, Bo Melin, Martin McFaul, Jan Coster, Iza Boëthius, Susanne Svensson, Jasmin Farran, Karl Thunberg, Andreas Rågsjö, William Bailey, Daniel Hausknecth, Monica Orrhult-Svärdström, Oliver Petric.
Regi: Katja Wik.
Manus: Katja Wik.
Producent: Jo Dyer.
Foto: Marie Kjellsson.
Klippning: Katja Wik.
Musik: Petter Utbult.
Kostym: Pia Aleborg.
Produktionsbolag: Kjellson & Wik, samprod Film Väst, stöd Göteborgs stad, SFI, Lindholmen Science Park.
Svensk distributör: TriArt.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag med div fondstöd; drama, komedi, panorama, relationer, genus.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – panoramadrama med tema om parrelationer, skilsmässor och “den kvinnliga upplevelsen”; går aldrig bortom premissen att iscensätta sina scenarion och förklara deras problem, och alla tre berättelser saknar utveckling bortom peripetin, men filmen är så pass välgjord, välspelad och i små stunder träffande att helheten blir minnesvärd.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *