Välj en uppföljare. Välj att återvända till din hemstad på jakt efter en ny historia, bara för att i slutändan undra om den första hade någon poäng överhuvudtaget. Välj de gamla bekanta ansiktena, välj karaktärerna de brukade vara, men bli besviken över att de känns väldigt mycket som Ewan McGregor och Robert Carlyle snarare än Mark Renton och Begbie. Välj en forcerad idé och försök få den att fungera bäst du kan, flörta med nostalgin men håll dig i det bleka och kranka nuet, fastän det är just den trista medelåldern som sätter käpparna i hjulet. Välj att inte se hur feg du blivit, hur långt ifrån odjuret du står, hur ogärna du närmar dig din ungdoms faror och spänningar – håll dig i en nutid och ett vuxenliv du inte har någon som helst aning om vad du ska göra med; förlita dig på tillbakalutad teknisk kompetens som byggts upp under 20 år och en del Oscars, försök att ignorera hur bekväm du blivit, försök att komma undan faktumet att den bekvämligheten hindrar alla kreativa impulser – välj ett femte album av Oasis eller en kombi när du brukade köra MC. Välj den cinematiska motsvarigheten till stadig inkomst, 9 till 5, och låtsas att det är vad filmen faktiskt handlar om, när det är just detsamma som gör den fegt duglig.
Välj någon slags förliknelse, låt det handla om eftermäle och familj, men orka inte ta tag i idéerna för mycket. Välj att låta Mark (McGregor) återvända till Edinburgh men orka inte förklara varför. Välj att låta hans mor vara död, och välj att låta honom ligga i skilsmässa, men låt honom inte få så mycket att säga om saken och visa inte hans exfru. Påstå att han levt i Amsterdam i tjugo år, men ge inget som helst intryck av att han skulle vara något annat än Ewan McGregor i en forcerad uppföljare till Trainspotting. Tänk inte på hur nervig, ängslig, smart och emotionell karaktären en gång i tiden var, låt Ewan göra sin grej, låt det bli entonigt (eller ”wan-nut”).
Välj att låta Begbie (Carlyle) rymma från fängelset, där han sitter på livstidsstraff, men låt ingen polis någonsin leta efter honom. Låt honom bry sig om de där sexton tusen punden fortfarande, men låt honom ha en son han knappt träffat som nu vill jobba med hotellmanagement – låtsas som att det inte är en sketen, halvhjärtad uppföljare, låt honom klichéartat försöka bonda med sin son och skapa ofrivilliga Jönssonligan-vibbar, eftersom Begbie ju fortfarande när allt kommer omkring bara är arg på att Mark stal pengar från honom en gång i tiden.
Låt Simon (Jonny Lee Miller) försöka starta en bordellverksamhet med bulgariska flickvännen/lycksökerskan Veronika (Anjela Nedyalkova) men förklara inte för oss varför det skulle vara intressant eller spännande. När vi ändå är igång med en story som potentiellt sett ska handla om familj, och att fortsätta livet i den trista medelåldern, strunta i att faktiskt visa oss speciellt många familjemedlemmar eller familjesituationer, ge oss ingenting av de här karaktärernas faktiska försök att bilda familj eller ett ordentligt liv; låt modellsnygga Nedyalkova vara den enda kvinnliga karaktären i närheten av en huvudroll, och låt Shirley Henderson (från ettan) passera obemärkt förbi med en enda sketen replik. Ta heller inte tillfället i akt att göra mer med den i ettan underanvända Kelly Macdonald, utan kör över henne ännu mer här.
Välj total ignorans vad gäller faktumet att de här karaktärerna faktiskt förlorat den anarkistiska kamp mot livet som de en gång i tiden hängav sig åt, men försök ha och äta kakan. Skapa en story som är lite grann som en Bermudatriangel där alla figurer har varsina trådar, varav inga är speciellt intressanta eller minnesvärda, och låt ett stort hål vara i mitten, ett där frågan ”Vad handlar den här filmen egentligen om?” ekar. Välj att då och då ge oss flashbacks eller referenser till den första filmen, och välj att då och då ta en ansats till att få bort elefanten i rummet. Låt Mark förklara för Veronika, vid ett tillfälle, vad ”Välj livet” gick ut på – jo, det var deras sätt att driva med en anti-drog-slogan från 80-talet. Istället för att acceptera att då är då, och att faktiskt göra något med nuet, så låt Mark istället ramla in i en ny rant där vi tvingas uthärda rader som ”Choose Twitter, Instagram, Facebook…”
Välj en fortsättning för att du inte kan låta bli, Danny Boyle, inte för att du tänkt igenom det. Välj en stil som hela tiden försöker att övertyga oss om att det här inte bara är en sketen uppföljare till en älskad film, men glöm att börja med storyn, manuset, tematiken, där en ny berättelse bara existerar i halvhjärtade spasmer medan intrigen lunkar framåt som om den skulle kunna improvisera fram något mirakulöst på tal om ingenting. Välj vad för karisma och kemi som fortfarande finns kvar. Välj teknisk skicklighet nog för att skapa en film som går att se på utan att bli alltför uttråkad. Välj glädjen alla känner i en återträff. Välj logikluckor och några fina ögonblick. Välj vad som ser ut att vara en kul återträff vid första anblicken men som glider iväg till en halvhjärtad återkomst så fort filmen är klar. Välj att ta en älskad film som var en levande varelse på egna villkor, med ett fungerande nervsystem och inneboende aptit, och gör Den Perfekt Dugliga Uppföljaren Som Ingen Kommer Att Minnas.
FREDRIK FYHR
T2 TRAINSPOTTING
Originaltitel; land: T2 Trainspotting; Storbritannien.
Urpremiär: 22 januari 2017 (Edinburgh).
Svensk premiär: 22 februari 2017.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa, 2K, 4K); DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ewan McGregor, Robert Carlyle, Jonny Lee Miller, Anjela Nedyalkova, Ewen Bremner, Steven Robertson, John Kazek, Shirley Henderson, Gordon Kennedy, James Cosmo, Katie Leung, Bradley Welsh, Simon Weir, Elek Kish, Irvine Welsh, Logan Gillies, Ben Skelton, Aiden Haggarty, Daniel Smith, Elijah Wolf, Charlie Hardie, James McElvar, Connor McIndoe.
Regi: Danny Boyle.
Manus: Irvine Welsh.
Producent: Bernard Bellew, Danny Boyle, Christian Colson, Andrew Macdonald.
Foto: Anthony Dod Mantle.
Klippning: Jon Harris.
Scenografi: Patrick Rolfe, Mark Tildesley.
Kostym: Rachael Fleming, Steven Noble.
Produktionsbolag: TriStar Pictures, Film4, DNA Films, Decibel Films, Cloud Eight Films, ass. Creative Scotland
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med filmfonder och storföretag (division); drama, komedi, crime.
Betyg och omdöme: Medel – proffsigt gjord fortsättning, rent tekniskt, men storyn har svårt att balansera föregångarens innebörder med den nya scenen, och såväl den fortsatta gangstertråden som tematiken om eftermäle och familj är mycket grumliga saker; berättelsen övertygar i grunden inte, och kammar inte hem någon övertygande poäng.