Touched with Fire

En romantisk film om två konstnärssjälar som lider av manodepressivitet men förenas såväl i konsten som i sin kärlek och sitt utanförskap? Låter det som ett ganska klassiskt fall av filmisk glorifiering av psykisk sjukdom?

Tja… kanske. Jag antar att den här filmens titel, Touched with Fire, ska tolkas som att de som lider av bipolärt syndrom bär på en gudasänd ”eld” som gör dem till kreativa genier, även om de inte ”passar in” i resten av världen.

Tja… kanske, kanske inte. För att vara en film som rent kategoriskt ligger i den fällan så måste man ge den det att den försöker att ta sig ur den. Varje gång huvudpersonen Marco (Luke Kirby) försöker att skjuta världen ifrån sig á la Det Stora Konstnärsgeniet så slår världen tillbaka, sakligt och utan vidare. Ni vet den där förmyndarrepliken: ”Den där attityden tar dig ingenvart”. Här ligger det något i det.

Det finns olika sätt att fixa sina problem, eller leva med dem. Marco har bestämt sig för att det som gör honom ovanlig är det som gör honom speciell. Han identifierar sig med Van Gogh och Hemingway, och vägrar tanken att han skulle behöva ta ansvar för något annat än att producera genialiska konstverk, även om det verkar som att han är mest engagerad av tanken på att skapa något än att faktiskt skapa något.

Annat är det med Carla (Katie Holmes) som är en publicerad poet, men som drivits till en ohållbar livssituation både ekonomiskt och emotionellt. Där Marco slår utåt, och ser hela världen som en hinderbana full av fiender och murar, försöker Carla anpassa sig till den. När hon checkar in på psyket – där hon träffar Marco – är hon engagerad av att ”rätta till sig”, hitta en koppling till världen igen, få ro från infernot hon bär på.

En av de här figurerna är, som ni kanske förstår, lättare att ha att göra med än den andra. Men Touched with Fire är för uppriktig för att tvinga oss att älska eller hata någondera. Den är skriven och regisserad av Paul Dalio – och uppbackad av hans NYU-mentor Spike Lee – och det krävs inget facit för att gissa sig till att den är byggd på verkliga upplevelser. Det förklarar kanske varför han aldrig låter Marco bli så jobbig, eller älskvärd, som vi tänker oss att han ska vara (om vi sett en film som Silver Linings Playbook, till exempel). Det är för mycket verklighet här, för mycket gråzon. Marco är för mycket av någon som faktiskt funnits på riktigt, och Touched with Fire är för mycket av en gedigen självbiografi. Allt det är vad som gör den mer bra än dålig.

Doldisen Luke Kirby är bra i rollen som Marco, men det är Katie Holmes som är filmens stora stjärna, både i teori och praxis. Vi kan konstatera att hon är alltmer oförtjänt skymundanförd efter att hennes relation med Tom Cruise tagit slut; hon är så bra i Touched with Fire att hon hade kvalat in för en Oscarsnominering om filmen varit större.

Mycket har att göra med att hon får en mer intressant figur att arbeta med. Kirby har sin grej klar med Marco – en figur vars uppgift det är att vara ett jehu ibland och, vid lugnare stunder, stirra intensivt och klaga på att ingen förstår honom – men Carla är inte lika säker på att hennes sjukdom är en ”gåva”. På frågan om medicinering är något gott eller ont – efterhand mer och mer filmens centrala frågeställning – så har hon egentligen aldrig tvekat på att svaret är det förstnämnda.

Därutöver så är Carla helt enkelt en mer mogen och sensibel person än Marco, som är för ung självupptagen för att stå ut med ett nej. Redan när de träffas första gången stör hon sig på honom, men hon får perspektiv när hon inser att han, liksom hon, är en konstnärssjäl. Deras romans på psyket utvecklar sig till en intensiv och drömsk passion där de båda flyger ut i rymden. Mer eller mindre.

Det är inte den enda liknelsen, jag antar oavsiktligt, till La La Land (den här filmen hade ursprungligen premiär för snart två år sedan). Liksom den filmen är intrigen uppdelad i årstiderna, från vinter till vinter, via vår och sommar och höst, en enkel men tydligen väldigt välfungerande metafor för uppgång, fall och stabilisering. Vad gäller Marco och Carla är det vår strax efter att de kommit ut ur psyket och höst vid det laget de kanske måste checka in igen. De försöker att hålla romansen vid liv, men oundvikligen kommer punkten när Carla vill ta ansvar och bygga en familj och Marco inte står ut med att ta mediciner, pillren som gör honom deprimerad och likgiltig.

Touched with Fire är inte en så bra film som jag kanske får det att låta som, men den bär på det personligas kvalité. Dalio är engagerad av ämnet som är helt och hållet hans, och det är inte för inte en psykolog vid namn Kay Redfield Jamison gör en cameo i en scen – Touched with Fire är resultatet inte bara av Dalios liv och erfarenheter utan även hur hans tänkt och reflekterat över sin sjukdom.

Det som sänker filmen är egentligen teknikaliteter. Kirby och Holmes är fina i sina roller, men intrigen är inte så jämn som man skulle vilja. I synnerhet börjar filmen skynda sig mot slutet, just när vi ska bry oss mer än någonsin om deras öde, och ibland förklarar de mer saker för publiken än vad de uttrycker känslor som skulle kännas naturliga för dem att uttrycka. Överlag känns det som en film som är för upptagen med manodepressivitet för att komma ihåg att vara en film också.

Men det finns goda tankar i filmen, så många att den blir milt sevärd, åtminstone för rätt publik. Inte minst ger den oss ett tillfälle att studera någon som Katie Holmes, när hon gestaltar en djupt relaterbar karaktär som liksom så många kvinnor måste tackla sina personliga problem, sitt ansvar gentemot sin omvärld och sin otacksamma kärlek till en man som hon älskar men som likväl inte kan ta hand om sig själv, eller visa något som helst ansvar tillbaka. Vi kan gissa hur deras relation kommer sluta, men det är just därför det känns sant.

FREDRIK FYHR


TOUCHED WITH FIRE

Originaltitel; land: Touched with Fire; USA .
Urpremiär: 15 mars 2015 (South by Southwest).
Svensk premiär: 13 februari 2017 (VOD).
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: diverse (?), DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Katie Holmes, Luke Kirby, Christine Lahti, Griffin Dunne, Bruce Altman, Alex Manette, Edward Gelbinovich, Daniel Gerroll, Patrick Byas, Genevieve Adams, Erick Abbate, James Lecesne, James Miles, Angela Pierce, Rob Leo Roy, Kim Rosen, Maryann Urbano, Rob Gorden, Rachel Zeiger-Haag, Joseph Adams, Brent Bateman.
Regi: Paul Dalio.
Manus: Paul Dalio.
Producent: Jeremy Alter, Kristina Nikolova Dalio, Jason Sokoloff.
Foto: Kristina Nikolova Dalio, Alexander Stanishev.
Klippning: Paul Dalio, Lee Percy.
Musik: Paul Dalio
Scenografi: Kay Lee.
Kostym: Brenda Abbandandolo.
Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks.
Svensk distributör: VOD.
Finans; genre: Mindre filmbolag; drama, romantik, psykisk sjukdom.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – melodram med en del punktfel (diffus uppdelning av idéer, lite ryckig takt i sista akten, vissa luckor i karaktärsmotivationerna) som ändå räddas och hålls ihop av en stark story, utförd med tydligt engagemang och bra skådespelare.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *