Tumbledown

Mycket sitter som det ska i Tumbledown, men det är en sådan där film som av oklara anledningar aldrig riktigt lyfter. Det är lite svårt att förstå varför först. Det är en ganska fin berättelse, gjord med fina avsikter, framförd av fina skådespelare. Det är en romantisk film, en vemodig film, en film med vintriga miljöer och halvakustisk popmusik av Damien Jurado. Så vad är det som inte fungerar?

Jag tror det är en fråga om kategori och balans. När Nora Ephron jobbade på manuset till Sömnlös i Seattle började hon med tanken att Meg Ryan skulle vara nysingel och Tom Hanks änkling, men när hon för sitt inre började klippa mellan dem insåg hon hur absurt det blev. Att Meg Ryan hade gjort slut med sin kille var ju inte lika tragiskt som att Tom Hanks förlorat sin fru för alltid.

Den lärdomen borde någon ha tagit till sig i Tumbledown, å ena sidan en film om en sörjande kvinna som förlorat sin man (en berömd musiker) och å andra sidan en film som envist försöker para ihop henne med en pillemarisk journalist som är där och snokar.

Den ena filmen är förstås av en mer allvarlig karaktär än den andra och det är problemet. Rebecca Hall är en finfin skådespelare och hon gestaltar den sörjande kvinnan utan problem. Hennes sorg har flera dimensioner och hon fångar dem. Mannen hon älskat har dött av orsaker vi inte vet om, men klichéerna säger oss att han spelade gitarr och var sorglig och svårmodig och därför måste ha begått självmord. Därutöver var han en blommande artist som ännu inte nått sin fulla potential eller publik. Därutöver var han beundrad av sina fans, och som kvinnan vid hans sida var hon redan från början i hans skugga. Förutom att försöka sörja hans bortgång måste hon lära sig att leva som nyhetspelare, kvinnan som man kan stalka upp om man vill veta Hur Den Stora Artisten levde och tänkte.

Jason Sudeikis spelar en sådan person – Andrew, en smånördig musikjournalist som blivit smått besatt av Hunter Miles, som artisten hette. Det visar sig att Hunter inte var ett upplyst underbarn utan en ganska modest artist som inte alla kände till. Andrew har hittat röda trådar i hans musik, och tycker den är speciell. Han lever, liksom många musiknördar, nära sitt halvt mytologiska förhållande till artistens liv innan han dog. Hannah (Hall) minns en man som älskade livet, en människa i verkligheten, personen hon delade sitt liv med. Hon känner inget annat än otåligt förakt för Andrew, som tagit sig till den kanadensiska vinterstad där hon lever i det oundvikliga lugn som ett dödsbo lämnar efter sig.

Ett av filmens inneboende problem är att hon har all rätt att inte vilja släppa in Andrew i sitt liv, och filmens försök att göra Tumbledown till en romantisk dramakomedi – även om den försöker vara så delikat som möjligt – är en utmaning som den inte riktigt lyckas få till. Det hade kanske heller inte skadat med en annan skådespelare än Jason Sudeikis, en habil närvaro i en enkel komedi men med ett ganska monotont och konstant ”hej här är jag”-leende över läpparna som gör att han hela tiden blir för mycket fredagsmys, för mycket romkom. Rebecca Hall stirrar tillbaka på honom som en människa av kött och blod. Hon är inte riktigt med i samma film.

Det starkaste kortet är egentligen manuset, eller delar av det. Teoretiskt sett går filmen igenom ett par intressanta punkter på vägen, nämligen. Här ryms en del intressanta frågeställningar om myt och verklighet i pop- och rockmusik, glorifiering av destruktivitet och ett par kommentarer om hur delikat och svårförklarlig kreativitet är, hur futila fansens försök är att försöka förstå sina artister eller göra dem till sina egna, och hur maktlösa de anhöriga känner sig gentemot både talang och beundran.

Samtidigt kan de här sakerna forma en slags dans. Andrews idé är att skriva en bok om Hunter. Hannah vägrar, samtidigt som hon själv håller på med en självbiografi. Förläggaren förklarar artigt att den inte är speciellt bra, och att en bok i Andrews stuk skulle sälja bättre. Andrew vill sätta Hunter på musikkartan igen, han vill att hans musik ska bli ihågkommen i historieböckerna – Hannah bryr sig om vem han var och om kärleken de delade. Oundvikligen måste de samarbeta, och där på vägen någonstans ska de uppleva en melankolisk romans – det i sig också en komplicerad, emotionell sak. Egentligen. Rebecca Hall, som sagt. Sudeikis… desto mindre. ”Hej här är jag!”

Det är väl bara så att ”love hurts”, som den gamla sången går, och det finns inte tillräckligt mycket som känns a-hurtin´i Tumbledown, en blygsam film som har rätt lågmäld ton, ett fint foto, duktiga talanger framför kameran. Men regin är bara lite för platt, Sudeikis är bara lite för entonig, berättelsen har bara lite för få nyanser. Det allra mest effektiva i filmen är Damien Jurados musik, som ger oss en bra ledtråd till vad för typ av artist Miles Hunter var; den skapar till och med den spöklika närvaron av någon som inte är där.

Man kan säga att Miles gör den största rollprestationen i filmen, i sin frånvaro. Och det är också där – i luften, i det som inte finns, i det som saknas – som man börjar leta efter en bättre film. Hade det varit en lite mindre seriös film hade det kunnat vara lite enklare att förlåta det som är lite för såsigt. Hade den varit lite mer seriös hade den aldrig behövt ha de såsiga sakerna med. Jag hade föredragit den sistnämnda filmen, och jag tror innerst inne det är den filmen som Tumbledown försöker att vara. Den slår rätt ackord men varken versen eller refrängen är helt klar.

FREDRIK FYHR


TUMBLEDOWN

Originaltitel; land: Tumbledown; USA, Kanada.
Urpremiär: 18 april 2015 (Tribeca)
Svensk premiär: 13 februari 2017 (VOD).
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Rebecca Hall, Jason Sudeikis, Joe Manganiello, Dianna Agron, Blythe Danner, Griffin Dunne, Richard Masur, Maggie Castle, Meredith Prunty, Mary-Bonner Baker.
Regi: Sean Mewshaw.
Manus: Desiree Van Til, Desi van Til.
Producent: Aaron L. Gilbert, Kristin Hahn, Margot Hand.
Foto: Seamus Tierney.
Klippning: Sandra Adair, Suzy Elmiger.
Musik: Daniel Hart, Damien Jurado.
Scenografi: Jane Ann Stewart.
Kostym: Amela Baksic.
Produktionsbolag: Echo Films, Bron Studios, Hahnscape, ass. Rusticator Pictures.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag, i samarbete med övriga film- och mediebolag; drama, romantik, musik, sorg, bearbetning.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – sympatiskt spelad romantisk dramakomedi som lider av för platt och disträ regi, vilket gör att handlingens utmanande känslor aldrig kommer fram ur det dugliga tekniska hantverket.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *