The Fits

The Fits är en film som är lätt att missa, men en film du borde se.

Det var längesedan jag såg en film där så mycket kom ut ur så lite. Många indiefilmer ser ut som The Fits gör på håll – enkla miljöer, enkla kameravinklar, oansenliga ansikten, en till synes lite ”platt” digital look – men så börjar man titta på den och den blommar ut till något så mycket mer, en film med så starka cinematiska muskler och så mycket genuin filmmagi att man måste kalla det för en av årets bästa filmer.

Eller förra årets. Eller förrförra årets. The Fits hade premiär i Venedig år 2015, där den snabbt blev en snackis, och det har tagit svenska distributörer oförlåtligt lång tid för att den nu ska föräras en anonym VOD-release där den passerar oannonserat i mängden längsmed tjugo avsnitt av ”Fear the Walking Dead”; på DVD har den getts ut av den sista utposten Njuta Films. Men det är en annan diskussion.

Det är svårt att i runda ord ”förklara” varför filmen är så bra – man kan säga att det är en film som andas och lever. Den handlar om pubertet, och liksom puberteten är den spännande, full till bredden av begär, djärv viljestyrka och undertryckt energi. Men liksom puberteten är den också läskig, mystisk och märkligt spännande; filmen har de där statiska kameravinklarna, åtminstone ibland, men den använder dem av rätt orsaker. Vi ser en realistisk värld och i samma stund är vi bortkopplade betraktare av den ”realismen” – och därefter lyfter vi från den, och börjar förstå hur surrealistisk och underlig verkligheten verkligen är. Vi människor är som djur som smyger runt och betraktar varandra. Vi kan inte komma in i varandras huvuden. Mellan oss finns oförklarlig luft. Om vi tänker för mycket på världen så börjar den luckras upp.

Huvudpersonen är elvaåriga Toni (Royalty Hightower) som spenderar sina dagar i ett boxningsgym där hennes storebror lär henne hur man boxas – jabbar, situps, hopprep. Vi skulle kunna tänka oss att hon har huvudrollen i en uppföljare till Creed.

Men i samma byggnad tränar ett gäng tjejer i en danstrupp. Toni känner dem inte men medan hon kånkar på hinkar fram och tillbaka, eller hänger i det gemensamma trapphuset, eller kikar från ett gömställe, betraktar hon deras gemenskap. Vi förstår att hon suktar efter deras vänskap, efter att få bli till i ett sammanhang där ensam inte är stark, att hon identifierar sig som kvinna och söker efter en kvinnlig upplevelse… inte för att hon förklarar det, utan för att hon inte slutar titta.

Hon närmar sig tjejerna och de tar med henne in. Snart har hon ett dubbelliv där hon både är med i danstruppen och boxtränas av storebrorsan. Det är inte bäddat för någon melodram här, och det är inte så att brorsan skulle bli arg om hon berättade. Hon har bara inte berättat för att, tja, hon har inte berättat. Filmen utspelar sig inte i en filmdramavärld utan i verkligheten, där sociala saker kan vara finkänsliga och svåra att förklara. Hon är inte redo, kanske, att stå för sina begär. Hon är ett barn. Hon vet inte ut från in än, bara att hon vill. Och det hon vill skyddar hon. Ingens integritet är som ett barns.

Märkliga saker händer efter att Toni går med i danstruppen – titelns fits syftar till att passa in, å ena sidan, och å andra sidan till att få spel. Flickorna faller plötsligt offer för märkliga svimningsanfall. Ett virus har spridits, om inte i verkligheten så i tanken. Det talas om att vattnet i den nedgångna byggnaden är dåligt, men teorin motbevisas. Anfallen är oförklarliga och vem som helst kan drabbas härnäst. Vi har två frågor vi kan ställa oss – vad orsakar dessa attacker, och finns de i verkligheten? Nöjer vi oss inte med The Fits kan vi se The Fallingen annan lysande film som märkligt nog också handlar om unga flickor som drabbas av (eller ”fejkar”?) en svimningsepidemi.

Men till skillnad från The Falling så är The Fits snäppet mer ambitiös. Den är inte fullt så upptagen med sin intrig som den är hängiven till innebörden av den. Den briljanta långfilmsdebutanten Anna Rose Holmer betraktar de här händelserna, via Tonis tysta iakttagerska, och vi befinner oss snart mitt bland tjejerna, vi svävar runt bland dem som en osalig ande.

Och det är här, i den vagt surrealistiska stämningen, som filmen blir extra imponerande. Holmer inte bara betraktar eller kopierar verkligheten, hon trotsar och komplicerar den. Vi kan inte säga att vi lär känna Toni, att hon är vår ”huvudperson”; vi befinner oss någon annanstans. Filmen pågår framför våra ögon men dess ägg kläcks i vårt medvetande, där vi är ensamma med våra mycket personliga tankar och känslor om vad vi ser. Märklig musik – ekande, dissonant, emellanåt skräckfilmsliknande – skapar känslan av ett åtstramat inferno medan kameran svävar runt, både i luften och genom kittlande slow motion, och vi är fast (liksom Toni) i nuet, i den här världen, oförmögna att greppa tag i de människor vi ser komma in och ut ur bild, in och ut ur rum, in och ut ur våra liv.

Som skildring av rumslighet, och som en studie i spatiala sammanhang på film, närmar sig The Fits det rent mästerliga. Byggnaden – dess ljud och ljus, människorna, och intrycket av att vara där – stannar kvar nästan lika mycket som den fixerande Toni.

Men Holmer lämnar henne förstås inte i sticket. I slutändan är The Fits också en film om att passa in, inte bara i sociala sammanhang utan i bilden av sig själv. Många recensioner av filmen, lika lyriska som den här, nämner gärna det sista ögonblicket och det är svårt att inte göra samma sak. Det ger ett fantastiskt exempel på hur The Fits hade kunnat vara en vanlig feel-good om stereotypt självförverkligande. Istället väger lyckan så otroligt tungt, för vi förstår hur Toni är en av oss människosjälar som försöker hitta hem i det här besynnerliga spektrat som vi kallar verklighet. The Fits är en film som är lätt att missa, men en film du borde se.

FREDRIK FYHR


THE FITS

Originaltitel; land: The Fits; USA.
Urpremiär: 4 september 2015 (Venedig).
Svensk premiär: 1 september 2016 (FemFilmFest), 20 feburari 2017 (DVD/VOD).
Speltid: 72 min. (1.12).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: SxS Pro 4:4:4; DI 2K/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare:  Royalty Hightower, Alexis Neblett, Antonio A.B. Grant Jr, Lauren Gibson, Da’Sean Minor, Makyla Burnam, Inayah Rodgers.
Regi: Anna Rose Holmer.
Manus: Anna Rose Holmer.
Producent: Anna Rose Holmer, Lisa Kjerulff.
Foto: Paul Yee.
Klippning: Saela Davis.
Musik: Danny Bensi, Saunder Jurriaans.
Scenografi: Charlotte Royer.
Kostym:
Zachary Sheets.
Produktionsbolag: Yes, Ma’am!
Svensk distributör: Njuta Films.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag; drama, ungdomsfilm, arthouse.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – intuitivt och briljant användande av enkla tekniker, skapandes en transcendental textualitet där berättelsen föreslås mer än den berättas; ett fantastiskt sätt att forma en berättelse om unga människor, helt byggd på integritet; också en fantastisk film för sinnena, originellt och slående.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *