Logan: The Wolverine

I jämförelse med andra Marvel-filmer är Logan ett mästerverk

Någon surgubbe sa häromdagen på en podcast att storfilmer nuförtiden är så ytliga att de misstas för “arthouse” så fort de faktiskt handlar om människor med riktiga människoproblem. Argumentet gällde Arrival, som hade varit en lättsedd sommarblockbuster för tjugo år sedan (faktum är att den praktiskt taget var det, då hette den Kontakt och hade Jodie Foster i huvudrollen). Nu görs så få bra filmer (för en bred publik) att så fort någon faktiskt är lite begåvad så hyllas den till skyarna.

I serietidningsfilmernas fall gäller detta gånger tio, och jag misstänker därför att Logan kommer att bli väldigt, väldigt hyllad av vissa. Det är en sådan där film som “känns” väldigt bra, eftersom den kör på en helt annan stil än vad vi är “vana” med. Det är mest av allt en väldigt välregisserad film – regissören James Mangold hittar en karg stämning och får fram en genuin känsla av saknad och vemod, känslor som huvudpersonen (Hugh Jackmans nu ikoniske Wolverine) alltid burit på men som inte alltid nått fram så bra i de olika filmer där han varit med. Mangold matchar de här subtila sakerna med ett rappt och ruffigt yttre, där det här bittra vemodet står i närkontakt med en smått radikal explicit stil – inte bara är Logan ful i mun (filmens första replik är “fuck”) utan kolossalt våldsam och blodig. Wolverine matchar John Wick i den här filmen, som kastar sig för full hals in i halshuggningar, bortsprängda skallar och flertalet klingor genom hjärnbalkar; den hänger sig glupskt åt kroppsvåld, känns på många sätt som en film gjord 1987 snarare än 2017, och den är barnförbjuden med rätta.

På tal om tid utspelar sig filmen år 2029, vilket kanske eller kanske inte har någon större betydelse – jag misstänker att seriekunniga personer vet mer än jag – och vi befinner oss i en ännu mer postapokalyptisk tillvaro än nu; små detaljer här och var gör att vi förstår att det amerikanska samhället blivit ännu mer militäriskt, ännu mer gränsbevakande, ännu mer styrt av storföretag, och mutanterna har blivit sällsynta på jedi-nivå. Logan/Wolverine och Professor X (Patrick Stewart) är bland de sista som finns kvar, och den sistnämnde är efterlyst då hans superkrafter likställts med massförstörelsevapen. Logan har honom gömd i en silo ute i en dammig western-avkrok där han försöker ta hand om honom så gott han kan tillsammans med den mycket ljusskygge Caliban (Stephen Merchant).

Roliga tider kan man ej kalla denna framtid. Både Logan och professorn är skröpliga – Logan tycks döende av gift i sin kropp och professorn lider av en odefinierad demenssjukdom och är i alla lägen över 90 år – men medan de jagas av skurkarna upptäcker de en möjlig framtid i flickan Laura (Dafne Keen), som visar sig vara den första mutanten världen skådat på 25 år. En längre köttbit exposition förklarar för oss att hon skapats i ett labb av onda företagsmän (superskurken är en vit rock spelad av en slentrianmässigt överspelande Richard E. Grant) och det är förstås dessa män, uppbackade av en militär skitstövel vid namn Pierce (Boyd Holbrook) som jagar hjältarna.

Hugh Jackman har sagt att han lägger Wolverine på hyllan efter Logan, och det är ett övertygande påstående när man väl sett filmen. Den andas avslut, om än på ett hutlöst sätt – detta är inte en film som ger “closure”, utan på många sätt en frustrerande och oförfinad film, som Logan själv, som ligger mycket nära idén om livet som något man lever tills man dör, och att kampen för att hitta ljuspunkter och meningar i tillvaron är… för jävlig, på ren svenska. Logan har alltid varit en bitter figur, men det är för att han vetat att livet inte har eftertexter – när man lyckas med något på måndag så kommer tisdag dagen efter lik förbannat ändå. Livet, och lidandet, fortsätter. Han tror inte på hjältar eller några goda saker. Verkligheten är inte som i serier, konstaterar han, för i verkligheten dör folk. Han är en antihjälte som i sin negativism alltid hittar ett sätt att få ha rätt.

Men ni förstår säkert ett och annat som kommer att hända längs vägen – Laura, den där mystiska lilla tjejen till exempel, har en hel del genetiska överraskningar i sig, och det står förstås på schemat att hans hjärta ska smälta för den lilla jäntan, och likaså att de ska styra kosan norrut, mot det mytomspunna “Eden”, en plats i North Dakota där det sägs att andra mutantbarn finns. Logan har anledning att tro, och därför vara övertygad om, att platsen bara är en myt. Men vart ska man ta vägen när man befinner sig i i ödemarken och ändå har skurkarna efter sig. Mad Max hade inte så roligt han heller.

Mangold visade redan att han hade ambitioner med den här figuren i sin förra film The Wolverine som var osedvanligt lågmäld och nyansrik för att vara en superhjältefilm. Logan löper hela linan ut och är från början till slut en superhjältefilm som känns som vilken annan melankolisk action-roadmovie som helst (fast bra). Karaktärernas historia kommer inte i vägen – faktum är att vi börjar in medias res utan att veta vad som hänt de senaste tolv åren; filmen refererar till dåtida händelser vi inte fått se, lite grann som om vi hoppat över en massa uppföljare som inte gjorts, och det skapar en psykologisk skärpa till vårt tittande; vi ska inte veta vad som hänt, vi behöver bara veta att något hänt, det är känslan av en värld mer än funktionen av den. Det finns gott om lågmälda och melankoliska passager – inte minst när gänget hittar ett “safe house” hos en familj som erbjuder en kväll av harmoni lika insiktsfull som balsamerande… och, förstås, ej bestående.

Så jag sa att Logan är en film som “känns” som en väldigt bra film. Den är bra – för Mangold kan skapa fina stämningar lika bra som han kan skapa ruffig och fartfylld action, och Hugh Jackman har kanske aldrig varit mer närvarande och genuin i rollen än vad han är i den här filmen. I jämförelse med andra Marvel-filmer är Logan också ett mästerverk, en film som river sig ut ur mallen och insisterar på att ge lite motstånd, lite intellekt, lite genuin realistisk smärta, sådär som alla filmer borde göra. Jag gillar i synnerhet hur Mangold stannar vid små realistiska detaljer; han är den enda regissör som (utan att vara ironisk) gett oss superhjältefigurer som dividerar om vilket rum de ska ha vid check-in på hotellet, eller låter dem konstatera att man behöver stanna för att köpa mat och kläder om man ska ut på vägen utan packning.

Samtidigt är det förrädiskt att tala om ett stordåd här. På papperet är Logan mer av en besvikelse, och faktiskt en rätt strömlinjeformad och rutinmässig film. Bara för att nästan alla Marvel-filmer ser likadana ut så är inte Logan överraskande i sig – den har sin jaktstory, sina obligatoriska pauser och safe houses, ganska tråkiga skurkar, nygamla klichéer hämtade från sci fi-klassiker som The Road Warrior (1981), Blade Runner (1982) och senare verk som Children of Men (2006). Titeln Logan föreslår ett drama, eller åtminstone en karaktärsporträtt, men Logan är och förblir summan av Hugh Jackmans sätt att leverera repliker. Allt är fortfarande yta och formler, om än (den här gången) med en väldigt köttig estetik; det är en både fin och skitful film, både groteskt våldsam och finstämd. Det är en film som slår riktigt hårda slag, och sedan lämnar en omtöcknad med en vag känsla av saknad och förlust. Det “känns” mer än det är, men det känns åtminstone.

FREDRIK FYHR


Originaltitel; land: Logan; USA.
Urpremiär: 17 februari 2017 (Berlinale)
Svensk premiär: 1 mars 2017.
Speltid: 137 min. (2.17).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex(ARRIRAW?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafne Keen, Boyd Holbrook, Stephen Merchant, Elizabeth Rodriguez, Richard E. Grant, Eriq La Salle, Elise Neal, Quincy Fouse, Al Coronel, Frank Gallegos, Anthony Escobar, Reynaldo Gallegos, Krzysztof Soszynski, Stephen Dunlevy, Daniel Bernhardt, Ryan Sturz.
Regi: James Mangold.
Manus: Scott Frank, James Mangold, Michael Green.
Producent: Simon Kinberg, Hutch Parker, Lauren Shuler Donner.
Foto: John Mathieson.
Klippning: Michael McCusker, Dirk Westervelt.
Musik: Marco Beltrami.
Scenografi: François Audouy.
Kostym: Daniel Orlandi.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Marvel Entertainment, Donners’ Company, Kinberg Genre, TSG Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).
Finans; kategorier: Storföretag samt ytterligare filmbolag; action, roadmovie, fantasy, franchise.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – roadmovie och actionjaktfilm enligt rätt beprövade formler, men stabilt manus och riktigt stark regi bidrar till en säregen stämning, en blandning av lågmält vemod och extremt våld, som är väldigt ovanlig för genren.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *