Sameblod

För lite händer helt enkelt i filmen. Filmen är snygg och byggd på moralisk rättrådighet, ja, men disträ när den borde vara skarp och på hugget

Sameblod är ett bra exempel på en film som uppenbarligen fungerar mycket bättre som journalistiskt nyhetsobjekt än som film – bara film, rakt upp och ner, i det här fallet ett drama; en berättelse om människor som gör saker, sorterat och skildrat i en viss ordning, på ett visst sätt, med en viss mening. Det är inte en dålig film, men den är frustrerande tunn och ojämn. Säkerligen är den “viktig”, till den mån filmer är viktiga, för den handlar om en samisk flicka och har samiska figurer. Representation är viktigt, likaså historiemedvetenhet. Jag håller med. Filmen bekräftar att det funnits ett rasbiologiskt institut i Uppsala och att samerna behandlats rasistiskt. Men det vore för starkt att påstå att filmen “kastar ljus” på dessa saker. Inte heller “lär” man sig något om samisk kultur, eller om hur det samiska förtrycket faktiskt sett ut eller haft för direkta innebörder för folkslaget. Men, som sagt, det finns en nyhetsvinkel att spinna här. Sameblod är en film att skriva artiklar om, och att därefter enligt protokoll jubla över.

Åh, vad jag önskade att filmen var så bra. Den är ju så vansinnigt attraktiv och den har så mycket potential, men den verkar inte riktigt veta hur den ska berätta sin historia. Huvudpersonen är en flicka som vill bryta sig bort från sitt hem, ut ur sin kultur, men hur mycket av det handlar egentligen filmen om? Hur mycket måste vi utgå ifrån? Finns det en genuin kontakt mellan filmens idé och faktiska innehåll. Det är ju inte bara tanken som räknas.

Filmen börjar med att sätta upp ett slags mysterium som sedan aldrig knyts ihop. Vi möter en gammal kvinna (Maj-Doris Rimpi) som är på väg till en begravning uppe i norr. Varför är hon där? Hon körs dit av sin son (Olle Sarri), vars närvaro ger oss den falska förhoppningen om ett familjedrama. Alla invånare i byn verkar veta vem hon är, eller så vet ingen vem hon är. Hon pratar inte med någon, annat en samisk man som påstår att den döda väntat på henne och att hon visst förstår samiska, fastän hon påstår att hon inte förstår hans språk. Varför ljuger hon? Vad döljer hon? Resan hem (till Stockholm?) är för lång för Sarri-karaktären, som ska köra (vi får anta många hundra mil), så de får bo hos vänner och släktingar – trots att kvinnan verkar ogilla allt samiskt så är hennes son, som växt upp tusen mil bort (eller?), ändå präglad av kulturen, och kan prata lite samiska (hur kommer det sig?); hon vägrar, och checkar in på hotell, varpå resten av berättelsen följer i en flashback á la Titanic.

Vi introduceras återigen för Elle Marja, som hon heter, men nu som flicka och spelad av Lene Cecilia Sparrok, som om hon nu inte är en begåvad skådespelare (hon säger och gör lite för lite för att man ska veta säkert) åtminstone har en extremt fotogenisk utstrålning. Filmen är utformad så att Elle Marja blir en karaktär som skapas i hennes tystnad, i hennes blickar, i plötsliga handlingar av trots och i de slutsatser vi (ibland) kan dra ifrån dem. Hon är en mycket övertygande närvaro i huvudrollen, och en av de centrala anledningarna till att filmen fungerar så pass bra som den gör – en annan är fotot, som Sparrok har en symbiotisk relation med; har jag förstått saken rätt så är filmen fotad av två kamerateam, men stilen är förvånansvärt symmetrisk; vi ligger nära Elle Marja när hon upplever det hon upplever, och stundtals kan man tala om en närapå kroppslig upplevelse. Den realistiska miljön, den autentiska naturen, hela filmens visuella textur, allt det är så närvarande att filmen vad gäller ren stämning (eller renstämning?) är smått berusande ibland.

Den visuella stämningen både ramar in och genomsyrar en berättelse som glider mig ur händerna när jag ska försöka återberätta den. Vi måste förstå inramningen som en prolog, och att Sameblod handlar om varför Elle Marja flydde från bygden, avsade sig sitt ursprung och nu inte längre vill kännas vid den (men att hon nu av någon mystisk anledning återvänt på äldre dagar). Ändå är Elle Marjas berättelse försvinnande kort. Vi får en enda scen i klassrummet på skolan för samiska barn – att den är segregerad förväntas vi veta på förhand – där lärarinnan (Hanna Alström) introduceras som sträng och bestraffande mot Elle Marja när hon pratar samiska på lektion, men sedan omedelbart jättesnäll när hon reciterar läxan på svenska. Dubbla budskap eller klumpigt manus?

Vissa tycker säkert att jag är för petig här, men ett återkommande problem med Sameblod är dess oförmåga att (trots miljöerna) skapa en egen, genuin verklighet. Jag utgår ifrån att manusförfattaren (och regissören) Amanda Kernell i scener som nyss nämnda försöker att slå så många flugor i en smäll som möjligt – här ska vi introducera läraren, skolan, rasismen och fortsätta berätta intrigen, allt på samma gång – men det idealet kan dras “to a fault”. Det blir mycket styltigt och långsökt, en total iscensättning, en scen vi ska “förstå” snarare än en som kommer till oss som om den stigit ut ur sitt alldeles egna sammanhang på egna villkor.

Efter den enda scenen i skolan följer den enda scenen när vi får se figurer från det rasbiologiska institutet i Uppsala – de anländer för att göra “studier”. Återigen, vi vet inte vad det går ut på riktigt, men de är rasbiologer så vi kan åtminstone identifiera dem som “onda”. De mäter skallar och studerar tänder, tvingar Elle Marja att ta av sig kläderna så att de kan fota henne. Det är ett plågsamt scenario, om än inte direkt obekant från andra filmer. Utanför fönstret står grabbar och försöker titta in – eller, åtminstone i ett klipp. Vi kan utgå ifrån att de står där och kikar i flera timmar, eller så kanske det bara var den där snutten då vi klippte till dem. På väg hem från skolan konfronterar hon killarna, som (återigen i en enda scen) trycker ner henne och “märker” henne med kniven, på samma sätt som samerna märker sina renar. Så de är alltså inte inskränkta lantisar, utan är kunniga i sin rasism. Det är hemskt, teoretiskt sett, men i en bättre regisserad film hade det känts mer.

Allt det här är förstås skäl nog för Elle Marja att vilja rymma hemifrån, ta sig till Uppsala, och bli lärarinna (vilket hon, också i en eller möjligen två, scener uttrycker). Men jag går inte med på att det är hennes “dröm”, eller att förtrycket är fantastiskt skickligt skildrat, eller att Elle Maria är en mångfasetterad figur, eller att den ens handlar om samer. Det här hade kunnat vara en mångfasetterad film, en film om rasism och assimilation, en film som placerar Elle Marja i en fascinerande position där hon å ena sidan vill definiera sig själv, och söka lyckan på egna villkor, och å andra sidan låter sig definieras av rasister och själv blir en slags rasist, en som skäms för sitt ursprung och sin kultur.

Men för lite händer helt enkelt i filmen. Filmen är snygg och byggd på moralisk rättrådighet, ja, men disträ när den borde vara skarp och på hugget. Den berättas genom så många luckor, och lite för många klumpigt regisserade dialogscener där vi själva måste lista ut vad som händer innan vi kan spekulera i vad det ska betyda, att det till slut blir frustrerande. Det blir till slut så många ofrivilliga frågetecken, och så lite substans i form av tematik eller budskap, att det är svårt att berömma den för något annat än kontextuella omständigheter.

Ett exempel på ett praktiskt frågetecken är geografin. Kanske är det jag som är trög men filmens avstånd är rätt luddiga – den är bland annat inspelad i Västerbotten, och det är redan märkligt nog att Elle Marja tar sig till Uppsala via ett klipp, varefter hon plötsligt är på ett tåg (hur?), och ett klipp till, då hon plötsligt är i Uppsala, inte ett sminklager tröttare. Om filmen ska utspela sig långt uppe i norr är Elle Marjas bedrift ännu mer beundransvärd, eftersom en sådan resa kan ta upp emot femton timmar. Det kan tyckas vara ett mindre problem, men att jag behöver fråga gör det inte till mitt, utan helt och hållet filmens egna.

De mer allvarliga frågetecknen rör intrigen, karaktärerna, deras värld och motivation. Vi får knappt träffa Elle Marjas mamma, som sköter renar ute på fältet, och vi får inte se något av deras samiska kultur. Vi vet därför inte vad det är hon faktiskt flyr ifrån, vad en samisk identitet faktiskt innebär. Vi får bara några få scener av förtrycket mot samerna och de är dels byggda på feel bad-klichéer, tunna på realistiska detaljer, och dels fruktlösa som historieskildringar. Vi vet därför inte riktigt varför Elle Marja flyr, vad det samiska förtrycket faktiskt var. När hon väl kommer till Uppsala vet vi inte riktigt hur det går till, eller riktigt hur hennes hemlösa tillvaro där går ihop, eller om det stämmer överens med hennes förväntningar, eller vad hennes förväntningar ens är. En student vid namn Niklas (Julius Fleischanderl) verkar vilja ta henne under vingarna, men när det visar sig att hon är en förrymd same så måste han avvisa henne – eller om han också är rasist, jag vet inte. Liksom det mesta i filmen nöjer sig intrigtrådarna med att vara lealösa antydningar som verkar rätt tänkta men bara halvt utförda.

Klart är hursomhelst att Elle Marja vill leva i Niklas värld, och när hon återvänder till byn på gamla dagar får vi utgå ifrån att hon aldrig återvänt. Orsaken till att det sker nu och inte förr, har att göra med den där begravningen (får vi anta, återigen). Varför vill hon hedra den döda? Varför hatar hon sitt ursprung så mycket? Om det nu inte är en övergripande politisk budskapsfilm, varför är Elle Marja en person vi aldrig lär känna? Räcker dessa simpla undertoner av Gå Sin Egen Väg/Astrid Lindgren-klichéer i den unga Elle Marja? Ska vi förstå den äldre som “mystisk”?

Det är en fin film att se på, fin i tonen, fin i det visuella, fin i stämningen… men jag tror att den i grunden är rädd för sig själv. Den ser vad den skulle vilja handla om, och den har ett hum om vem huvudpersonen skulle kunna vara. Men den tar aldrig riktigt tillfället i akt, så i slutändan hänger det inte riktigt ihop.

FREDRIK FYHR

PS.

Filmen är inspelad i Tärnaby (Lappland), Stockholm och Uppsala. I första upplagan av recensionen hänvisade jag till fel Tärnaby, nämligen orten Tärnaby i Sala, som ligger i närheten av Uppsala. Mig veterligen har filmen inte spelats in där. Det verkar alltså som att Elle Marja tågplankar en 30 timmarsresa allt som allt, på (vad som tydligen ska vara) 30-talet. En bedrift! 


SAMEBLOD

Originaltitel; land: Sameblod; Sverige, Norge, Danmark.
Urpremiär: september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 3 mars 2017.
Speltid: 110 min. (1.50)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?), DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Lene Cecilia Sparrok, Maj-Doris Rimpi, Hanna Alström, Julius Fleischanderl, Olle Sarri, Katarina Blind, Beata Cavallin, Malin Crépin, Ylva Gustafsson, Tom Kappfjell, Anna Sofie Bull Kuhmunen, Andreas Kundler, Marika Lindström, Tove Skeidsvoll, Anne Biret Somby, Lillie Sparrok, Mia Sparrok, Hans-Ola Stenlund, Jonar Thomasson, Bo Lundmark, Dennis Winka, Ulf Olofsson, Felix Israelsson, Konrad Marberg, Tom Olofsson, Anders Berg, Hans-Ola Stenlund, Hanna Asp, Emilia Bostedt, Kajsa Karlsson.
Regi: Amanda Kernell.
Manus: Amanda Kernell.
Producent: Lars G. Lindström.
Foto: Sophia Olsson, Petrus Sjövik.
Klippning: Anders Skov.
Musik: Kristian Eidnes Andersen.
Scenografi: Olle Remaeus.
Kostym: Viktoria Mattila, Sara Svonni.
Produktionsbolag: samprod. Nordisk Film, SVT, Bautafilm, DigiPilot, stöd SFI, Det Danske Filminstitut, Fonds Eurimages du Conseil de l’Europe, International Sami Film Institute, Kulturnämnden Helsingborg, Sametinget, Film i Västerbotten, Film Fond Nord, Kulturnäringsstiftelsen Sparebank Nord-Norge.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete, med diverse finansiellt stöd från filmfonder och dylikt.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – visuellt imponerande drama med slående foto och genuina, trovärdiga miljöer; den undertryckta berättelsen, med all sin kontextuella angelägenhet, är dock väldigt brett berättad, med en hel del luckor och detaljbrist, vilket gör att den inte riktigt kommer fram till något minnesvärt i slutändan.

Visa / dölj kommentarer (3)

3 tankar om “Sameblod

  1. Oj, idag lärde jag mig att “strax utanför” kan vara ända upp till 663 kilometer.

  2. Pingback: Biosommaren 97: Vecka 21-22 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *