Green Room

Green Room är en till film som hamnat i samma prekära limbo som The Witch, Spike Lees ännu oimporterade Chi-Raq eller The Fits, nu senast: Internationellt uppmärksammade indiefilmer som svenska distributörer av outgrundliga anledningar har svårt att ta i med tång, fastän det rimligen finns en relativt stor publik för dem. Green Room har inte bara hyllats av genrefans – ni vet, de passionerade typer som faktiskt betalar biobiljetter och köper Blu-Ray-utgåvor för sina samlingar – utan den har även fått en morbid snålskjuts efter att huvudpersonen Anton Yelchin tragiskt gick bort i fjol.

Green Room är, liksom The Fits, en film som rent tekniskt sett är från 2015 även om den dök upp på radarn under 2016. Det är en lite antiklimatisk upplevelse att se den först nu, när den redan kommit och gått på internationella kritikers årsbästalistor – för jo, det kan vi lägga till, Green Room har hyllats inte bara av genrefans utan av en hel del “legitima” kritiker också. Den kommer i en våg av nya indieskräckfilmer som nu verkligen börjar se ut som en era vi kommer att minnas, på ett eller annat sätt, som indieskräckens. I veckan gick den senaste hype-skräckisen upp på amerikanska biografer, Get Out, som tydligen förvandlar den amerikanska rasångesten och gör den till utmärkt skräck. Vem vet när vi får en svensk release… kanske 2019? Det här med svarta och vita verkar svenska distributörer ha extra svårt att tro att någon i Sverige ska bry sig om (Chi-Raq, som sagt, vart är du?).

Att Green Room är en skräckfilm ska ses med vissa citationstecken – det är inte en “rysare”, direkt; i grunden är det mer av en thriller, men den har så pass mycket obehag, intensitet och våld att den passar in under det rätt breda paraplybegreppet som en skräckfilm idag är.

Yelchin spelar en av medlemmarna i ett punkband, och green-rummet i fråga finns på en sunkig lokal ute i en obygd där bandet har en spelning. En av låtarna de framför heter “Nazi Punks Fuck Off”. Problemet? Publiken består till stor del av nazister!

Ja, lokalen i fråga är också en sådan där mötesplats av slaget du kanske känner igen från en film som American History X (1998). Bandet får ducka för ölflaskor som kastas upp på scen, men bombarjackorna verkar ha korta minnen för redan vid andra låten har de börjat dansa sådär som bobblehead-figurer, upp och ner, de ger neandertalar-järnet. Bandet tycks ha överlevt spelningen när de tar sig till “green room” – ett rum där det visar sig att de ska bli kvar ett tag.

Jag ska inte avslöja varför. Inte för att det är speciellt överraskande, eller för fasansfullt för att förtälja, utan för att manusförfattaren och regissören Jeremy Saulnier har en bra känsla för spänning som inte är värd att spoilera. Green Room är inget om inte en imponerande film rent tekniskt; Saulnier har en lekfull inställning till olika stilgrepp – här finns långa tagningar, drömska slow motion-montage och kittlande lek med ljus och mörker – och överlag ett mycket skickligt ljusarbete som gör att filmen känns organisk och cinematisk; långt ifrån den billiga digitala look som indiefilmare brukar avslöja när de filmar för att de kan snarare än för att de vet hur de ska göra.

Upp till en viss punkt har han också en stringent hållhake på sina karaktärer. Man måste älska upptakten av filmen, som berättar om punkbandets vardag när de är på en sketen turné där de spenderar mer pengar än de tjänar; Saulnier börjar mitt ute på ett fält, där turnébussen stannat efter gud-vet-vad natten innan, och han klipper mekaniskt bort alla fylleslag – vi får endast se bakisdagarna. Det är ett stiligt grepp, som på ett fantastiskt sätt gör att vi kan sätta oss in i bandets tillstånd när de hamnar i rummet.

När Saulnier väl släpper på tyglarna så sätter spänningen igång på allvar… och det är här någonstans jag också släppte på mitt engagemang, något. Det är inget fel på andra halvan av Green Room, det är välsnickrad överlevnadsskräck som håller tempot uppe i takt med att kroppar faller, och vi får en intressant skurk spelad av Patrick Stewart; ägaren till “klubben” där det hela utspelar sig, och förmodligen också ledaren för det nynazistiska packet med en farbrorlig grovhuggenhet som gör att vi kan tänka oss att många förvirrade unga män funnit en fadersfigur i honom (återigen, ni kanske minns American History X).

Men tro nu inte att det finns mycket till karaktärsbygge här. Green Room är skicklig, men i centrat är den tom, och allt vi egentligen får är tomma kalorier. Detta är problemet jag identifierar med alla dessa hajpade nya skräckfilmer – de är alla skickliga tekniska övningar, mer eller mindre, men de bär inte på någon inre angelägenhet, de bygger helt på vad andra regissörer redan gjort för 20-30 år sedan och de verkar inte vilja ta genren vidare åt något håll. Saultiers förra film, den överskattade Blue Ruin, hade samma problem.

Jag har noterat att genrefans älskar dem just för att de “bara” är “underhållande”, de förhåller sig lojala till genrens etablerade traditioner och den smak som verkar vara kutym – det är viktigt att de är våldsamma, fast med lite svart humor i mixen, men överlag ska inte upplevelsen förstöras av neslig originalitet. De är perfekta opiumverk för vår tid av etablerad nostalgi-doktrin där ingenting kan bli bättre än The Force Awakens, en show helt byggd på att bekräfta det som gillas till förmån för en snabb, tillfredsställande upplevelse.

Jag beundrar mycket i Green Room, även om den också lämnar ett tomrum efter sig och jag vet att jag inte kommer att minnas mycket av den om ens ett år. Men jag förstår att många som gillar genrefilmer bara letar efter en schysst rulle, och Green Room räcker helt klart för det behovet.

FREDRIK FYHR


GREEN ROOM

Originaltitel; land: Green Room; USA.
Urpremiär: 17 maj 2015 (Directors Fortnight, Cannes)
Svensk premiär: 20 november 2015 (SIFF), 21 maj 2016 (FFF), 27 februari 2017 (DVD/VOD).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ProRes 4:4:4, DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Anton Yelchin, Patrick Stewart, Imogen Poots, Joe Cole, Alia Shawkat, Callum Turner, David W. Thompson, Mark Webber, Macon Blair, Eric Edelstein, Michael Draper, Andy Copeland, Brent Werzner, Lj Klink, Kasey Brown, Taylor Tunes, Kail Lennox.
Regi: Jeremy Saulnier.
Manus: Jeremy Saulnier.
Producent: Neil Kopp, Victor Moyers, Anish Savjani.
Foto: Sean Porter.
Klippning: Julia Bloch.
Musik: Brooke Blair, Will Blair.
Scenografi: Ryan Warren Smith.
Kostym: Amanda Needham.
Produktionsbolag: Broad Green Pictures, Film Science.
Svensk distributör: Universal Sony (DVD).
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete; thriller, skräck, överlevnad, high concept.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – high concept-skräckthriller, tätt och välgjort spänningsberättande både vad gäller tempo och stämningsbygge, samt ett par särskilt minnesvärda tekniska stunder; ointressant och generisk konflikt, dock, inklusive tomma karaktärer, gör att det inte tar sig utanför sin genres begränsningar.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Green Room

  1. Pingback: Get Out | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *