Höstprinsen

Det här är den tredje nya finska film jag sett på ett tag som är överraskande stark – eller solid, kanske jag ska säga, så att ingen tror att jag jämför Höstprinsen med Aki Kaurismäki. Snarare talar jag om bredare och mer kommersiella filmer, men inte på något sätt dåliga, vilket är en kombination som vi inte direkt är bortskämda med på svenska biografer. Tänka sig att om man varit i Helsingfors i höstas hade man kunnat gå på bio och se Höstprinsen, den förföriska Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv och punkarmelodramen Det ondas blommor, tre på alla sätt utmärkta filmer som är lika skickligt gjorda, och hyggligt substantiella, som de är enkla att tycka om.

Höstprinsen är en romantisk melodram som har en lite nyskapande nisch av modern historia, men i grunden är den inte direkt är originell – den handlar om en ambitiös arbetarklasstjej som faller för en dekadent överklasskille i det tidiga 1980-talets era av postmodern litteratur och New Wave-punk. En dramatisk kärleksberättelse inleds, och hjärta och smärta utlovas; det är den typ av film som använder en helig hymn som Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart” för att tonsätta ett klichéartat romantiskt montage.

Men man kan faktiskt förlåta nationella filmindustrier för att följa formler och satsa på kommersiell tillgänglighet (det är bara det att just svenska mainstreamfilmer ofta är dåliga). Den som har något emot det kan studera Renny Harlin för perspektiv.

Dessutom är Höstprinsen helt enkelt bra; stabilt genomtänkt, skickligt spelad, vackert fotad och imponerande skriven och regisserad av långfilmsdebutanten Alli Haapasalo, som jag misstänker haft en god relation till romanen filmen är byggd på (av Anja Snellman), för den har en litterär förståelse för karaktärernas goda och dåliga sidor; filmen är romantisk på ett äkta sätt, det vill säga den är vemodig och full av smärta, ända till sista ögonblicket.

Ni kan kanske förstå varför. Den unge mannen är ju så arg, och den unga kvinnan vill ju så väl. Filmen börjar i stillhet med ett grått 1996, när mannen, Juhana (Lauri Tilkanen) sitter på ett psykiatriskt behandlingshem och får besök av Inka (Laura Birn) – de ser på varandra med stilla ro, men också med trötthet. Det är som att dessa två människor inte kan minnas en tid då de inte varit del av varandras liv. Bakom dem har de heta flammor som frusit till is och stelnat till denna märkliga epilog-känsla, vad Leonard Cohen kallade ”sorrow, and a sense of overtime”.

Vi kastas tillbaka till 1981, när de var unga och uppkäftiga författar-wannabes i storslagna punk-outifts. De hängde i litterära kretsar där de spottade på etablissemanget, förespråkade nydadaism, bildade avantgardistiska tidskrifter och levde som nygamla mods, kedjerökandes och kedjedrickandes medan de dansade till New Order tills solen gick upp.

I denna ungdomliga virvel snärjs Juhanas hjärta i Inkas. Det kan tyckas vara en banal, sentimental inramning – inte minst eftersom de här litterära samtalen som förs inte direkt vågar gå på djupet (nästan som om ingen inblandad faktiskt var där när det begav sig) – men bara för att anslaget är klassiskt och romantiskt betyder det inte att karaktärerna inte har djup och komplexitet.

För jo, Juhana och Inka är ”eldsjälar”, de lever för skrivandet, de tror på konsten och de är bundna till varandra med kärlek de inte kan förneka. Men det är mer än bara ”konst”, ”kärlek”, ”skrivande”, och det finns mer än en typ av ”eld”. Vi lär oss mer och mer om hur dessa två konstnärer ter sig – Inka är intelligent och drivande i sitt arbete; hon kommer från ett missbrukarhem och har kämpat sig uppåt med armbågar och intellekt, mer eller mindre utan att ha förstått det själv.

Juhana är vild och vacker, men också lättjefull och otålig. Han är född med en silversked i munnen, och efter att vi träffat hans överbeskyddande överklassmor förstår vi att hans oförmåga att ta kritik har mer att göra med hans egen barndom än hans föreställningar om att vara geni. Juhana förutsätter att han ska skriva en stor roman. När Inka väl blir den som gör det uppstår det första tecknet på att Juhanas psyke är fragilt. Det är mer än avundsjuka. Kanske är det en djup psykologisk förvirring – musan har blivit maestro. Inka förutsätter att han ska ge henne stöd, att deras kärlek är gränslös och går mot morgondagen och vidare, men de ska ju dela på hushållet också. Och ska de flytta ut ur lägenheten, skaffa barn? Morgondagen är en sak, men hur blir det med framtiden?

Det är en både vacker och oerhört smärtsam sak att se – eller återse, om du liksom jag varit i en och annan litterär sväng vid unga och brådmogna år; den undergivna och betraktande Inka hämtar inspiration, styrka och självsäkerhet från Juhana, vars självsäkerhet och vilda ego sakta men säkert förvandlas till självhat och galenskap. I början av filmen kanske vi tycker att Inka är lite snobbig och torr, eller att Juhana är attraktiv och cool. Men Juhana är bräcklig, och de där egenskaperna kan snart visa sig ligga mycket nära odräglighet, narcissism. Inkas brådmogna snobbighet blir, när hon växer med både år och erfarenhet, självinsikt och klarsynthet.

Det är inte första eller sista gången en berättelse som Höstprinsen berättas, men det finns också något oundvikligt över hur den upprepas generation efter generation, som att det är unga älskares öden att gå igenom de här sakerna, i synnerhet om de drömmer stort och älskar hårt. Vi förstår att Inka i sinom tid känner sig redo att skriva ner berättelsen, och hon konstaterar med klingande vemod att skriva ner händelserna är som att radera dem.

Men det kommer komma fler Juhanas och Inkas. Det hör till saken. När man är ung så ser man inte livet som något som ska levas, utan upplevas. Man förutsätter att saker ska hända en. Någonstans på vägen, om man överlever den tröskeln, måste man själv göra upp en plan. Höstprinsen är en melodram av klassiskt slag – den fungerar dels för att den är visuellt vacker och mycket välspelad, dels för att den förstår och tar dessa erfarenheter, denna tidlösa smärta, på allvar.

FREDRIK FYHR

HÖSTPRINSEN

Originaltitel; land: Syysprinssi; Finland.
Urpremiär: 14 oktober 2016 (Finland)
Svensk premiär: 20 februari 2017 (VOD).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex(?)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Laura Birn, Lauri Tilkanen, Paula Vesala, Johannes Bortherus, Johannes Holopainen, Janne-Markus Katila, Lauri Tanskanen, Aku Sipola, Santeri Helinheimo Mäntylä, Kristo Salminen, Paavo Westerberg, Kaija Pakarinen, Olavi Uusivirta, Hennariikka Laaksola, Sara Melleri.
Regi: Alli Haapasalo.
Manus: Alli Haapasalo, efter en roman av Anja Snellman.
Producent: Risto Salomaa.
Foto: Rauno Ronkainen.
Klippning: Tuuli Kuittinen.
Musik: Glenn H. Patscha.
Scenografi: Kaisa Mäkinen.
Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila.
Produktionsbolag: Solar Films, support. Finnish Film Foundation, Yle.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).
Finans; kategorier: Produktionsbolag med fondsupport; drama, romantik, modern historia, musik, melodram.

Betyg och omdöme: Bra film – klassisk uppgång-och-fall-romantik i nygammal 80-talsmiljö; fungerar inom ramarna för sina traditioner men proffisgt manus, vackert utförande, fint spelad och överlag en oklanderlig uppvisning av sin genre.