Så mysiga killens drömkvinna var så söt och knasig och perfekt att hon dog i en bilolycka, vilket gör att hon nu kan figurera i drömmar och flashbacks för på film är ju en död kvinna bättre än en levande – det ger mannen ett perfekt tillfälle att få vara ifred, tänka över sitt liv och bli Sann Mot Sig Själv, komma på vad ungdomsdrömmen var, lära känna en till knasig kvinna, men nu en som är tjugo år yngre, och tillsammans med henne bygga en flotta av skräp där de två ensamma själarna kan segla ut över havet.
Om filmer kunde mätas i förutsägbarhet, medelmåttighet och outhärdlig töntighet så skulle The Book of Love få 10 av 10. Det enda som är bra i filmen är brittiska Maisie Williams, som spelar den yngre kvinnan, tjejen får man väl säga, vars uppdrag det är att Inspirera Mannen genom sin Okonventionella Personlighet. Williams, som är känd från ”Game of Thrones” och som var mycket minnesvärd i den fantastiska The Falling (se den!), är ett orättvist generöst bidrag till filmen, för hon är så pass lysande (med en perfekt amerikansk accent) att hon får en att tro att filmen är värd att se.
Men mittemot henne har hon Jason Sudeikis, iklädd ungefär samma feel good-offerkofta som han hade på sig i Tumbledown, en film jag recenserade förra veckan och som är betydligt bättre än The Book of Love, men på många sätt misslyckad just på grund av den offerkoftan. Sudeikis är bättre lämpad för en film som The Book of Love, en helhjärtat sentimental film som inte kräver de nyanser och subtila signaler som Tumbledown krävde; ursprungligen ska Zach Braff ha varit intresserad av huvudrollen i The Book of Love, och det är inte svårt att förstå. Filmen rör sig i ett mansbebis-myspyslandskap där man får intrycket av att manusförfattaren vet allt om cancer eftersom han varit riktigt förkyld en gång.
Jag är inte säker på vad jag kan säga om storyn som jag inte redan förklarat i antydningar. Sudeikis förlorar sin knasbolliga fru (Jessica Biel) och slutar gå till sitt tråkiga kontorsjobb; en menlös biroll kommer från den alltid lika random Paul Reiser, som spelar en kontorskollega som har i uppdrag att ringa och undra vart han är; Reiser verkar förvirrad, som om han inte är säker på om han är med på inspelningen av den här filmen eller den usla skräckfilmen The Darkness, där han också dyker upp utan att behöva vara där.
Klyschfiguren som Maisie Williams spelar är falangen ”trulig tonårstjej som inte gillar någon utan som surmulet går omkring och dissar allt och alla men som såklart är smart och bara lite utanför och efterhand lär känna huvudpersonen på ett mer personligt sätt men förstås platoniskt eftersom hon är minderårig och alla män får lägga sina sexuella fantasier längst inne i byrålådorna”.
Det finns en anledning till varför just hon lär känna Sudeikis huvudperson, men det spelar egentligen ingen större roll. Poängen är att det är mörkt och surt för Sudeikis i början, men tingel tangel-plingeplong-bitterljvut-men-mest-myspysigt i slutet. Allt för att två ”hemlösa själar” funnit varandra. Det mesta i intrigen består av transportsträckor.
Nästan varje dialogscen i filmen består av material taget från andra filmer, och det finns inte en enda originell impuls i intrigen. Detaljerna, de tilltänkt överraskande vändningarna och ett menlöst avslöjande i slutet, är ovidkommande. Filmen uttrycker inget behov av att berätta en berättelse i första taget – främst vill den dränka åskådaren i färdigpackad sentimentalitet, via så mycket syntetiska manuskonserver som möjligt. Det hade redan räckt och blivit över med den smöriga berättarrösten, som kommer från Williams och består av lökiga rader som ”Ya know how dey always say that liiife be flashin’ for your eyes before dyin’? Weeell that’s a load a crap!”
På samma sätt måste Sudeikis försvara sig mot Tråkiga Vuxenvärlden som Inte Förstår Hans Stora Uppvaknelse, tänk Robin Williams i en Robin Williams-film, med repliker som ”For the first time in a long time, I’m… I’m happy!”
Det mest originella med filmen är att en karaktär, en tilltänkt comic relief, heter Dumbass. Det har ingen förklaring, och jag vet inte varför det skulle vara roligt, men jag antar att en film som är 99% förutsägbar känner att det inte skadar med 1% egen input. Det är ett dåligt tecken när ordet ”dumskalle” är en films största bedrift.
FREDRIK FYHR
THE BOOK OF LOVE
Originaltitel; land: The Book of Love; USA.
Urpremiär: 14 april 2016 (Tribeca) som The Devil and the Deep Blue Sea.
Svensk premiär: 13 februari 2017 (DVD/VOD).
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa); DI/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Maisie Williams, Jessica Biel, Jason Sudeikis, Mary Steenburgen, Paul Reiser, Orlando Jones, Bryan Batt, Joshua Mikel, Jayson Warner Smith, Cailey Fleming, Richard Robichaux, Christopher Gehrman, Russ Russo, Jon Arthur.
Regi: Bill Purple.
Manus: Robbie Pickerling, Bill Purple.
Producent: Jessica Biel, Mike Landry, Chuck Pacheco, Michelle Purple, Carlos Velazquez.
Foto: James M. Muro.
Klippning: Tara Timpone.
Musik: Justin Timberlake.
Scenografi: Sue Chan.
Kostym: Claire Breaux.
Produktionsbolag: The Darwin Collective, Iron Ocean Films, Nine Nights, Campfire.
Svensk distributör: Atlantic (DVD).
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete; drama, komedi, feel-good, magisk realism.
Betyg och omdöme: Under medel – totalt klichéartat manus kombinerat med anonym regi som lett till ett helt syntetiskt övningsarbete som rör sig från början till slut genom en bred och ojämn emotionell slagsida; nyckelskådespelaren Maisie Williams bidrar till skadekontroll, men inte så att det räddar filmen.
Ett svar på ”The Book of Love”