Resten är monster – flykt från monster, jakt på monster, dödande av monster, död från monster. En jättestor spindel här, en jättestor bläckfisk där, och så lite Kong.
Vad är problemet?
Kong: Skull Island är inte den sämsta King Kong-film som gjorts – det torde vara den skamligt pinsamma King Kong lever (1986) där Linda Hamilton fick inleda en sexscen med repliken ”Humans are primates too” – men det är kanske den minst intressanta jag någonsin sett. Jag märker att jag redan nu, bara någon timme efter att ha sett den, utan vidare kallar den för Dull Island i mitt huvud. Det är å ena sidan en ganska typisk äventyr-i-djungeln-monsterfilm, och å andra sidan en serie scener, alla besvikelser, som staplar sig på varandra tills ett torn av medelmåttighet står färdigbyggt.
Det finns många karaktärer i filmen, men ingen man minns. Det irriterande är att filmen låtsas som att de är intressanta, fastän den inte har någon anledning till att tro det. Det hade varit lättare om det bara var nonsens rakt av.
För filmen handlar, förstås, om en expedition som blir strandsatta på en ö (närmare bestämt titelön, King Kongs bokstavligt talat ökända hemvist) och expeditionen måste såklart bestå av idel arketyper. De två huvudrollerna, till exempel, är ”jägarhjälten” och ”kvinnan”, här spelade av Tom Hiddleston och Brie Larson. Hiddleston introduceras i en sådan där scen som utspelar sig i en bar där han spöar ett par snubbar, så att vi vet att han är ”badass”. Men han varken säger eller gör något särskilt i filmen mer än att springa runt, emellanåt slåss mot monster och väldigt ofta stå och gapa inför CGI-kreationer. Han är bara Tom Hiddleston, omringad av specialeffekter.
Brie Larson spelar fotograf. Hon är i djungeln för att le i slow-motion medan hon fotograferar saker. Karaktär klar, tänker filmens producenter. Ja, hon får också gapa mycket, springa en del, och någon ynka gång slåss mot ett och annat CGI-monster. Hon skriker inte, som en gång Fay Wray, men vid ett tillfälle räddas hon från döden av den alltid lika gentlemannamässige Kong, för varför inte.
Expeditionen leds av Ledaren För Expeditionen, vem annars, någon slags vetenskapsman som alla tror är koko men som såklart har grandiosa planer om att åka till Kongs ö och bevisa att såväl han som diverse andra monster faktiskt existerar. Denne puttrige småpåve spelas av John Goodman, ett stycke no-brainer-casting, som inte reagerar när hans kollega förklarar att ön består av ”bedrock” (jag hade kunnat svära på att det var ett internt Flintstones-skämt). Vad mer? Ja, ett gäng soldater förstås, någon har fru och barn som väntar där hemma och en annan pratar om sin mamma – ett par hinner bara med att få ett par repliker, men är ändå med i filmen utan att dö; tillsammans har de sådant där soldat-tugg som ska vara roligt. De leds av Samuel L. Jackson, som förstås får symbolisera Människans Hemska Ondska när han utan vidare anledning beslutar sig för att försöka döda Kong istället för att försöka ta sig från ön levande. Tydligen ska ha han ”bli galen”, och vara filmens huvudsakliga skurk, men det är svårt att se på Samuel L. Jackson, som är för mycket av en bra karaktärsskådespelare för att kunna gestalta en sådan psykologisk förvandling. Han är lika mycket ”The Bad Moterfucker” från Pulp Fiction i första scenen som i sista.
Ah, så har vi John C. Reilly också, han spelar den tokige token. Ni vet, han som bott på ön i 28 år och som får A) guida expeditionen B) komma med exposition C) vara tokig tok.
Resten är monster – flykt från monster, jakt på monster, dödande av monster, död från monster. En jättestor spindel här, en jättestor bläckfisk där, och så lite Kong.
Vad är problemet?
Tja, om någon hade förklarat det ovanstående för mig innan jag såg filmen så hade jag frågat precis samma sak. Skull Island hymlar inte med sitt koncept, som i nästan alla avseenden är totalt traditionalistiskt; på något märkligt sätt är filmen mer klyschig än original-King Kong från 1933, för nu har den årtionden av monsterfilmsklichéer och äventyrsschabloner att hänga i sin julgran.
Så jag frågar dig, vad var problemet med The Lost World: Jurassic Park (1997)? Vad var problemet med Congo (1995)? Vad var problemet med… öh, Jurassic Park III (2001)? Också filmer som placerade sig i en på många sätt helt okomplicerad B-filmstradition och som i stort sett inte hade avsikten att vara mycket mer än just påkostade B-filmer. Gillade du de filmerna så kommer du gilla Skull Island också, även om jag inte har en aning om vart du sätter ribban.
Problemet med filmen är dock inte idén, eller konceptet. Liksom alla påkostade franchise-filmer är Skull Island genomtänkt allra mest i produktionsvärdet, filmens färgskalor, den scenografiska marknadsföringen; den ser grann ut, onekligen. Den utspelar sig också 1973 och filmens militärer är lånade direkt från Vietnam, vilket ger filmen en tematisk punchline som aldrig riktigt blir mer än ett okläckt ägg; teoretiskt sett ska Samuel L. Jacksons överste vara en galning som på Kongs ö hittar ett krig han ”inte tänker förlora”, och teoretiskt sett skulle detta på olika sätt kunna sägas utveckla den stock-konservativa militärism som kännetecknade föregångaren Godzilla (2014), men… jaha?
Det riktiga problemet med filmen är att den helt enkelt är tråkigt utförd, som att den inte tar sig själv på tillräckligt stort allvar för att orka övertyga oss om att det vi ser faktiskt är spännande. Regissören Jordan Vogt-Roberts är den senaste i raden oetablerade indieregissörer som fått regissera en storfilm här, och han behärskar inte saker som stil, ton och rytm. Karaktärer dör lite hipp som happ, och vi bryr oss inte riktigt om dem för vi lär aldrig riktigt känna dem; plötsligt är det någon som drar ett skämt som inte alls är roligt, sedan kommer en till CGI-storm av effekter där vi aldrig riktigt ser om figurerna svävar i fara eller inte. Några dör, några skadas… visar sig överleva, jaha. Vi får veta att det finns ett släkte underjordiska monster som är supermegafarliga och supermegaläskiga och att Kong inte kan slåss mot dem och överleva. Men även när han blivit skjuten femtio gånger och bombats med napalm så klarar han det utan större problem.
Filmen är alltså full av effekter men inte spännande, för den är inte konsekvent i sin skildring av fara. De karaktärer som har störst roller svävar aldrig riktigt i fara, för vi vet att de ska överleva CGI-renderingarna utan problem. För att punktera det ännu mer så använder sig Vogt-Roberts av slow motion á la Zack Snyders 300-trams, bara för att accentuera det coola i effekterna (fastän de inte är mer coola än någon annan effekt i någon annan sådan här film) varpå vi tas direkt ut ur ögonblicket. Istället sitter vi och tittar på folk som springer runt omringade av effekter som de inte kan ta skada av. Efter ett tag är filmen slut.
FREDRIK FYHR
KONG: SKULL ISLAND
Originaltitel; land: Kong: Skull Island; USA, Vietnam.
Urpremiär: 28 februari 2017 (London).
Svensk premiär: 10 mars 2017.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (ARRIRAW, 3.4 K), DI 2K/DCP, 70mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Hiddleston, Samuel L. Jackson, Brie Larson, John C. Reilly, John Goodman, Corey Hawkins, John Ortiz, Jing Tian, Toby Kebbell, Jason Mitchell, Shea Whigham, Thomas Mann, Eugene Cordero, Marc Evan Jackson, Will Brittain, Miyavi, Richard Jenkins, Allyn Rachel, Robert Taylor.
Regi: Jordan Vogt-Roberts.
Manus: Dan Gilroy, Max Borenstein, Derek Connolly.
Producent: Alex Garcia, Jon Jashni, Mary Parent, Thomas Tull.
Foto: Larry Fong.
Klippning: Richard Pearson.
Musik: Henry Jackman.
Scenografi: Stefan Dechant.
Kostym: Mary E. Vogt.
Produktionsbolag: Warner Bros, Legendary Entertainment.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Finans; kategorier: Storföretag (inkl. dotterbolag); äventyr, franchise.
Betyg och omdöme: Medel – påkostad och effektfull äventyrsfilm i klassisk modell, men osnyggt regisserad, ojämn i ton och rytm, befolkad av helt tomma karaktärer och specialeffekter som stannar upp filmen och förtar all spänning.
2 svar på ”Kong: Skull Island”