Outlet-Onsdag#17

ab2o

Agoraphobia mini1star

Beta Test mini15star

Jimmy Vestvood – Amerikan Hero mini15star

The Snare mini15star


Lider du av snarkofobi? Då kanske du inte ska se Agoraphobia, som är ett perfekt botemedel mot sömnlöshet. Det är en sådan där film vars uselhet är svår att förklara i ord, men det kanske egentligen räcker med att säga att säga att den ser billig… nej, hemmagjord ut. De flesta människor skulle förmodligen stänga av den efter några minuter, förolämpade över att någon ens fått för sig att någon skulle vilja se en film som ser så usel ut, men A) det vet du redan om du läser den här spalten och B) vad mig beträffar finns det bevisligen grader i helvetet!

Tekniskt sett handlar filmen om en kvinna som lider av agorafobi. Det vill säga kenofobi. Okej torgskräck, det finns ingen anledning att vara för vetenskaplig här. Hennes psykolog spelas av Tony Todd, och jag kan förstå tanken till någon mån. En gång i tiden spelade han ju Candyman, så det här med att ha ett psykodynamiskt skräckfilmsmonster i rollen som psykologen, personen som ska vara en trovärdig och trygg figur, skulle kunna fungera i en psykologisk thriller.

Pga nämnda torgskräck stänger tjejen in sig i ett hus – och jag tänker konsekvent kalla henne “tjejen”, för jag har naturligtvis glömt vad hon heter och jag tänker inte kolla upp vem som spelar henne för du vet ändå inte vem det är och jag skulle inte satsa pengar på hennes framtida karriär. Anledningen är för att filmen inte har budget till mycket mer än en plats – det här är alltså en klassisk c-film som utspelar sig i ett hus och som är riktigt kackigt fotad och ljussatt; hela filmen är, förutom att vara präglad av den klassiskt digitala “platta” looken, sådär skrikande vit och blå som om man bara använt en enda stor jättestrålkastare för hela filmens ljussättning.

Huset är tjejens barndomshus, och vi måste acceptera den gamla frågan: Är huset hemsökt (av hennes döda mamma?) eller håller hon på att bli galen (vad säger doktor Todd?) eller finns det månne någon annan komplott som ugglar i mossen.

Filmen är en etta eller en nolla, beroende på hur känslig man är för dåliga filmer, men den är åtminstone “två av fem” om man letar efter en ofrivilligt komisk film. Det finns hejdlöst uselt regisserade scener här, som när en dörr “spöklikt” slår igen med en GIGANTISK SMÄLL och tjejens väninna konstaterar att det nog bara var “a draft”. Tony Todd är också mycket komisk när han mycket emotionellt och oironiskt ska försöka tala med en lugn stämma: “There’s nothing to be afraid of!”

Eller hur!

På tal om gamla rävar från 90-talet så har Larenz Tate huvudrollen i Beta Test. Vadå, du vet inte vem Larenz Tate är? Inte jag heller, höll jag på att säga. En del kugghjul fick snurra innan jag insåg att han spelade den frejdiga galningen O-Dog i Menace II Society (1993), bröderna Hughes gettofilm som jag vill minnas som rena rama mästerverket.

Tate är kanske ingen bra skådespelare egentligen, men han var verkligen fantastisk där. Mindre bra är han i Beta Test, där han spelar en världsberömd TV-spelare som inte lämnat sitt hus på två år. Storyn går ut på att ett spelföretag ger honom en testversion av deras nya TV-spel, något slags GTA-liknande first person shooter (märkligt nog med grafik från 2004) som inte går att pausa.

Det visar sig att spelet är på riktigt! Eller, spelaren i spelet är kopplad till en hjälplös tjomme (Manu Bennett) som har en pryl i bakhuvudet som gör att han nu i verkligheten är styrd av Tate, som måste “styra” honom “irl” fast via sin TV.

Jag har ett par saker att säga om Beta Test. Den har en rätt bra slutscen, där Manu Bennett (som tydligen är en budget-actionhjältewannabe i sin egen rätt) kickar sig igenom diverse fiender på ett sätt som faktiskt föreslår att regissören (Nicholas Gyeney) skulle kunna göra en bra actionfilm om han lät bli manuset.

Manuset är uselt, det är det andra, och når en konstigt antiklimax eftersom Tate ganska snabbt inser att det han spelar händer i verkligheten (annat vore väl konstigt). Så en story som redan är full med logikluckor ställs ändå in halvvägs, varpå de två snubbarna teamar ihop sig för att ge sig på skurken (Linden Ashby, of Mortal Kombat fame) som är den onda hjärnan bakom TV-spelet, och Manu Bennetts konkurrent och Et Cetera, whatever.

För det tredje så finns det tydligen en film som heter Gamer med Gerard Butler som har praktiskt taget samma story. Den ska tydligen vara dålig den också, vilket gör Beta Test till en tredje gradens ripoff av en redan dålig film. Game over.

Låt mig försöka vara så rak som möjligt vad gäller nästa titel: Jimmy Vestvood – Amerikan Hero är en komedi i Borat-spår… vadå, sa jag Borat? Jag menade… BORAT! Fast Jimmy Vestvood är från Iran och vill bli privatdetektiv i USA. Alla skämt i filmen går ut på att Jimmy kommer från Mellanöstern och är jättedum. Samt att han är sexist och homofob. Och, alltså, jättejättedum.

Men hey, vi har kålsuperi på andra sidan också, för Jimmy är ju egentligen snäll – sexister och homofober är vi ju alla, hö hö, flås flås, nöff nöff – och såklart blir han utnyttjad av John Heard (Kevins pappa i Ensam hemma) som spelar en senator som får den orättvisa äran att bli den första Donald Trump-passningen jag sett hittills. Senatorn anlitar Jimmy för att spionera på hans fru men egentligen har han någon slags plan (ja, det är ovärdigt att nämna Hitchcock i sammanhanget) som går ut på att starta krig mot Iran och sprida fake news via TV-kanalen “Kox News”.

Kox. Som i cocks. HAHAHA. Eller inte.

Filmen är inte riktigt så vedervärdig som jag får det att låta, den är bara feltänkt och pinsamt låg; alla skämt bygger på lägsta gemensamma nämnare och lata upprepningar som i “Family Guy” fast utan timing. Jag tycker lite (eller kanske ganska mycket) synd om Maz Jobrani, som spelar Jimmy, för han gör allt för att figuren ska vara så sympatisk som möjligt. Jag tror han vet att filmen är usel, men vad ska en skådespelare göra i dessa tider.

Liknande bortslösad potential finns i The Snare, en på sätt och vis sympatisk skräckfilm som man märker är gjord av filmskapare som vill lite mer än de kan. Jag skulle faktiskt vilja säga att The Snare till och med börjar lovande, med snygg användning av sådan där klichéartad The Conjuring-musik och lite koko klippning som faktiskt är lite störande, på ett bra sätt, och gör att vi undrar vad vi ser på, vad som ska hända, och hur.

Men, ni vet, det är ju fasligt lätt att börja bra. Filmen, som är brittisk, visar sig handla om tre vänner som sticker från stan för att ha en suparhelg i en lägenhet de hyrt. Låter ju inte som en sådan där jätteambitiös story, och tänka sig att de ska festa loss just i en lägenhet… återigen, jag förstår att det inte är lätt att filma på låg budget, men hemmagjort-känslan blir lite kvävande när vi tittar på folk instängda i en lägenhet.

Ett tag håller dock The Snare stilen, för den förstår åtminstone hur den ska använda klippningen och musiken för att skapa lite obehag, den visar sig ha rätt skickliga äckeleffekter, och man märker att regissören (C.A. Cooper) är en passionerad skräckfilmare.

Problemet är att han i brist på story kör på “nånting nånting”-konceptet. The Snare visar sig vara en sådan där film som bara handlar om tre random figurer, som är “någonstans”, i fara på grund av det övernaturliga “någontinget” som finns “överallt” och kan betyda lite vad som helst, hur som helst, när som helst. De tre vännerna börjar hallucinera hit och dit, väggar försvinner och större delen av filmen mynnar ut i en monoton rundgång av elände och misär som inte är spännande eftersom den kan betyda vad som helst. I slutet kommer ett avslöjande, naturligtvis har det att göra med huvudpersonens psyke och någon hemlighet, men det är också helt väntat eftersom det hela bara är en till spinn på Roman Polanskis Repulsion, alla “nånting nånting”-skräckfilmers moder, och en film som egentligen fungerade på grund av det underliggande mysteriet snarare mer än alla galenskaper som Catherine Deneuve fick genomlida i den där ursprungliga lägenheten.

The Snare går, precis, att nästan rekommendera för skräckfilmsfans som redan sett allt annat – min erfarenhet säger mig att genrens fans är mer lojala än andra – men den är fortfarande underkänd. Visst, det finns potential, i synnerhet i filmens första tredjedel, och fastän filmen tar vägen mot ingenstans så gör den det rätt snyggt ett tag. Men filmen är som ett äpple du äter, bara för att efter några tuggor upptäcka är ruttet och maskätet på andra sidan. Jag tipsar inte om rutten frukt.

FREDRIK FYHR


Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Outlet-Onsdag#17

  1. Pingback: Shut In | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *