Vad händer? (del 1)

Är Civil War ett bra argument för eller mot “shakycam”?

I stormens öga, eller: “Vad händer?”

Fotot och klippningen är de mest grundläggande sakerna i en film, men det är inte alltid en vanlig biopublik är varse det. Ett undantag finns dock: Den så kallade “shakycam”-estetiken. Bland det vanligaste man kan höra, och förmodligen den enda rent estetiska kritik som många “vanliga” biobesökare har, är hatet mot shakycam – men vad är egentligen shakycam? Är det bara vad det låter som. “Skakig kamera”? Ofta hör man det sägas att shakycam-stilen skapar “åksjuka”, och att det inte går att se vad som händer i filmen. Hur mycket av det har med den skakiga kameran att göra,  hur mycket har med klippningen att göra, hur mycket har med berättandets hastighet att göra? Är det en kombination av alla tre?

Förmodligen. Men därmed inte sagt att shakycam “bara” är “skakig kamera” och “många klipp”. Dålig klippning och dåligt foto är fortfarande dålig klippning och dåligt foto. Bra är bra, oavsett mängden klipp eller hastigheten på dem.

Jag ska i några texter vara djävulens advokat, och visa på ett par exempel på hur shakycam inte behöver vara ologiskt i sig – det kan mycket väl finans en funktion med den skakiga kameran, den kan tillhöra en genomtänkt design, och den kan framförallt bestå av helt rimlig klippning, trots att allt rör sig väldigt fort. Det är visserligen sant att jag inte är speciellt förtjust i estetiken själv, på ren smaknivå, och min första instinkt var att ta en film á la senaste Resident Evil och visa inte bara hur fort allt går i den utan också hur slarvigt fotad och klippt den är. Som om shakycam bara kan innebära desorientering och slarv.

Men det är inte riktigt sant. Ofta håller shakycam “i rätten”, så att säga. Det går att hänga med i vad som händer… om man kan hänga med i vad som händer.

Med det sagt så finns det alltså olika grader av bra och dåligt även i shakycam-sammanhang. Här kan också nämnas att nästan alla nya Hollywood-filmer är gjorda med “shakycam” om man jämför med hur Hollywood-filmer såg ut bara för 20 år sedan. Tendensen att arbeta med mycket närbilder och en fördubbling (minst) av mängden klipp per film gör att en film som Olympus Has Fallen är som en found footage-film i jämförelse med en film som Air Force One (1997), som fortfarande använder helbilder, långa etableringsbilder, tracking shots, mer ambitiösa fotokompositioner och bara handhållet i actionscener. Nuförtiden är väldigt många filmer berättade som Star Wars: The Force Awakens, till exempel, där ansikten i rutor kommunicerar med andra ansikten i rutor.

tfa030

tfa031

tfa032

En logik som leder till en del kladd när samma rutighet ska appliceras på actionscener:

tfa070

Denna värld av närbilder och snabba klipp har David Bordwell kallat för “intensified continuity”, alltså intensifierad kontinuitetsklippning där det räckte med bara kontinuitet förr. Nu måste varje klipp “hooka” publiken, vi får inte vila i tankarna utan det vi ser försöker hela tiden ta vår uppmärksamhet som gisslan.

Men jag väljer att kalla “regelrätt” shakycam för en handhållen kamera som helt enkelt rör sig mycket, i kombination med klippning som går väldigt fort. Med det i åtanke ska vi ta en titt på inledningen av Captain America: Civil War, lite för att motsäga mig själv. Jag kallade actionscenerna för “skandalöst dåliga” och tänkte i synnerhet på inledningen. Jag skrev: “Shakycam-maestron Trent Opaloch överträffar sig själv i ett foto som verkar helt gjort med drönare (även i närbilder) och trots att det är samma klipp-team som i andra Marvel-filmer så hoppas det hej vilt medan alla vinklar i 360-gradersspektrat”

Ingen är perfekt – jag borde kanske inte ha använt det kategoriska ordet “dålig” utan ett mer subjektivt signalerande ord som “vulgär” eller “osmaklig”. Samtidigt tyckte jag att det jag såg var obegripligt – inte förrän jag gått tillbaka till scenen klipp för klipp har jag kunnat konstatera att fotografen Opaloch, regissörerna Anthony och Joe Russo och klipparna Jeffrey Ford och Matthew Schmidt har tänkt igenom sekvensen mer än jag gav dem cred för. Jag kunde bara inte se det då, för det gick för fort.

Men för objektivitetens skull är jag villig att föreslå att det kanske bara var mitt problem – kanske du hängde med på vad som hände? Kanske det är en del av poängen att inte hänga med? Det finns argument för båda tankarna. Dels finns det generella argumentet från somliga klippare, till exempel actionklipparen Chris Benezon, citerad i Bordwells “Film Art”:

I actionvärlden så är det ibland så att vad som brukade kallas för ett ‘dåligt klipp’ faktiskt är ett rätt så bra klipp, för det gör dig ställd på ett sätt som är mer lämplig för scenen.

Och i Civil War går det rentav att se den kaotiska stilen som en kommentar på innehållet, om man vill se det så. Inledningsscenen är en jakt/batalj där våra hjältar slåss mot skurkarna i ett trångt och myllrande område som är tätt befolkat av civila. Jag tror att filmen rent visuellt försöker att förmedla en känsla av offentlighetens kaos redan i de första klippen – en känsla av att man kan försvinna in i massan, eller att det är svårare att precisera ett mål. Avengers är ju på sätt och vis spioner, åtminstone introduceras de som det, och de måste veta vart deras måltavlor är. Det går att argumentera för att scenen leker med vår förmåga – eller snarare oförmåga – att sortera ut information ur kaoset (återigen om du, ironiskt nog, kan se det).

Vi börjar med en närbild på kvinna som tar en sipp ur sitt kaffe på en uteservering. Ironiskt nog har vi redan två av huvudpersonerna i bild, men det har vi ingen aning om (återigen, kom ihåg att vi tittar på saker som flyger förbi på millisekunder nu).

Vi hinner precis se vem hon ä…!

… nej, vänta, nu gick någon förbi.

OK, där är hon i en till millisekund.

Tillbaka till den första vinkeln. Vi ser henne fortfarande inte speciellt bra, men kepsen föreslår också att hon ska vara inkognito. Vi kanske eller kanske inte noterar figuren i bakgrunden.

En snuttebutt är den andra kvinnan i fokus.

Men så skiftar det över till de två poliserna istället (med en skylt som undermedvetet signalerar till oss “polis”, dvs “fara”).

OK, de checkar läget lite. Hur många poliser finns i närheten?

Ah, där går någon förbi igen och skymmer sikten. Vi får inte vila blicken någonstans, för dessa civila går hela tiden förbi. Det signalerar, teoretiskt sett, att platsen är trång, full av civila vars liv inte får utsättas för fara och vars mängd samtidigt utgör ett logistiskt problem.

Ett klipp till det här fönstret, teoretiskt sett en till signal om att situationen behöver övervakas. Också ett bra exempel på att filmer som Civil War vet hur de ska förhålla sig spatialt ibland, men att de alltsomoftast väljer en annan approach.

Det här är uppenbarligen Captain America, men att vi bara får se bitar av hans sköld är i linje med den visuella logik vi sett hittills. Dvs att vi inte ska se för mycket. Eller något alls.

Klipp till lite tidningar som ger exposition och samband. Det är kanske inte så troligt att du kommer lägga just den här halva sekunden på minnet, men figuren på tidningsbilden ska visa sig vara vår skurk.

Så en helbild på Cap, och tidningarna på sängen, som förklarar sambandet.

Klipp tillbaka till vad fans sedan första stund identifierat som Wanda Maximoff, aka Scarlet Witch, spelad av Elizabeth Olsen. Vi etablerar att figurerna pratar med varandra genom hörsnäckor (eller något).

Och, aha! Kvinnan i bakgrunden är Natasha Romanoff, aka Black Widow (Scarlett Johansson).

Schwipp, tillbaka igen. Vi tillåts bara en “sneak peak”.

Eller OK, nu är vi på Johanssons sida, i en slags spegelvänd version av bilderna vi sett hittills. Klippet är ett bryskt och förvirrande 180-gradershopp, och jag har svårare att försvara det, men låt gå.

Och vi tänker oss kanske att Olsen nu ska skifta in i fokus, men det gör hon inte. Hon förblir suddig, denna korta sekund, och istället distraheras vårt fokus av en stolpe.

Den här scenen bygger upp för bataljen som är på väg – dels diskuterar karaktärerna vad som händer, så att vi förstår att något är på gång, dels signalerar leken med perspektiv att det kommer bli jobbigt att hänga med i vem som är vart när.

Vi hoppar fram lite till själva bataljen, som börjar med att skurkens pansarbil dundrar fram på gatan.

Ni minns tidningsbilden? Inte? Hursomhelst, han är i bilen.

Bilen kraschar in i ett gäng fruktstånd. En konsekvent krasch.

Men när den etablerats klipper vi till en position bakom bilen, återigen ett sådant där bryskt “nu är vi på andra sidan helt plötsligt”-klipp. Dessutom är sikten nästan helt skymd av folk som springer omkring (den här stillbilden får det att se ut som något taget ur La La Land). Tanken är, gissar jag, att kraschen skapar kaos som sedan ska appliceras på oss som åskådare. Det går att fråga sig om det som händer i bild är tillräckligt distinkt för att rättfärdiga så snabb klippning.

Vi får se den här till synes random fotsoldaten springa iväg, av någon anledning.

Sedan skurken. Ni vet, han från tidningsbilden.

Falcon (Anthony Mackie) anländer från skyn.

Vi får utgå ifrån att detta är hans POV. Det är lättare att se på en bioduk, men pansarbilen är ungefär i mitten av bilden. Nu har skurken och alla lakejer spårlöst försvunnit.

Falcon landar på ett av plåttaken och checkar läget.

Eller okej. Nu är skurkarna där… eller “där”. Falcons högteknologiska skidglajjor gör så att vi får pentagonformade markörer över ett par figurer som vi inte skulle kunna identifiera annars (en person är till och med bakom ett parasoll, tydligen). Återigen, vi ser men vi ser inte. De är efter fyra personer vi inte vet hur de ser ut, och de har delat på sig och gått åt håll vi inte kan identifiera. Falcons glajjor identifierar tekniskt sett fyra personer, men hur mycket av det som händer ser vi egentligen? I etableringsbilden kunde vi inte se några skurkar alls, och det är det första tecknet på en scenografisk förvirring som ska återkomma.

Under tiden far Natasha fram på jakt efter…?

Aha, de två till vänster. Vilket vänster? Vems vänster? Jag vet, det spelar ingen roll. Vi hänger med, vi hänger inte med. Kontrollerat kaos, typ.

Schwupp!

Under tiden har Cap gjort en volt och ramlat ner på sidan av en av de gula skåpbilarna och är ögonblickligen helt täckt av folkmassan – men ett tomrum till höger i bild föreslår att han kommer att springa dit.

Aha. Nu ser vi honom… praktiskt taget.

“They ditched their gear.”

Jaha?

Avengers vet helt klart vad den här jakten går ut på. Gör vi?

En pryl kastas in i bild och fastnar på Caps sköld – återigen kan vi argumentera för att närbilden gör det möjligt för regissören att helt enkelt “kasta in” saker i bild. Vi vet inte vart den kom ifrån, såklart. Känner vi oss mer som Cap, fast i en klaustrofobisk situation? Eller skulle vi vilja vända på oss för att se vart den där saken faktiskt kom ifrån?

Cap reagerar fort och slungar iväg sin sköld.  Inte för att vi hinner se något i det här klippet ändå, men det är fortfarande ett mysterium vart prylen kom ifrån. Cap är helt omringad av en anonym och till synes fredlig massa.

Explosionen tar vår uppmärksamhet i anspråk…

… och BOOM, där får Cap en knuff i ryggen, medan vi var upptagna med att titta på fyrverkerier. Återigen, kanske rytmen här gör så att vår överraskning matchar Caps. Men samtidigt, borde vi inte se mer än vad han ser? Borde inte den här figuren ha synts till i de föregående klippen? Vi får utgå ifrån att det var han som sköt iväg bomben, så han borde ha varit i närheten. Men han dyker upp i bild nu, när han behövs, som om det ena klippet inte har någon scenisk relation till nästa.

Det lustiga är att scriptan är korrekt i övrigt – intill skurken har vi en kvinna i brunrandig klänning och grön tygkasse, en brunklädd man och en kvinna i röd tröja, och de står alla där i de tidigare klippen. Det är bara skurken som magiskt warpats in i bilden. Explosionen går att läsa som rökpuffen i ett trolleritrick, och skurken dyker upp lite som en kanin ur en hatt.

Över till Natasha som har ögonen spända mot personerna hon jagar (the two on the left, om vi minns)….

Lite förvirrande för oss att ta in det här klippet, som ser nästan identiskt ut till det föregående, men OK, detta är “the two on the left”. Vi får anta att de går längsmed samma gata alla tre.

Sen klipp till den här killen. Vem är han? Vart är han?

Aha, han är killen som Falcon jagar. Vi har bytt jakt nu. Nu är vi… “till höger”?

Vi kan nu, om vi bryr oss, notera att hjältarna letar efter något som skurkarna har.

Okej, tillbaka till Natasha som nu verkligen fått syn på något. “Out of the way”! Vad är det hon ser?

Aha, hon är hack i häl (kan vi eventuellt notera)

Vi svänger hit och vi svänger dit.

Natasha kommer inte ikapp, kanske för att hon är upptagen med att göra cirkuskonster.

Vi ser killen springa ut ur gången, i vår nu etablerade mise-en-scene av människor som skymmer allt vi ser.

Men vänta, var det inte två personer hon jagade? Vart tog den andra killen vägen? När blev “the two on the left” till “the one on the left”?

Eh, anyway.

Trängsel!

OK där är… Scarletts stuntkvinna?

De springer sida vid sida nu, av någon anledning.

Vänta, vi ser inget en stund.

Jaha, nu ska hon göra en volt igen.

Han liksom stannar och tar emot henne, av någon anledning. Feltänkt koreografi?

Snubben trodde han var cool, för han hade en pistol. Tyvärr är Natasha värsta wonder woman. Vi kan notera – men det gör vi inte – att det finns en korg i bakgrunden, mellan Natashas ben. Varför ska vi göra det, undrar du. Just wait.

Jaha, nu är den andra killen tillbaka. Om det nu är han. Behövde han gå på toa?

Och så en korg! OK…?

Ah! Jag sa ju att det fanns en korg där. Nej, vi har inte sett den bara för att den varit med i bild, men den är där.

Killen har fortfarande inte skjutit än.

Besegrad av en korg!

Är korgen full av bowlingklot?

Inte omöjligt! Killen har hursomhelst dåligt balanssinne.

I en sidonot kan jag nämna att det är koreograferade actionscener av det här slaget jag ofta tycker är lite överskattade. De som figurerar i t.ex John Wick: Chapter 2 är kanske snäppet snyggare, men de är fortfarande ganska simpla och för inövade, och det känns aldrig riktigt som att vi tittar på annat än folk som gör vad de övat på att göra. Det är lite grann som Ryan Gosling och Emma Stones dansscener i La La Land. De gör vad de behöver göra, men inte mer.

Hursomhelst, Natasha ger sig på den ena killen medan den andra tar sig upp. Ett riktigt balettrick följer:

Okej, killen borde logiskt sett ha hunnit skjuta Natasha vid det här laget (förslagsvis när han tog sig upp på benen och hon stod på den andra killens axlar) men teoretiskt sett har hon alltså knockat båda två och nu har vi en “stalemate”. Det har gått fort, men ser vi scenen klipp för klipp kan vi se att ingenting direkt oklart har hänt. Återigen, teoretiskt sett.

Wow! En riktig bildkomposition! Vadan detta?

Aha, vi är inne i vår typiskt moderna “berätta i närbilder”-mode nu.

Nä, nu har det gått några sekunder – alldeles för långsamt för den här filmens tempo!

Följande händer under loppet av två-tre sekunder:

Som sagt, ser vi det klipp för klipp så ser vi att händelsen är klippt på ett helt logiskt sett. Flygprylen skjuter skurk 1, Natasha skjuter skurk 2 och fångar glasprylen i en akrobatisk volt.

En mer konventionell film, eller en gjord för tjugo år sedan eller så, hade förmodligen ansträngt sig för att ge oss en uppfattning om hur det här stället ser ut. Civil War har inte tid med scenografisk realism (vilket vi såg i scenen där Cap blev anfallen av gubben i lådan) utan nöjer sig med en flygmackapär som tydligen är prylen som Falcon ser igenom. Vi vet inte vart vi är, men karaktärerna vet. Kul för dem!

Sekvensen avslutas med något som påminner om symmetri – Cap fightas mot skurken, och Scarlet Witch får äran att rädda dagen; snyggt, på sätt och vis, eftersom det var henne vi började med.

Så summa summarum: Actionscenen i början av Civil War har några kontinuitetsmissar, men sätter man klippen efter varandra så här så kan man se att de på det stora hela taget är hyggligt enkla att följa. Det som skapar problem är helt enkelt hastigheten i vilket allt är klippt. Mina frågor:

  • Tillför det röriga fotot, och den snabba klippningen, en känsla av kaos, eller blir det bara rörigt?
  • När det rör sig så fort, och klipps så mycket, är det rimligt att vänta sig en mer kontrollerad struktur på kontinuitet, dvs. vart folk är, när de är det? Är det extra svårt att acceptera sådana missar (som att folk försvinner ibland och dyker upp någon annanstans) när det redan är en utmaning att hänga med?
  • Även om man tycker om scenen, ser man allt det här som faktiskt händer, eller nöjer man sig med ett hav av desorienterade klipp? Ska man hänga med i vad som händer, eller ska man i själva verket se estetiken som ett slags “visuellt brus”, vars rörighet gör att man slipper tänka?
  • Är Civil War ett bra argument för eller mot “shakycam”? Hade scenen fungerat bättre om den varit berättad med traditionella hel- och mediumbilder, mer statisk kamera och fler etableringsbilder? Har det något med serietidningsestetik att göra?

I nästa del ska vi titta på Jason Bourne och Paul Greengrass, en filmare som jag skulle vilja påstå vet exakt hur man ska använda “shakycam” för att faktiskt framhäva innehållet, inte bara fördunkla det.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (3)

3 tankar om “Vad händer? (del 1)

  1. Pingback: Vad händer? (del 2) | Videosöndag

  2. Pingback: Hur man (lä)ser med sång | Videosöndag

  3. Pingback: Hur man (lä)ser med en sång (del 2) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *