Alla tiders kvinnor

Livet är stökigt. Vi har egentligen ingen aning om vad som händer medan vi lever – efter några år har vi facit, och vi kan se vad vi inte såg förut, men så försöker vi bli kloka på det och så glider det iväg igen. Vi är människor, och vi har en naturlig benägenhet att hitta mönster i kaos, finna strukturer ur sammanhang, göra om erfarenheter till berättelser. Ingen kan egentligen berätta en berättelse om ett helt liv – ett liv kan man bara uppleva, förnimma, vara i.

Jag är glad att Mike Mills, manusregissören och författaren bakom Alla tiders kvinnor, förstår det här. Jag var inte säker, nämligen – hans förra film Beginners var på många sätt berättad som en ambitiös tidsmaskin, och det var lite för gulligt, lite för smart, lite för mycket av den film som killen i en Richard Linklater-film skulle göra. Inledningsvis skulle man kunna tänka sig att Alla tiders kvinnor skulle vara en liknande ”ett steg fram, två steg bak”-bedrift, då det är en film som skyltar med tre fantastiska kvinnor i huvudrollen, bara för att låta filmen handla om en tonårig kille som de alla tvingas ta hand om. Vid ett tillfälle slog det mig att det här ju också är ett sätt komma undan för en självupptagen manusförfattare – komma undan Bechdel-testet genom att låta alla kvinnor tala med varandra, om diverse ämnen, via en man.

Men filmen har en poäng, ett mål, en slags struktur och mycket skönhet; den är på riktigt. Den utspelar sig i södra Kalifornien år 1979 och grundar sig i ett hus, ett bohemiskt hushåll som vi inte riktigt förstår oss på först. Kejderökande hippie-mamman Dorothea (Annette Bening) är någon slags matriark. Vi vet att den lågmälde tonåringen Jamie (Lucas Jade Zumann) är hennes son, men vem är Julie (Elle Fanning) och Abbie (Greta Gerwig) och William (Billy Crudup)? Inledningsvis utgår vi ifrån att de är en familj, men gradvis föklarar Mills vilka de olika personerna är – Julie är Jamies flickvän, det vill säga en vän som råkar vara tjej; ”hon ser sig själv som självdestruktiv” säger Jamie, som ofta sover med Julie utan att något mer händer. William är bra på att fixa motorer och kranar, men han är rätt kolugn i övrigt, fridfull och sävlig, tycker om att meditera, levde i ett hippiekollektiv förr. Abbie är en fotograf som haft en tuff tid i New York, hon är inneboende men kan inte alltid betala hyran; hon är upptagen med att göra pretentiösa fotoprojekt, och är mycket självmedveten – Susan Sontag är en husgud, och en av hennes gåvor till Jamie är feminism.

Filmen handlar mycket mer om dessa figurer, och världen de bebor, än den handlar om något specifikt som de gör. Dorothea, som fått Jamie med en man som inte är med i bilden, undrar om han inte börjat bli lite för gammal för att sitta uppe med henne och titta på Casablanca om kvällarna. Hon inser att han kommer att bli vuxen snart, och att han måste lära sig om den stora världen på sätt som hon inte kan hjälpa till med – hon ber Julie och Abbie att ”ta hand” om honom, dela med sig av deras värld till honom, agera någon slags psykologisk snuttefilt på vägen till vuxenlivet. Kanske kvinnorna kan lära pojken vad det innebär att vara man. De ser på varandra och liksom aja, whatever typ.

Jag antar att de börjar umgås med Jamie mer än de gjort innan, men bor man under samma tak så är gränserna svåra att definiera. Det hör till ett kollektiv att rollerna, och de sociala spelreglerna, är uppluckrade – det är inte direkt en känsla som man tänker sig att filmmediet är det bästa för att fånga, men Kalifornien är ett undantag; gå till Robert Altman, gå till Paul Thomas Anderson, det går. Vi gör nedslag hos de olika figurerna i Alla tiders kvinnor – ibland genom att låta dem agera berättarröster, en efter en, som i stafett – och efter ett tag inser vi att vi befinner oss på en plats, med ett par människor, snarare än vad vi ser en berättelse. Det fungerar på många sätt som en bra dokumentär, även om Mills smeker oss med skimrande visuell nostalgifiktion.

Det är nämligen, av allt att döma, en självbiografisk eller åtminstone djupt personlig film. Jag vet inte om Jamie är Mills alter ego, men tydligt är Alla tiders kvinnor ett försök att minnas dåtiden, ett försök att sätta fingret på, eller fånga in, den sfär som dåtiden utgör. Det är på sätt och vis omöjligt, kanske hopplöst, för livet förblir oöverskådligt, en myriad av erfarenheter inuti människor som var och en utgör ett helt universum för sig – men det finns något oundvikligt, snarare än desperat, i behovet av att försöka fånga det.

Alla tiders kvinnor är djärv i sin öppenhet, och det är genom den öppenheten den blir något så ovanligt som en genuint originell filmupplevelse – saker händer Jamie, och han utvecklas, men Mills vägrar binda honom till narrativa kurvor eller typiskt dramaberättande; livet är ingen intrig utan en rätt ojämn ström av händelser, väldigt många små och i det tysta betydelsefulla och desto färre stora händelser man aldrig glömmer. Dessutom har alla människorna i Jamies tillvaro redan sina egna kurvor – och i en hisnande passage mot slutet presenterar de alla vart de varit och också, vart de är på väg, vad framtiden ska visa, vad de inte vet i detta nu; Mills placerar sig i ett gudsperspektiv som aldrig skryter eller går över i pretentioner, utan som hela tiden poängterar och lyfter fram det omöjliga i vad filmen vill handla om – upplevelsen av livet, upplevelsen av tiden och den omöjliga i att försöka fånga det.

I förbifarten kan jag, på en rent personlig not, nämna att jag själv känner igen mig i Jamie och hans erfarenheter; jag har själv umgåtts mer med kvinnor än med män i mitt liv, i synnerhet i unga år, och det är mer lärorikt än jag kan förklara i ord just här. Några av filmens höjdpunkter – och den har många, eftersom den praktiskt taget bara består av enstaka ögonblick efter varandra – är scenerna som han har med Abbie (Gerwig), som till Dorotheas fasa introducerar honom för ”radikal” feminism (typ som värdet i att kunna säga ordet ”mens” högt) och även rent praktiskt hur den kvinnliga upplevelsen ter sig (via lite oklara ”förföringstekniker”). ”Tomboy” brukar man ju kalla en tjej som rör sig i en killkodad domän, men vad kallar man killar som rör sig i en tjejdomän? Tinagirls?

Det är något av en parentes, men Alla tiders kvinnor är en så pass bra film – så pass nära verkligheten – att jag kom att tänka på det. När jag säger ”verkligheten” menar jag inte att filmen är realistisk, snarare tvärtom. Den kopplar till verkligheten som den känns, som den ter sig som upplevelse; som livet när man minns det, dofter och intryck, lärdomar, ögonblick, människor, platser; allt det man försöker sätta fingret på efteråt men som man misslyckas med. Det blir bara en lång suck, mer bitterljuv än något annat, medan löven singlar ner i ännu en höst och man fortsätter framåt.

FREDRIK FYHR


ALLA TIDERS KVINNOR

Originaltitel; land: 20th Century Women; USA.
Urpremiär: 8 oktober 2016 (New York Film Festival).
Svensk premiär: 10 mars 2017.
Speltid: 119 min. (1.59).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa Mini)/DCP/2.00:1.
Huvudsakliga skådespelare:  Annette Bening, Elle Fanning, Greta Gerwig, Billy Crudup, Lucas Jade Zumann, Alison Elliott, Thea Gill, Vitaly Andrew LeBeau, Olivia Hone, Waleed Zuaiter, Curran Walters, Darrell Britt-Gibson, Alia Shawkat, Nathalie Love.
Regi: Mike Mills.
Manus: Mike Mills.
Producent: Anne Carey, Megan Ellison, Youree Henley.
Foto: Sean Porter.
Klippning: Leslie Jones.
Musik: Roger Neill.
Scenografi: Chris Jones.
Kostym:
Jennifer Johnson.
Produktionsbolag: Annapurna Pictures, Archer Gray, Modern People!
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete; drama, familjerelationer, filosofi, romantik.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – panorama-drama om flera olika karaktärer som fokuserar på karaktärerna i sig, miljön och känslan av tid, samtidigt som den planterar tematiska idéer och finurliga lärdomar i dialoger och episoder; skickligt strukturerad med en originell, öppen narrativ och en personlig, romantisk stil; fantastiska skådespelare.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *