Dog Eat Dog

Dog Eat Dog är på många sätt ordinär film om ett par kriminella män som sysslar med kriminella saker, varpå dåliga saker sker för alla inblandade trots att tanken var så… eller, den var inte rätt från början, men det fanns en tanke åtminstone.

En skillnad mellan Dog Eat Dog och andra ordinära “crime-flicks” är att den är osedvanligt ful i mun och grotesk.

Det säger en hel del, vill jag påstå, eftersom våld och politiskt inkorrekt “grittiness” är ganska väntade saker från en sådan här film. Men nu är Dog Eat Dog gjord av Paul Schrader, som är känd för en del del… ska vi säga, moraliskt ambivalenta filmer, om inte för de mer eller mindre obskyra filmer han regisserat själv – Patty Hearst (1988), The Comfort of Strangers (1990), Light Sleeper (1992), Ont blod (1998) – så för de manus han skrivit inte minst åt Martin Scorsese (Taxi Driver, Tjuren från Bronx, Kristi sista frestelse, Bringing Out the Dead). När han spelade in sin förra film, Dying of the Light, blev han portad från klipprummet av producenterna, som färdigställde en film han tog avstånd ifrån. Så man kan kanske föreställa sig att han är på “skit samma”/”åt helvete med allt”-humör i Dog Eat Dog, en film som börjar med att en påtänd man som kallas Mad Dog (Willem Dafoe) vredgat dödar en familj, som om det vore det knasigaste i världen; se upp världen, verkar Schrader vilja säga, här kommer en “balls to the walls”, “no bullshit”, moterfucking “välj-själv” movie.

Om filmen hade varit gjord av en 20-åring så hade jag varit lite mer förstående, men Schrader är 70 och borde ha lärt sig ett och annat om ton, stil och rytm. Dog Eat Dog är helt klart en ganska “galen” film, men än sen? Det är inte svårt för en film att vara galen. Du måste fortfarande berätta en historia, och ta ansvar för varje inslag längsmed berättelsens gång.

Och det är här Schrader känns hopplöst defekt som regissör, ett jobb han inte verkar förstå är ett jobb. Till den mån Dog Eat Dog verkar vara regisserad, så verkar det som att Schrader samlat sina kompisar – Defoe, Nicolas Cage och Christopher Matthew Cooke – och nöjt sig med att ha en fotograf och ett kamerateam i närheten. Till den mån Schrader haft en vision så verkar han ha tänkt att han ska göra en film som bryter mot alla tabun som “fjoll-liberalerna” har – storyn handlar om tre tämligen grisiga män, som droppar N-ord hit och går till horor dit (så det så!), som ska kidnappa en bebis (så himla brutalt!!) men så går allt fel och det blir våld och blod och oskyldiga dör och det är moraliskt uppåt väggarna och ba haha, busigt.

Det finns de som alltid älskar en sådan här film, och det misstänker jag är en av anledningarna till att Schrader gjort den (inget är så vanligt i VOD-utbudet som billiga crime-thrillers), och mest av allt kanske filmen funkar som en kommentar till “etablissemanget”, en film som vältrar sig i gubb-machismo och vulgariteter bara för att reta de som kan tänkas störa sig på det.

För min del blir det bara ett till tråkigt exempel på att filmer kanske idag mest görs, och ses, som koncept, medan mindre och mindre ljus hamnar på det faktiska innehållet. Det enda Dog Eat Dog är, bortsett från högljudda detaljer, är en dåligt regisserad standard-noir.

Nicolas Cage har huvudrollen, om du inte har listat ut det, och jag tror att rollfigurens namn Troy Cameron är någon slags långsökt kommentar (hyllning?) till Con Air och Face/Off (1997), filmerna från Cages kommersiella storhetstid som kortvarig actionhjälte där han spelade figurer som hette Castor Troy och Cameron Poe.

Det går förstås att vara misstänksam mot vilken film som helst som Cage är med i, men man kan vara ganska säker på att han är med här för att han är kompis med Schrader, likaså Dafoe (som ju spelade Jesus i Kristi sista frestelse). Skådespelarna är också filmens minsta problem, då de utan större problem kan gå in i sina tunna prototyper; Cage håller det mesta av sin “cagerage” på insidan (vilket jag tror att han kommer att göra hädanefter) och gör den trötta ledaren för bovgänget till en trött ledare för ett bovgäng. Defoe är som sagt den galna figuren, medan Christopher Matthew Cooke spelar den tystlåtna muskelmannen.

Schrader själv spelar (extremt dåligt) en figur vid namn Grecco the Greek, och det är han som (med Schraders knarriga stämma) ger dem dealen om att kidnappa en bebis för 750 tusen dollar. Tanken är att fadern ska betala lösensumman, varpå barnet ska återlämnas utan vidare, men naturligtvis råkar någon vara på fel plats vid fel tillfälle.

Så det som istället händer är att det snart inte finns någon kvar som kan betala lösensumman, och trion har istället problem med den onda mannen som ligger bakom stöten, samt förstås polisen.

När en film har en så basal storyline så skulle man kunna tänka sig att det är något annat än just storyn som filmen vill skylta med. Det går att vara djävulens advokat åt Schrader, och påstå att filmen försöker vara en spexig nihilistisk svart komedi som underhåller solkiga sinnen med ren absurdism.

Tyvärr är Schrader av allt att döma inte en tillräckligt begåvad regissör för att göra den filmen, och Dog Eat Dog är alldeles för ofta en opersonlig och inkompetent film där vi kanske kan lista ut vad tanken med varje scen är, men det är omöjligt att känna den, eller slås av den, eftersom den helt enkelt är för tråkigt gjord.

Ironiskt nog ska Schrader ha sagt, när han presenterade Dog Eat Dog på Cannes, att hans enda tanke med sitt jobb som regissör varit att “inte vara tråkig”. Det kanske säger en del om hur lite Schrader själv vet om vad det faktiskt innebär att sätta ihop en fungerande film. Allt som finns i en film tillhör dess form, man kan bara inte fylla den med utropstecken och tro att man hela tiden överraskar och imponerar. Det enda du gör är att skrika ihjäl publiken, och det utan att ens orka lyfta dig själv upp från golvet där du ligger och vaggar, egentligen trött och lat.

FREDRIK FYHR


DOG EAT DOG

Originaltitel; land: Dog Eat Dog; USA.
Urpremiär: 20 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 11 november 2016 (SIFF) 20 februari 2017 (DVD/VOD).
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: REDRAW; DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nicolas Cage, Willem Dafoe, Christopher Matthew Cook, Omar J. Dorsey, Louisa Krause, Melissa Bolona, Reynaldo Gallegos, Chelcie Lynn, Bruce Reizen, Jeff Hilliard, Ali Wasdovich, Louis Perez, Magi Avila.
Regi: Paul Schrader.
Manus: Matthew Wilder efter en bok av Edward Bunker.
Producent: Brian Beckmann, Mark Earl Burman, Gary Hamilton, David Hillary.
Foto: Alexander Dynan.
Klippning: Benjamin Rodriguez JR.
Musik: Deantoni Parks.
Scenografi
: Grace Yun.
Kostym: Olga Mill.
Produktionsbolag: ADME, Arclight Films, Blue Budgie Films Limited, Pure Dopamine, ass. Ingenious Media, Shanghai Gigantic Pictures.
Svensk distributör: Noble Entertainment (DVD).
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete; crime, thriller, noir, svart komedi, satir.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – typisk crime-noir med “misslyckad kupp”-story, fast med uppskruvade mängder och våld och amorlism; lider av akut fantasilöshet och frånkopplad regi som gör att filmen helt förlorar karaktär.

 

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Dog Eat Dog

  1. Pingback: War on Everyone | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *