Burn Country

En liten stad. Norra Kalifornien. Vad säger det dig? Inte mycket, kanske, och det är rätt svar. En liten stad, alldagliga människor, alldaglig vardag. Osman (Dominic Rains) är där som en turist i tillvaron – han har flytt Afghanistan, fått visum i USA och omhändertas av en lokal sheriff vid namn Gloria (Melissa Leo). Osman är journalist, och drömmer om att göra skillnad med papper och penna. Oundvikligen måste han ha haft föreställningar om USA som den lilla staden… tja, han vill inte vara oförskämd, eller verka otacksam, men det händer ju inte så mycket.

Vad hade han förväntat sig av Kalifornien, frågar Gloria; “Beaches and big tits?” – skrock, skrock. Melissa Leo är en skådespelare som medelåldern skänkt en rå, självsäker elegans; hon kan föra iväg sådan raspig dialog, no doubt, kom ihåg att hon sa F-ordet på live-TV när hon vann en Oscar. Och liksom alla hederliga skådespelare väljer hon jobb med hjärtat, och är med i filmer som har en anledning att finnas till.

Burn Country är inte en perfekt film, men olikt så många andra filmer känns den inte alldeles meningslös. Det hade kunnat vara en thriller om, säg, rasistiska småstadsmänniskor och korrumperade poliser. I en sådan film skulle vi se Osman gå igenom helvetets kval, och vi skulle vältra oss i Amerikas Hemska Ondska – men filmen skulle i grund och botten bara existera för att någon velat göra en film. Burn Country är mindre förutsägbar, mer alert, den vågar komma med ett par idéer som är originella.

Även om de inte landar exakt där de ska i slutändan så är vägen dit sympatisk. Osman har egentligen ingen chans till att få ett riktigt journalistjobb – inte för att han är utlänning, förklarar redaktören för den lokala tidningen, utan för att det inte finns några pengar i ambitiös journalistik och verkligen ingen ute i provinsen. “Alright, tell you what” säger han, och Osman får till sist uppdraget att skriva tidningens polisrapport, det vill säga den dagliga notis som finns i tidningen; ett referat där polisens arbete dagen innan glorifieras i patriotiska ordalag, så att alla läsare ska känna sig säkra och glada över att bo i en så trygg och fin liten stad.

Filmen hade kunnat fördöma det där, men den låter bli. Den följer Osman, gör som han, fortsätter bekanta sig med staden, betraktar, lär känna figurerna. Han är på sin vakt, liksom vi (eftersom vi sett de där filmerna jag pratade om förut). Ingen behöver säga eller göra något för att uppleva en “spänning” mellan Osman och de andra i staden, den är liksom där automatiskt. “Hey there, Oz-mään, how’s it goin’?”. Alla som varit utomlands i en längre tid vet känslan av paranoia när man befinner sig i ett sällskap där alla tillhör samma land, och talar samma språk, utom du – och är medvetna om det – och då talar jag bara av privilegierade tågluff-erfarenheter. Osman kommer från “Äf-gän-istän” och finner sig bland folk som heter Joe, Gabe, Maddie och Carl.

Vissa av dem är riktigt snälla. Många är inbjudande, andra avhållsamma. Somliga ler och är artiga, försöker föra ett samtal på sätt som gör att vi anar att de kommer säga helt andra saker när de får något att dricka. Enstaka människor ger Osman fingret, och någon tänder eld på Glorias brevlåda, men det sker alltid på armlängds avstånd. Den mest pålitliga figuren verkar vara Sandra (Rachel Brosnahan) som är snygg och smart och öppen och ganska mycket “California gal” (gillar att ta spontanbad, och är alltid den som försöker förhindra en fight) och vi får utgå ifrån att Osman får en liten hopplös crush på henne.

Den minst pålitliga figuren heter Lindsay – han spelas av James Franco, så du förstår vad jag menar. Första gången vi ser honom är han våldsam och hotfull, andra gången kör han upp med sin bonntruck med sitt flin, säger “tjena utrikeskorrespondenten” och vill vara hans kompis.

Intrigen, om du nu undrar över den, har att göra med just Lindsay, vars plötsliga försvinnande blir ett uppdrag för Gloria, som vänligt men bestämt måste insistera för den ivrige Osman att det är mot reglerna att ta med honom på jobbet. Istället får Osman vakna runt bäst han kan, i jakt på ett mysterium som kanske har sina naturliga förklaringar, bland småskurkar som kanske eller kanske inte sysslar med fuffens och mord.

Filmen bygger upp mot ett avslöjande, eller snarare anti-avslöjande, som kommer med en klang av “där ser man”-vemod. Det finns en fin tanke här, både en lek med fördomar och en ovanligt melankolisk skildring av småstadskonservatism, även om den blir lite mer “tänkt” än inopererad i filmen, av manusförfattaren och långfilmsdebutanten Ian Olds.

Det finns ingen mening med att försöka förklara det i ord – upplösningen är lite långsökt, och temat med filmen går att lista ut mer än det går att känna, och ser du filmen kanske du håller med mig. Det är heller ingenting för den som vill att en film ska göra saker – nu, nu och nu; den tar tid på sig, och förstår värdet av långsamt och suggestivt berättande.

Filmen är milt rekommenderbar, värd att se för Melissa Leo och Dominic Rains lyhörda porträtt, och framför allt för sättet den vet vad vi tror ska hända, och varför; Osman är i fara, tänker vi, även om han inte nödvändigtvis är det. Det sätter fingret på en hel del.

FREDRIK FYHR


BURN COUNTRY

Originaltitel; land: Burn Country; USA.
Urpremiär: 16 april 2016 (Tribeca Film Festival, festivaltitel The Fixer).
Svensk premiär: 13 april 2017 (VOD).
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dominic Rains, Melissa Leo, James Franco, Rachel Brosnahan, Thomas Jay Ryan, Tim Kniffin, James Oliver Wheatley, Jason Craig, Wendy Vanden Heuvel, Christopher Kuckenbaker, John Craven, Michelle Maxson, Ari Vozaitis, Sharia Pierce.
Regi: Ian Olds.
Manus: Ian Olds, Paul Felten.
Producent: Jennifer Glynn, Caroline von Kuhn.
Foto: Adam Newport-Berra.
Klippning: Scott Cummings, Joe Murphy, Ian Olds.
Musik: Jim McHugh.
Scenografi: Caity Birmingham.
Kostym: Phoenix Mellow.
Produktionsbolag: ACE Productions, ass. Green Street Films, Gigi Films, HEART-headed Productions, RabbitBandini Productions, Relic Pictures.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete med övriga dylika; drama, mysterie.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – välspelad, finstämd och snygg blandning av drama och småstadsmysterium, med en hel del intressanta, undertryckta politiska spänningar; haltar i manuset, och får i synnerhet inte ihop en tillräckligt betydelsefull poäng i slutet, men det finns kvalitéer på vägen.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *