Ljus i natten

Mycket förblir sig likt i Kaurismäki-land, det är bara levern som blir sämre, hyn gulare och åren fler. Förändringar, både i samhället och i människohjärtat, sker knarrigt och långsamt. Senaste gången Aki Kaurismäki gjorde en långfilm var det Mannen från Le Havre (2011), där en gammal skoputsare i Frankrike omhändertog en afrikansk pojke som anlänt i en container och rymt från polisen. Nu, fem år senare, är det som att Aki gör samma film en gång till. Pojken har växt upp, det är väl skillnaden.

Jag menar det som en metafor, och kanske det går att se som en politisk allegori, men det är också tekniskt sett sant. På flyktingförläggningen i Ljus i natten finns en ung man vid namn Idrissa, och han skulle förstås lika gärna kunna vara samma Idrissa som i Le Havre – det är frestande att dra parallellen, inte minst eftersom André Wilms huvudrollsinnehavare hette Marcel och vid ett tillfälle talade om sitt gamla bohemiska liv; Wilms hette Marcel också i Bohemernas liv (1992), så, et cetera. Jag ska inte i onödan dra paralleller till serietidningsfilmer – bra regissörer befinner sig kanske alltid i sina egna universum.

Så, för fem år sedan var det afrikanska Idrissa, nu är det syriska flyktingen Khaled (Sherwan Haji). Han skeppas i en av fraktskeppens containrar, anländer till Finland täckt av sot och går till polisen för att söka asyl, som vem som helst. Han har en ordentlig historia att berätta, om hur han förlorat sin familj, om hur hans stad bombats, om hans färd från den ena hamnen till den andra, över den ena gränsen, förbi den andra gränskontrollen – han har zickzackat Europa, ibland till fots.

Kaurismäki kan inte berätta Khaleds historia, och han vet det. Till viss del har det med identitet att göra, men främst av allt ingår den inte i Kaurismäkis palett. Liksom alla konstnärer har han en stil, en form, ett par väggar, ett golv och tak. Vissa saker ryms där, vissa inte. Kaurismäkis canvas är numera välkänd – den består av en statisk kamera, glädjelöst dekorerade 50-talsrum, surmulna hängläppar och en deadpan- och stoneface-humor som han nu finslipat till makalösa nivåer (man måste älska en scen där karaktärerna säger att de ska dricka kaffe, varpå vi klipper till ett par vinglas).

Nej, Khaleds historia är inte Kaurismäkis – han är, liksom många av oss i publiken, vittnen och åhörare; de flesta av oss är de människor som kan välja att se bort, eller välja att göra någonting. Kaurismäki låter Khaled berätta sin historia, inför en byråkrat-kvinna som gör sitt bästa för att hålla sig kall, och i och med att vi hör hans ord kan vi börja förstå dess outsägliga verklighet. Vill han stanna i Finland, vill han lära sig språket, skaffa ett jobb? Han måste svara ja. Mest av allt vill han hitta sin syster, som försvunnit i flykten och som ingen av hans släktingar och vänner hört något från (kommunikationen är bristfällig, och sker i spontana ryck via lånade mobiltelefoner). Hon är den enda familjemedlem han har kvar. Om hon lever.

I andra änden har vi den blödige småpåven Wikström (Sakari Kuosmanen) som befinner sig i en mer traditionell Kaurismäki-film – Kuosmanen är förstås en av regissörens stammisar, och detsamma gäller för flera andra av skådespelarna runt honom. Wikström är nysingel, eller vad man ska kalla det, och introduceras via en kort, fet kaktus och en vigselring i ett askfat. Hans plan är att ta över en restaurang och försöka lista ut vad för mat folk vill äta utom sardiner (öl är det enda som garanterat säljer). Bemanningen är tre personer, som alla är medvetna om att det är han som är chefen. En av dem ber om en lön på 13 000 euro i månaden, varpå Wikström konstaterar att “humorn är det inget fel på”.

De två trådarna kommer förstås tvinnas ihop så småningom, men Kaurismäki vågar tar tid på sig mycket mer än i Le Havre (som jag tyckte var för tunn och ytlig). Wikströms restaurang består av de saker som vi är mest vana med hos Kaurismäki – den perfekt inkända klassbilden, den långtråkiga vardags-antiromantiken, fulhumorn á la “Assar” eller Jan Stenmark, den generella brännvinsgalghumorn – men det är förstås i storyn om Khaled (eller “Kalle”, som de kallar honom när han kommer till restaurangen) som Kaurismäki odlar de nyare potatisarna i sin trädgård; en genuin empati och tilltro på människovärdet, som knappast var lika tydlig när regissören var en ung rumlare. Här har han, ännu tydligare än i Le Havre, ett budskap som gränsar till aktivism; Khaled hade inte levt hade det inte varit för “goda människors hjälp”. Implicit frågar filmen oss hur goda vi är, samtidigt som Kaurismäkis sterila palett i några ögonblick förvandlas till en perfekt metafor för ett samhälle där invånare kontrolleras på rutin och alla “främmande” element ses som ogräs som ska rotas ur.

På sätt och vis är det en ojämn film, för allt fungerar inte alltid just så precist – och även om filmen har ett par verkligt transcendentala ögonblick så fuskar Kaurismäki lite grann med ett par för stora klichéer. Missförstå mig inte nu – jag tror verkligen att nazister är en samhällsfara, men jag tror inte att mordiska skinheads är det första en som Khaled möter på gatan, i den här filmen också. Man kan också argumentera för att Kaurismäkis i grunden överstiliserade landskap inte rimmar med verklighetens; Le Havre såg ut att vara gjord på tidigt 80-tal, och Ljus i natten känns på sin höjd som en film från 1999, ett landskap där man använder gamla telefoner och skrivmaskiner, bara enstaka mobiler och laptops i hårdplast.

Men jag ser hellre Ljus i natten som en film som visar vad en regissör kan åstadkomma genom att hålla sig till just sitt uttryck. Kaurismäki är allra bäst på att göra enskilda scener, och det finns gott om sådana här. Man kan tycka att filmen börjar starkt men mynnar ut i en ganska tunn kontenta, och att säcken knyts ihop lite för lätt. Men det är lustigt, det där med slutet också. Saker är inte bara klappade och klara och redo för eftertexter. Kaurismäki vill ha ett hyggligt lyckligt slut, ett som lämnar oss tilltufsade men stärkta, redo för en ny dag av motgång och tillfällig medvind. Det får väl helt enkelt gälla Khaled också.

FREDRIK FYHR


LJUS I NATTEN

Originaltitel; titel: Toivon tuolla puolen; Finland, Tyskland.
Urpremiär: 25 januari 2017 (Laitila)
Svensk premiär: 17 mars 2017.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, DI 2K/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sherwan Haji, Sakari Kuosmanen, Janne Hyytiäinen, Nuppu Koivu, Ilkka Koivula, Simon Hussein Al-Bazoon, Kaija Pakarinen, Kati Outinen, Tommi Korpela, Tuomari Nurmio, Ismo Haavisto, Ville Virtanen.
Regi: Aki Kaurismäki.
Manus: Aki Kaurismäki.
Producent: Aki Kaurismäki.
Foto: Timo Salminen.
Klippning: Samu Heikkilä.
Scenografi: Markku Pätilä.
Kostym: Tiina Kaukanen.
Produktionsbolag: Sputnik Oy (samproduktion), ass. ZDF m.m.
Svensk distributör: Folkets bio.
Finans; kategorier: Mindre filmbolag, kopplat till offentligt multi-europeiskt företag plus fondstöd o dyl; drama, arthouse, komedi.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – dramakomedi med ett samhällsbudskap som uppmanar till aktivitet; skickligt gjord, visuellt säregen i regissörens arketypiska stil; överlag tunn story, och lite ojämn formellt, men full av episoder som är starka i sig, skrivna och utförda så att de i olika grader bidrar till eftertanke, empati och skratt.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *