Peter och draken Elliott (1977, 2016)

Den nya versionen av Peter och draken Elliot är en murrig, rätt så dyster film, som försöker vara lite av det ena och lite av det andra utan att komma någonstans. Jag har inte barn själv, men filmen slår mig som den typ av pretentiösa produkt designad för att lura vuxna – filmen har en blek, vemodig stämning och färgskalan är kall och grön, och allt verkar arbeta för att vi ska tro att det här liksom är en ”kvalitetsfamiljefilm”, en sådan film som jobbiga föräldrar tvingade på sig själva och sina barn – egentligen är filmens murriga stil bara menlös subtilitet, lagt som ett filter över vad som bara är ett skal, där enorm tomhet ekar inuti. Jag tror att barn som ser den här filmen inte kommer att minnas ett jota av den när de växer upp.

Som du kanske vet är filmen en remake, och jag vet inte hur hög nostalgifaktorn är på filmen från 1977 (den var före min tid) men jag gissar att den inte är megahög. Draken Elliott själv är förstås en oförglömlig sak, en charmig animerad plumposaurus som är precis vad den ska vara – Peters kravlösa låtsaskompis, en som alltid kan hålla honom sällskap, en som blir osynlig så fort någon vuxen dyker upp och kanske, bara kanske, en varelse som existerar i någon slags verklighet.

Det är en oemotståndlig figur i en mer motståndlig film, som berättas med den typ av gammaldags sentimentalitet och stora barnfilmsutropstecken som var passé redan på 70-talet. Man får äntligen använda det gamla ordet lintott när man ska beskriva Sean Marshall, som spelar Peter; han är en äkta lintott, som en blonderad Rasmus på luffen – fast bakad i 250 grader och täckt av florsocker.

Resten av filmen är också manisk käckhet i Dickens-traditionen – i början av filmen rymmer han från slaveriet hos Shelley Winters, en av filmhistoriens mest burdusa och hutlöst charmlösa figurer; filmen ödslar ingen tid på att vänta, och på en gång får vi ett skurkarktigt Broadway-musikalnummer. Fler följer när Peter och Elliott rymmer vidare, kommer till en liten stad och tas om hand av Helen Reddy (en känd sångerska från när det begav sig, för de som är födda de senaste årtiondena) och Mickey Rooney, som en sådan där myspysbullig alkoholist-sjöman. Fler sångnummer, mer tiddeli-pom-tjoflöjt-toodeloo-sentimentalitet.

Filmen är vad den är, och i sin färgglada omedelbarhet och genuina ärlighet måste man också säga att den är helt okej, trots att den pågår i över två timmar och blir riktigt långrandig efter ett tag, inte minst eftersom det inte finns mycket till konflikt (en skurk vill lägga vantarna på Elliott för att tjäna pengar, men det spelar ingen roll).

Det som dock är slående med filmen, i jämförelse med den nya versionen, är att den så tydligt vet vad den vill. Jag tror inte det har så mycket att göra med en konstnärlig vision, så mycket som att kommersiella familjefilmer var lättare att paketera förut, men i grunden är skillnaden stor: Filmen från 1977 är nämligen en saga, och draken Elliott fungerar på ett rörande sätt som ett anknytningsobjekt för Peter, som (trots den fläckfria ytan) finner sig sårbar och sargad i en Oliver Twist-liknande hemlöshet. Ju mer vuxna han lär känna, och ju närmare en ny familj han kommer, desto svårare blir det för Elliott att finnas till, och i slutet måste Peter acceptera att Elliott bara finns så länge Peter behöver honom. När han inte är ensam längre, när han är mer redo för den stora världen, då måste de skiljas åt, för någonstans finns det ett annat ensamt barn som Elliott måste finnas till för (här läggs den magiska realismen in, ett litet mystiskt frågetecken, den där ”kanske han finns på riktigt”-svansen som lämnar barn förundrade).

Den nya verisonen har vunnit cred-poäng för att den inte är lika banal som en familjefilm á la Minioner, men jag vet faktiskt inte vad som är värst. Prutt- och fjant-filmer har åtminstone en karaktär. Peter och draken Elliott, anno 2016, är den tråkigaste och mest själlösa typ av IKEA-filmer som Hollywood gör idag. Allt i den består av bitar från andra filmer – det bildar ingen egen helhet, det finns inte spåret av en författare som har något att säga, allt som ska vara mysigt och finstämt lämnar en diffus känsla av menlöshet efter sig, som om det räcker med att säga ordet ”magi” för att ”magi” ska ”uppstå”.

Vi lever överhuvudtaget i en tid som inte tillåter magi, verkar det som. Den nya filmen har inga magiska instinkter, eftersom den är gjord med förutsättningen att varken barn eller vuxna längre tror på magi. Allt måste vara på riktigt, i verkligheten, krasst, och förklarat. Peter är därför, i den här filmen, ett barn som växt upp i skogen efter att hans föräldrar dött i en bilolycka. Han växer upp där som Mowgli och hur det kommer sig att ingen hittar honom, eller hur han överlever… tja, det är väl därför vi har saker som montage, tänker de smarta designers som tänkt igenom det här.

I förbifarten har de också sett Truffauts Vilden (1970), eller någon variant, för mer än Peter och hans drake så handlar filmen förstås om vuxna människor – vem vet något om hur man vänder sig till barn idag, det är ändå en för selektiv målgrupp om man vill tjäna pengar – och i synnerhet skogvaktaren Grace (Bryce Dallas Howard) som tillsammans med sin snubbe (Wes Bentley) tar hand om Peter när han hittas ute i vildmarken. Hur länge har han varit där ute, vad hände med hans föräldrar, hur ska han anpassas i världen, vem ska ta hand om honom?

Det är frågor vi inte hinner fördjupa oss i, för filmen får snart fullt sjå med att sno idéer från andra klassiska familjefilmer – E.T (1982) inte minst – när karlakarlar ledda av Karl Urban fångar draken Elliott, sätter honom på ett flak och låter den sedvanliga mediecirkusen uppstå. Naturligtvis blir det upp till de goda att Rädda Willy… förlåt, Elliott… och resten kan ett gäng billiga manuslösningar lösa. Naturligtvis är draken bara ett opersonligt CGI-monster – om än passivt, så att vi kanske kan tänka oss att det någonstans i sin icke-humanoida djurhjärna är ett ”snällt” monster.

Filmen är inte så dålig som jag får det att låta – den är perfekt medioker, snygg och högproducerad och väloljad och förutsägbar, men det är just dessa saker som gör mig deprimerad. Peter och draken Elliott har absolut ingen tilltro till barn som filmåskådare – Peter är en totalt främmande figur för oss, och draken har inte heller någon funktion annat än som dött objekt, en ursäkt för att filmen ska handla om något. Mest handlar filmen om vuxna människor i en krass verklighet, och om barn har någon glädje av filmen så är det för att de ska lära sig att sagor är skitpåfund och att om det någonsin skulle finnas verkliga drakar så skulle det inte vara mer spektakulärt än såhär.

Jag ska inte rusa till den gamla filmens försvar, för jag förstår att en superkäck musikal som helt och hållet utspelade sig i ett la la-land inte direkt rimmar jätteväl med de familjesituationer som ryms ute i stugorna år 2017. Men den lyckades på den viktigaste punkten – den använde symbolism och allegorier för att bli en saga som nådde förvånansvärt djupt; den hade respekt för barns integritet, och vågade vända sig till barn med en tanke om att nå fram till dem, visa dem en bit av världen, inspirera dem till att utforska sina egna tankar och känslor.

Äsch, sånt är för subtilt för dagens storproduktioner. Magi kan inte längre tillåtas finnas – och på tal om la la-länder så rimmar det här rätt så väl med La La Land, där jag verkar ha varit den enda som noterat att figurerna sjunger och dansar i trots, som om själva filmen slåss mot sina egna ”moderna” ”sensibiliteter”. Fantasi, eskapism som ett sätt att uttrycka idéer, verkar ses som något nästan vulgärt idag. Vi är fast med vår tråkiga verklighet, och säkra bolagsprodukter som bara begär av dig dina pengar. Det är en drömfabrik där ett kallt maskineri opererar under ytan.

FREDRIK FYHR


Denna recension är del av 2017 års jubileumsserie.

Tidigare texter: Döende svanen / Till lyckan (1917), Napoléon (1927), Titanic (1997), Transformers (2007).


PETER OCH DRAKEN ELLIOTT

Originaltitel; land: Pete’s Dragon; USA.
Urpremiär: 3 november 1977 (USA).
Svensk premiär: 23 september 1978.
Speltid: 128 min. (2.08)
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.77:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sean Marshall, Helen Reddy, Jim Dale, Mickey Rooney, Red Buttons, Shelley Winters, Jane Kean, Jim Backus, Charles Tyner, Gary Morgan, Jeff Conaway, Cal Bartlett, Charlie Callas, Walter Barnes.
Regi: Don Chaffey.
Manus: Malcolm Marmorstein.
Producent: Jerome Courtland, Ron Miller.
Foto: Frank V. Phillips.
Klippning: Gordon D. Brenner.
Musik: Irwin Kostal.
Scenografi: John B. Mansbridge.
Kostym: Bill Thomas, William Ware Theiss (okrediterad).
Produktionsbolag: Walt Disney Productions.
Svensk distributör: Disney (WDP).
Finans; kategorier: Storföretag; familjefilm, musikal, saga.

PETER OCH DRAKEN ELLIOTT

Originaltitel; land: Pete’s Dragon; USA.
Urpremiär: 31 juli 2016 (London).
Svensk premiär: 14 oktober 2016.
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K, DI 2K/DCP (äv 3D)/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Bryce Dallas Howard, Robert Redford, Oakes Fegley, Oona Laurence, Wes Bentley, Karl Urban, Isiah Whitlock Jr, Marcus Henderson, Aaron Jackson, Phil Grieve, Steve Barr, Keagan Carr Fransch, Jade Valour, Augustine Frizzell, Francis Biggs, Jasper Putt, Esmée Myers, Gareth Reeves, Levi Alexander, Jim McLarty.
Regi: David Lowery.
Manus: David Lowery, Toby Halbrooks.
Producent: Jim Whitaker.
Foto: Bojan Bazelli.
Klippning: Lisa Zeno Churgin.
Musik: Daniel Hart.
Scenografi: Jade Healy.
Kostym: Amanda Neale.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures.
Svensk distributör: Disney.
Finans; kategorier: Storföretag; fantasy, familjefilm.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme (Peter och draken Elliott, 1977): Över medel – färgstark och visuellt imponerande familjemusikal med ett par fina skådespelare och sångnummer, men i slutändan tar den inte ansvar för sin tunna och ändå utdragna intrig; det blir en hel del konfliktlösa, tomma passager mellan varven.

rsz_2starrating-300x75

Betyg och omdöme (Peter och draken Elliott, 2016): Medel –maskinell studiofilm som kopplar ihop diverse element från andra populära familjefilmer i en enhet som saknar eget syfte eller karaktär; stilistiskt och berättartekniskt okej, men består enbart av filmmekanik.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Peter och draken Elliott (1977, 2016)

  1. Pingback: Snövit och de sju dvärgarna (1937) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *