Skönheten och odjuret

Bli vår gäst, bli vår gäst, en gång till, det blir tristess.

Jag hade hoppats på att den här filmen skulle kunna svara på frågan: Varför göra en remake på Skönheten och odjuret (1991)? Visst, att värma upp gammal skåpmat har varit del av Disneys marknadsstrategi i ett par årtionden nu – för 20 år sedan kändes de sjabbiga, med sina direkt-på-video-uppföljare till filmer som Bambi och, just det, Skönheten och odjuret. Men nu, när budgeten är högre, blir de istället självgående hype-maskiner. Marknadsföringen är så intensiv att filmen blir ett “event”, och att vi om några år kommer se tillbaka på en medioker och lättglömd film, det spelar ingen roll just de här bioveckorna, när människor ska gå på bio och se vad de redan sett förut, eftersom reklamen sagt åt dem.

Så, nej, om du undrar, jag fick inget svar på min fråga. Det finns inget svar, annat än det som redan är uppenbart. Maskinen föder sig själv. Inget nytt med det, tänker du kanske, och jag håller med om att Hollywood inte kan klandras för att vara Hollywood. Men när det går ut över filmen i sig så blir det problem. Jag har ingen aning om hur den kreativa processen gått till här, allt jag kan se är studiochefernas beslut och PR-människornas kalkyleringar. Vad gäller filmens regissör, Bill Condon, så måste han ha insett att Disneys animerade klassiker är en perfekt film, att det inte finns något där att lägga till eller förändra, men att han nu hade den otacksamma uppgiften att försöka ändå. Han måste ha gjort filmen genom att blunda och hålla för näsan, därefter tacka för lönen.

För detta är en film som kör full fart framåt, och den gör det på måfå. Den är inte usel, men i akut behov av att förstå vad den vill vara, vad den håller på med. En mening, en enhetlig ton, lite teknisk finess, en poäng, en orsak att finnas till. Condon är en regissör som är bäst när han arbetar i dramafilmer som bygger på skådespeleri – Gods and Monsters (1998), Kensey (2004), Mr. Holmes (2014) – men alla gånger han försökt göra mer äventyrliga filmer har han misslyckats. Ett perfekt exempel är Breaking Dawn – Part 1, den kanske bästa Twilight-filmen (till stor del byggd på dialog och skådespeleri), och Breaking Dawn – Part 2, den helt klart sämsta, till stor del byggd på absurd action, helt spänningsbefriad. Condon lyckades göra båda.

De bästa stunderna i Skönheten och odjuret kommer därför när Belle (Emma Watson) och prinsen-som-förvandlats-till-odjur (Dan Evans) pratar om böcker, och han visar henne en magisk bok som gör att de kan uppleva Paris tillsammans. Tyvärr är dessa scener för få, och försvinner för fort förbi, för att man ska hinna vila i dem. Filmen måste strutta på, med en oändlig mängd musikalnummer, fult designade specialeffekter och en ryckig intrigutveckling där Gaston (Luke Evans) måste storma slottet. Varför? Jag har ingen aning. Han är Gaston, det står i manus.

Okej, jag måste andas tio djupa andetag… filmen är för rörig för att jag ska orka samla tankarna. Jag inser att jag måste släppa logiken. Jag kan inte skriva en lista på allt som är fel med den. Dels blir det urtråkigt, dels för krångligt, och kanske lite missvisande. Jag menar, jag förstår vad du tänker – hur kan de misslyckas? Skönheten och odjuret, på stor budget, scenografin, kostymerna, sångerna! De tar Disneys film praktiskt taget scen för scen, vilket kan läsas som fantasilöshet eller publikservice. Den som inte sett originalfilmen ser kanske en rimligt underhållande film här, om än lite godtycklig och mekanisk; de som sett originalet (och jag antar det är majoriteten av biobesökarna) kan leka Följa John, och det kanske är charmigt för vissa, men oundvikligen också lite skumt.

För vad vi ser här är en fallstudie i den animerade filmens möjligheter. Det är en kopia av originalet, så jag har därmed redan förklarat allt som händer i den, men “tecknat” och “otecknat” gör en hel del skillnad. Just att berättelsen är en saga är något som förhöjs i, och blir en naturlig del av, filmen från 1991. Rätt mängd mystik laddas i prologen, om prinsen och den gamla damen och hur slottet blir förtrollat, och karaktärerna utstrålar allt liv och personlighet som vi behöver för att förstå dem. Belle är en klok, modig, vacker teckning. Gaston är en gamla skolans hederstölp, men också lite komisk, för att han är animerad, skapad av pennor, perfekt genomtänkt från början. Inga skådespelare kan sabba figurer som animatörer skapar. Vi kan på samma sätt acceptera allt i den gamla filmen utan att kräva förklaringar.

Just därför blir det väldigt svårt att förhålla sig till filmen när den plötsligt består av levande människor (och fula CGI-skapelser). Manuset förstår det här också, till viss del, och måste komma med några skavande parenteser som förklarar en del logiska undringar vi har (folk känner inte till slottet, förstår ni, för att det ingår i förbannelsen att de “glömt”). I Emma Watsons för evigt lillgamla gestalt måste Belle också, till någon mån, bli en psykologisk figur som vi måste ifrågasätta utifrån någon slags rimlig parameter – varför flyr hon inte bara slottet på en gång? Och om odjuret verkligen bara är en brattig kung som fått en massa päls… tja, då är han väl inget “odjur” egentligen, och det kan väl vem som helst förstå. Här börjar man också bli nyfiken på den film detta skulle kunna vara – en otecknad version som Bill Condon kunnat manövrera, en film om någotsånär verkliga figurer med mänskliga samband. Som sagt, filmen har några få smulor av originalitet och nerv, när Odjuret fnyser åt Belle för att hon läser “Romeo och Julia” – han har en dyr utbildning och tycker att sånt romantiskt tjafs är… tja, tjafs.

Men det här är en film som är i vägen för sig själv, och Disney-mästerverket från 1991 kommer hela tiden in och stör. Condon har inget annat val än att styra skutan vidare; han måste fortsätta förfölja den gamla filmen som en stalker, trots att han vet att vägen blir full av gupp. Ouch, Gaston är rätt så obegriplig den här gången. Aj aj, “Bli vår gäst” har inte samma finess när den framförs av en fult animerad effekt. Jaha, musikalnumren har inga dansare eller genomtänkt visuell koreografi, vilket gör att vi hela tiden ser på en sådan där “halv” musikal, en som är instängd i en “vanlig film”, med närbilder och medium-shots; innehållet stretar emot formen oavbrutet; någon som minns Joel Schumachers version av Fantomen på operan (2004)?

Den här versionen av Skönheten och odjuret kommer hamna jämte den filmen i historieböckerna, ihågkommen som en ihålig spin-off, en representation eller andratagning av något vi älskar. Nog för att kanske vilja se det igen, kanske, men känslan är ändå inte samma sak.

FREDRIK FYHR

PS.

Eftersom LeFou är gay i den här filmen, tekniskt sett den första Disneyfigur som öppet varit det (även om vi kan ha en diskussion om definitionen här), så har filmen mötts av protester i amerikanska sydstater, Ryssland och Malaysia. Jag skulle säga att LeFou är minst lika gay i filmen från 1991 – återigen, se vad animation gör och ger – och det säger mycket mer om de platserna än det gör om filmen.


SKÖNHETEN OCH ODJURET

Originaltitel; land: Beauty of the Beast; USA.
Urpremiär: 23 februari 2017 (London).
Svensk premiär: 17 mars 2017.
Speltid: 129 min. (2.09).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K, 2.8K, DI 2K/35mm, DCP (äv 3D)/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans, Josh Gad, Kevin Kline, Hattie Morahan, Haydn Gwynne, Gerard Horan, Ray Fearon, Ewan McGregor, Ian McKellen, Emma Thompson, Nathan Mack, Audra McDonald, Stanley Tucci, Gugu Mbatha-Raw.
Regi: Bill Condon.
Manus: Stephen Chbosky, Evan Spiliotopoulos.
Producent: David Hoberman, Todd Lieberman.
Foto: Tobias A. Schliesser.
Klippning: Virginia Katz.
Musik: Alan Menken.
Scenografi: Sarah Greenwood.
Kostym: Jacqueline Durran.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Mandeville Films.
Svensk distributör: Disney.
Finans; genre: Privatbolag c/o storbolag; musikal, fantasy.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – påkostad, visuellt grann och välspelad remake av filmen från 1991 med samma sånger, ett par nya, och praktiskt taget exakt samma storyline. Förutsägbart nog har filmen ingen egen identitet, manuset är förvirrande ur karaktärssynpunkt, regin för rak och ojämn, tonmässigt är filmen helt fast mellan sagans naivistiska värld, filmdramats verklighet och filmmusikalens eskapism; tekniskt är filmen också för halvdant sammansatt (med oentusiastisk koreografi, bruksmannamässig klippning och ful CGI-design) för att alls frammana den kinetiska kraft man kan förvänta sig.

Visa / dölj kommentarer (2)

2 tankar om “Skönheten och odjuret

  1. Pingback: Ensam i Berlin | Videosöndag

  2. Pingback: Hur man (lä)ser med sång | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *