I.T.

Länge är den här filmen en tråkig “familjefar försvarar sin familj”-psykothriller i Cape Fear-traditionen, men någonstans kring mitten ger den oss nåden att åtminstone bli så dålig att den är rolig – det sker när Michael Nyqvist dyker upp, som en sådan där “off the grid”-spion som sitter “inkognito” på en parkbänk i fiskarmössa. Repliken jag alltid återkommer till är den som återfanns i Nyqvists USA-debut Abduction: “I like popcorn”. Jag trodde inte att jag skulle minnas en enda sak av den filmen, så här fem år senare, men “I like popcorn” har för mig blivit synonymt med Michael Nyqvist. Ingen kan säga en så glad, självklar sak, genom att likgiltigt stirra ut i ingenstans och med distinkt svensk brytning konstatera: Aj lajk påpp-quorn.

Allt gott är förgängligt, och Nyqvist har tyvärr inte mer än några scener i filmen – inte för att hans närvaro egentligen gör filmen bättre, men för min del gjorde han den åtminstone mer underhållande. Allt fram till den punkten hade varit färglöst förutsägbart – jaha, Pierce Brosnan spelar en familjefar som bara råkar vara biljonär-ägaren till ett privat flygbolag som är mitt uppe i projektet att göra företaget offentligt. Jaha, han anlitar en ung snubbe på jobbet (Jason Barry) att fixa nätverksstrulet i hans skinande, öppna planlösning-hus och – nähe! – snubben visar sig vara en psyko-stalker som slemmar över tonårsdottern och psykar pappa Pierce.

Diverse saker är tänkta att fungera (även om de inte fungerar). Vi kan inte relatera till en biljonär-VD förstås, men eftersom han ska göra företaget offentligt ska han vara sympatisk. Psyko-snubben, som heter Patrick, ska ha hållhaken eftersom han har installerat en massa gudsöge-teknik i Pierces hus och bil, etc, och eftersom han dessutom han hacka in på allas konton och syssla med utpressning, osv. Som i så många sådana här filmer förutsätter filmskaparna att vi är totala tekniska analfabeter och att vi går på vad för absurditeter som helst. Jag är verkligen nyfiken på Patricks mancave, där han sitter framför Bondskurk-stora monitorer och flinar megalomant medan han äter popcorn och, i förbifarten, avinstallerar Pierces bilbromsar. En grön data-text förklarar för oss – “Car Breaks Acquired” – så, okej. Teknik liksom.

Jag vet inte riktigt vad som är värst – att det här har gjorts förut, eller att det alltid görs med samma idiotiska publikförakt. Varför skulle polisen inte tro super-VD:n Pierce när han går till polisen, och varför skulle det inte finnas några “bevis” för att han är i fara, när han uppenbarligen är det? Varför tilltalas tonårsdottern av ett  uppenbart creep-o? Bara för att hon är tonåring och tjej är hon puckat villebråd? Och ska vi tilltalas av att se patriarken få sitt shit together och lejonhannigt försvara sin familj, eller ska vi tilltalas av att se en neurotisk looser ge sig på en ond fadersfigur? Jag antar att dessa två maskulinitetskodade figurer är den främsta målgruppen för filmer av det här slaget, helt klart har den ingen plats för kvinnor annat än som passiva fruar och döttrar (dvs lägre stående varelser) som automatiskt är offer för sin stackars sexualitet.

Filmen är tillräckligt snygg för att man ska önska sig en bättre film inledningsvis – det enhetliga fotot (Ekkerhart Pollack) är det enda i filmen som verkligen håller måttet, och det gör att filmen inte ser ut att vara den B-filmsskräp det egentligen är (Pollack har inte fotat en långfilm sedan 2009 års Gamer, så… go figure). Regissören John Moore har tidigare regisserat mästerverk som Max Payne (2008) och A Good Day to Die Hard (2013).

I.T., som är lika cool och fräsch som sin titel, är nog en av hans bättre filmer.

FREDRIK FYHR


I.T.

Originaltitel; land: I.T.; Irland, Frankrike, USA.
Urpremiär: 9 september 2016 (Bulgarien, Rumänien).
Svensk premiär: 20 mars 2017 (DVD, VOD).
Speltid: 108 min (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm, DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Pierce Brosnan, Jason Barry, Karen Moskow, Kai Ryssdal, Brian F. Mulvey, Martin Hindy, Rico Hizon, Anna Friel, Stefanie Scott, Michael Lysak, Clare-Hope Ashitey, Vincent Murphy, David McSavage, James Frecheville.
Regi: John Moore.
Manus: Dan Kay, William Wisher.
Producent: Nicolas Chartier, Craig J. Flores, David T. Friendly, Beau St. Clair.
Foto: Ekkerhart Pollack.
Klippning: Ivan Andrijanic.
Musik: Tim Williams.
Scenografi
: Marcus Rowland.
Kostym: Driscoll Calder.
Produktionsbolag: Voltage Pictures, Friendly Films, Irish DreamTime, 22h22, Fastnet Films, ass. Mutressa Movies, Canal+, Ciné+.
Svensk distributör: Scanbox (DVD).
Finans; kategorier: Privat filmbolag (llc) i samarbete med div. privatbolag, mediekoncerner o dyl; thriller.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – väl beprövad high concept-intrig, ologisk och generisk, med ett par extra absurda inslag.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *