Nio liv

Man vet att en film har lite tonmässiga problem när den börjar med jovialisk feel-good-musik och ett montage som visar ett barn som råkar ut för olika olyckor, och tekniskt sett borde dö, men som ändå alltid mirakulöst överlever – hans mamma skriker och gråter och ja, konstaterar pojken i en voice-over, han är allt jobbig att ha att göra med. Aldrig dör han!

Tra-la-la, så fortsätter filmen vidare på sitt… eh, ja, lite märkliga humör. “Märklighet” är förstås inget som är automatiskt negativt i en film, men då ska den väl veta varför den är märklig. Antingen vet regissören Alexandre Aja om att det här är en helt osmaklig blandning av myspys och antirolig skräck eller så vet han inte om det. Att sitta och försöka bli klok på filmen är det enda nöje man kan ha av den.

Eller, tja, man kan studera en och annan skådespelare, förstås. Det är som vanligt i mindre angelägna filmer som lever mindre angelägna liv – en och annan bra skådespelare har ställt upp. I det här fallet är det Oliver Platt, som spelar en barnpsykolog. Jag vet inte om hans rollfigur är bekväm av sig, eller om det är Platt själv som har det mysigt. Han befinner sig i ett kontor praktiskt taget hela filmen, och har bara ett par scener. Han är inte del av huvudhandlingen egentligen, så från hans synvinkel är Nio liv kanske en jättebra film.

Men, men. Jag distraheras av mig själv. Filmen handlar alltså om en pojke, Louis Drax kallad, som råkat ut för freakiga olyckor men som aldrig dött – det som händer i filmen är att han ramlar ner för ett stup och nu, till slut, ändå hamnar i koma. I komat hamnar han i någon slags tingel-tanglig fantasyvärld, där någon slags mysko fantasifigur pratar med honom, och i den vakna världen har han en läkare (Jamie Dornan) som försöker luska ut mysteriet om… varför Louis Drax verkar vara i det närmaste odödlig?

Mja, typ, men också vad som hände vid det där stupet, för han är ju bara en schysst kille, vår läkare (Dornan är väl i akut behov av att ändra image efter Fifty Shades of Grey-filmerna). Det står väldigt klart för oss att filmen är ute efter att avslöja en twist i slutet, men det är desto mindre självklart att alla steg på vägen dit hänger ihop. Varför ska läkaren lista ut (och vad för) mysterium här?

Louis har som sagt en härdad mamma, spelad av Sarah Gadon, och en pappa spelad av Aaron Paul. Det är inte världens mest stabila par, och eftersom pappan befinner sig på rymmen så kan vi ana att han är, eller inte, skyldig till att Louis ramlade ner från stupet. Men vi har också Oliver Platts barnpsykolog. Är han i filmen för att ge oss bakgrundsinformation, eller har han något mer fuffens för sig?

Men vänta, filmen berättas av Louis Drax och hans lillgamla berättarröst. Så vi har en känsla av att han berättar något om sig själv och sitt liv, fast han själv ligger i koma, och hur ska vi kunna koncentrera oss på mysteriet om vad som hänt honom, om han själv hela tiden pratar till oss? Och varför blir han en vän med ett stort datoranimerat monster? Finns det i verkligheten? Kanske inte. Möjligen läcker det bara ut i verkligheten ibland, för ibland får man känslan av att det spökar i avdelningen där Louis ligger i koma.

Du har ingen aning om vad jag pratar om nu, misstänker jag, och det är förhoppningsvis för att jag förmedlar filmens förvirring. Det är en storögd film som vill mycket… mycket av något. Mycket av många saker, skulle jag vilja säga. Stämningen är väldigt fransk, om man med fransk menar sagolik och grötig. Det är en film som vill vara en enorm kladdkaka, men den har inte koll på receptet.

Vad gäller ofärdiga kladdkakor så finns det rätt mycket jag kan få ner innan jag når min gräns, men Nio liv har en fantastisk förmåga att inte se vad den inte kan. Twisten mot tredje akten är fantastisk i sin aningslöshet, för efter att den staplat lager på lager av oblandbara ingredienser så vill den dränka allt i ketchup – Dornans doktor hamnar i gränstrakterna mellan fantasi och verklighet, och om någon sett Exorcisten II (1977) så har ni ett hum om hur absurt det är; på något sätt följer han ledtrådar som kommer från hans eget huvud, där Louis via sin egen fantasivärld (som också är en plats i tid och rum, som existerar när han ligger i koma), gör saker som påverkar Dr. Dornan i verkligheten, men de sakerna är i sin tur psykologiskt undermedvetna meddelanden som han ger sig själv i något slags hypnotiserat trance-tillstånd. Man ba wuuut.

Det är fint med fantasi och dröm och verklighet och gränstrakterna mellan alltihop. Det är mindre fint när man inte vet vad som är vad. Och det finns fortfarande inget fint med barn som skadar sig och svävar mellan liv och död, eller deras livrädda föräldrar.

FREDRIK FYHR


Originaltitel; land: The 9th Life of Louis Drax; Storbritannien, Kanada, USA.
Urpremiär: 1 september 2016 (Ryssland, Georgien).
Svensk premiär: 27 februari 2017 (DVD, VOD).
Speltid: 108 min (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jamie Dornan, Aiden Longworth, Sarah Gadon, Michael Adamthwaite, Aaron Paul, Beckham Skodje, Adam Abrams, Molly Parker, Terry Chen, Randi Lynne, John Hainsworth, Goldie Hoffman, Julian Wadham, Nels Lennarson, Anjali Jay, Oliver Platt, Ostara Gardy, Jennifer Derwojed, Lina Roessler, Luke Camilleri, Jane McGregor, Sarah-Jane Redmond, Anthony Shudra.
Regi: Alexandre Aja.
Manus: Liz Jensen efter en roman av Max Minghella.
Producent: Alexandre Aja, Tim Bricknell, Max Minghella, Shawn Williamson.
Foto: Maxime Alexandre.
Klippning: Baxter .
Musik: Patrick Watson.
Scenografi
: Rachel O’Toole.
Kostym: Carla Hetland.
Produktionsbolag: Miramax, Blank Tape, Brightlight Pictures, Fire Axe Pictures, samarb. Fire Axe Pictures.
Svensk distributör: Njutafilms.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med storföretag (dotterbolag); fantasy, drama, mysterie.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – uppenbarligen en ambitiös berättelse som blivit en tonmässig ojämn story, dåligt genomtänkt, klumpigt utförd, hittar aldrig en grundad ton att arbeta från, men är ändå gjord med blind tilltro, varpå i synnerhet sista akten blir ofrivilligt komisk.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Nio liv

  1. Pingback: Shut In | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *