Christine

Christine är en plågsam film, emellanåt svår att uthärda, men i slutändan djärv och (tycker jag) viktig. Det är inte en film gjord lättvindigt, eller en film gjord för att exploatera. Det är en film som i grund och botten handlar om depression, och den sätter ett förfärande finger på dess mest förödande uttryck. För dynamikens skull använder den en person som fanns i verkligheten, vad det nu betyder – TV-ankaret Christine Chubbuck, som tog livet av sig i direktsänd TV.

Den som hänger med i svängarna vet att det här inte är den första filmen om Chubbuck gjord i år (eller rättare sagt 2016). Det kom att bli ett sådant år då två filmer om samma sak kom samtidigt – den andra filmen om Chubbuck är Kate Plays Christine, som är ett (tycker jag) mycket amatörmässigt försök att göra en meta-dokumentär, en slarvig och oavsiktligt motsägelsefull film som stoltserar med sitt eget uttryck, ignorerar sin egen idioti och utnyttjar Chubbucks död för att vältra sig i den sensationalism den för gallerierna påstår att den kritiserar. Det var en film jag avskydde, och detta kommer bli ett jäkla gallringstest för mig i framtiden (när jag i smyg dömer ut någon hypotetisk kollega): Gillade du Kate Plays Christine men inte Christine? Då finns det liv på Mars ändå!

Men vänta, säger du, vad är det som är så bra med Christine då? Och på vilket sätt är inte detta en exploatering av Chubbucks liv – det ser ju ut att vara lite av en TV-film, där Rebecca Hall duktigt gestaltar objektet i en “based on a true story”-intrig som följer typiska biopic-klichéer, som om Chubbucks historia bara är den nästa i ordningen att “betas av”, problematiskt eftersom hennes liv inte direkt var spännande nog att göra film om och att alla filmer som handlar om henne bara finns till för att hennes femton minuter av berömmelse var hennes eget självmord.

Går man in med den föreställningen om filmen så är det som att man tar med sig en låda. Ja, filmen, som den ser ut, får plats i den lådan. Men den hör inte hemma där.

Det är sant att Rebecca Hall har huvudrollen, och att filmen dramatiserar de dagar i hennes liv som ledde fram till hennes död. Det leder en till föreställningen att hennes liv innehåller en berättelse, vilket det egentligen inte gör. Chubbuck används egentligen bara som en strålkastare, en som belyser mental ohälsa och de sociala mekanismer som finns däromkring. Hall är briljant i huvudrollen men det är inte ett introspektivt framträdande – vi upplever inte att vi är henne, som vi kanske upplever att vi är Russell Crowes plågade matematiksnille i A Beautiful Mind (2001) eller (för den delen) som skådespelaren Kate Lyn Sheil försökte vara Chubbuck i Kate Plays Christine. Regissören Antonio Campos skapar empati genom att göra oss till den grå massan. Vi tvingas titta på Christine utifrån, och se en person som antingen stapplar fram i tillvaron eller går spikrakt – det ser inte ut som att hon vet varför hon gör någotdera. I det ingenmansland som är utanförskap är världen alltid obegriplig, samhället en arena av omänskliga krav och alla människor hinder. Att försöka delta är svårt, att försöka hitta ett sammanhang omöjligt, förvirringen kan bli monumental. I synnerhet om man, som Christine, varit ensam hela livet.

Jag värjer mig från att hobbypsykologiskt sätta någon slags diagnos på Christine, jag vill inte ens kalla henne för “Chubbuck”, eftersom jag menar att Christine ska ses som fiktion i första hand. Filmen använder inslag och fakta från Chubbucks liv som i alla avseenden föreslår mental ohälsa – hon var sluten, socialt sporadisk, hade inga vänner eller någon social krets, levde med sin mamma, var oskuld vid 30 och uppfattades ofta som besvärlig och manisk. Hon tyckte inte om att TV-kanalen hon jobbade för arbetade för att hela tiden sätta ljus på skandalhistorier som skulle locka TV-tittarna med våld och blod – och innan hon satte pistolen mot huvudet och tryckte av kom hon med en sardonisk kommentar om att de alltid serverar “det senaste i kött och blod” – men hennes självmord kan rimligen inte ha varit en ideologisk handling. Den som har den minsta lilla erfarenhet av mental ohälsa och självmord vet att det varken är rimligt eller meningsfullt att inte tolka Chubbuck som ofrisk, och i slutet av sitt liv fångad i någon form av manisk, depressiv spiral.

Via Halls framträdande blir Christine också en film om just det tillståndet, mer än något annat. Det är en själsligt omskakande skildring av ensamhet, en depression mer än depression i sig, en fallstudie om vi vill. Det är sant att vi får se hennes arbetsrutiner, bråk hon har med chefen (Tracy Letts, lika lysande och underskattad här som i den lika underskattade Indignation) och smärre intriger med kollegor – alla behandlar henne egentligen som vem som helst, “Christine från jobbet”, och även om de någonstans inser att hon har emotionella problem så finns det inneboende avståndet där. Det går att inte tänka så mycket på hur “Christine från jobbet” har det i sitt (ekande tomma) privatliv.

Vi får sådana scener – prat om sjunkande tittarsiffror, en och annan dialog på en och annan bar, blickar som kastas över axlar, en snygg och övertygande skildring av en TV-station på 70-talet – men det är inte de sakerna som Campos i grunden fokuserar på. Vi är hela tiden smärtsamt medvetna om Christine, dels för att vi vet vart filmen oundvikligen måste sluta men också för att allt vi måste förstå allt vi ser omkring henne som kontraster till ensamheten och otillräckligheten hon bär på. Hon har ett enormt behov av att höras, synas och få bekräftelse, och hon ser det som sin mission att göra reportage om “vanliga människor” – hon knackar på främlingars hus, avbryter kärlekspar som sitter hand i hand på caféer, och har stora planer på att göra ett TV-program där hon ska iscensätta vanliga människors liv i långsökta rollspel. Hon känner sig så utanför, och längtar så in till ett sammanhang av gemenskap, att hon vill ta sig in med kofot.

Chefen tackar artigt men bestämt nej till hennes idéer, som för en utomstående låter krystade och smått obegripliga, och vi kan inte klandra honom för att inte förstå just hur djupt hennes ensamhet går. Varje motgång fördubblar hon till tusen i hennes eget huvud, och hon har till slut så lite självkänsla, så liten egen grund att stå på, att hela systemet rämnar. Hon får vredesutbrott där hon skyller alla sina inbillade brister på andra, inte minst den tårögda modern (J. Smith-Cameron) som får höra att hon borde ha lärt sin dotter hur världen fungerar. Det är nämligen sådana saker som Christine skriker när hon får “ett av sina anfall”, som modern kallar det: “Du borde ha lärt mig hur världen fungerar”.

En mer typisk melodram skulle föreslå att Christine möter motgångar som hon försöker förstå, men hennes fall är värre. Hon har fortfarande ingen aning om hur världen fungerar, vad som förväntas av henne, vad hon ska göra för att uppleva en känsla av ro och hemkomst. Vissa av oss har förstått de sakerna från födseln, andra har lärt sig förhålla sig till dem eftersom. Men för Christine är världen fortfarande ett obegripligt inferno, och hon ödslar all energi hon har på att försvara sig.

Det slående – och provocerande – med filmen är att vi inte kan hjälpa henne. Christine tar tillfället i akt att göra oss vittnen och deltagare; vi tvingas bidra till den alienation hon upplever. Det är nästan film som en typ av aktivism, en som tvingar oss att inse att vi som ett kollektiv sett denna person och inte hjälpt henne, vilket är precis vad hon ville att vi skulle känna och tänka i sina sista stunder. Det är svårt att uthärda, men det är sann och viktig smärta, och den gör Christine till en film som kan få oss att öppna våra ögon och kanske tänka en gång till nästa gång vi ser en härjad person med en olustig blick, någon som verkar fast halvvägs i en rörelse, osäker på om rummet accepterar eller avvisar henne eller honom. Det är en film som uppmanar oss att gå fram till den personen, eller göra något åt situationen; en film som uppmanar oss att inte vara tysta.

FREDRIK FYHR


CHRISTINE

Originaltitel; land: Christine; Storbritannien, USA.
Urpremiär: 23 januari 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 13 mars 2017 (VOD), 27 mars 2017 (DVD, BR).
Speltid: 119 min. (1.59).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa Mini)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:  Rebecca Hall, Michael C. Hall, Tracy Letts, Maria Dizzia, J. Smith-Cameron, Timothy Simons, Kim Shaw, John Cullum, Morgan Spector, Jayson Warner Smith, Kimberley Drummond, Lindsay Ayliffe, Susan Pourfar, Rachel Hendrix, David Foster, Ritchie Montgomery, Alec Cabacungan, John Newberg, Susie Spear Purcell, Wayne Reynolds II, Ian Covell, Theresa O’Shea.
Regi: Antonio Campos.
Manus: Craig Shilowich.
Producent: Melody C. Roscher, Craig Shilowich.
Foto: Joe Anderson.
Klippning: Sofía Subercaseaux.
Musik: Danny Bensi, Saunder Jurriaans.
Scenografi: Scott Kuzio.
Kostym: Emma Potter
.
Produktionsbolag: Great Point Media, Fresh Jade ass. BorderLine Films
Svensk distributör: Universal Sony.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete; drama, verklighetsbaserat, psykologi, sociologi, mental ohälsa.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – psykologiskt drama som på ett mycket skickligt sätt belyser huvudpersonens utanförskap, så att också åskådaren blir vittne till, får insikt i och empatisk relation till mental ohälsa; på så sätt intrikat tekniskt, men överlag traditionell i berättandet, med tonmässig och stilistisk enhetlighet och mycket bra skådespelare.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *