The Salesman

The Salesman är en så välgjord film att det är svårt att hitta bristerna man ändå känner är där. Bra regi, och genomtänkt hantverk, ger en berusande känsla som gör att man känner tacksamhet i slutet. Man frestas till att ta genvägar, hoppa över frågetecknen man ändå inte är säker att man kan formulera, och konstatera att filmen ju trots allt är bra, bra, jamen jättebra! När en briljant regissör som Asghar Farhadi gjort filmen, och när den nyligen vunnit en Oscar för bästa utländska film, är det ännu större risk att en kritiker sviker sina instinkter och följer med strömmen.

Nu menar jag inte att The Salesman är en dålig film som inte är värd beröm – det är en bra film, och det är mycket i den som är rent fantastiskt. Men jag kan tänka mig att filmens tema kan skrivas upp, liksom snabbmat värms upp i en mikro; The Salesman är en film om hämnd, heder och vanära, där en man får lära sig att skam föder vrede som föder ännu mer skam. Hämnden är en snårig skog, som de säger i Tarantinos Kill Bill, och på tal om andra filmer, och andra regissörer, så är hämnden också ett rätt så väl utforskat och vidareutvecklat ämne på film.

Med det menar jag, i enkla ord, att det finns något passé över Farhadis ganska traditionellt hopsnickrade manus här – ja, det är så duktigt, ur rent teknisk dramatologisk synvinkel, att det är som att han glömt att införliva filmen med de genuint personliga inslag som gör bra filmer riktigt bra.

Jag ska återkomma till filmens svagare punkter, för det är en film med “svagare punkter” snarare än avgörande brister. Det som framför allt gör filmen sevärd är Farhadis regi, som är som en perfekt skidbana där han elegant och smärtfritt kan ta sig från start till mål. Han stjäl från de stora, som man ska, och han lyckas inspireras av så skilda temperament som Bergmans och Hitchcocks – den förre i början, när vi introduceras för fiktionen genom en strålkastare som sublimt kastar ljus på en teaterscen; den senare, när vi får se ett överfall genom att inte få se något alls – Farhadi låter kameran stanna vid en öppnad dörr, innan han klipper, lämnar ett sugande hål i mitten av filmen som allt sedan graviterar mot.

Det är bara några exempel på lysande enskilda ögonblick i The Salesman, men Farhadi har också ett flyt i själva berättandet; som sagt, den förre pjäsförfattaren är inget om inte en duktig dramaturg. På den där teaterscenen förbereds Arthur Millers “En handelsresandes död”, där Emad (Shahab Hosseini) har huvudrollen som Willy Loman, den trötte och misslyckade handelsmannen som får stå symbol för den amerikanska drömmens beska vakenhet. Rollen som Willys tappra fru Linda spelas, som av en händelse, av Emads verkliga hustru Rana (Taraneh Alidoosti).

Emad och Rana är ett ungt och, av allt att döma, modernt och småhippt par som är i jakt efter en ny lägenhet (efter att den förra nästan rasade samman på grund av byggnadsarbete). En kollega introducerar dem för en våning som tycks utmärkt – när grannarna får höra att de är kulturarbetare säger de “desto bättre”. Ja, de läser böcker och ser på kvalitetsfilm (jag kunde se åtminstone Babel och The Pianist i bokhyllan) och Emad arbetar som lärare, där han undervisar sina elever (läs pojkar) på ett självsäkert sätt. Emad och Rana utstrålar på samma gång intellektuell sofistikation och avslappnat, opretentiöst lugn.

Det är naturligtvis sådana figurer som råkar ut för prövningar som de i The Salesman – vändningen kommer när Rana blir överfallen i hemmet av en okänd man. Vi får aldrig veta exakt vad som hände – minns den där öppna dörren – och på så sätt kan vi identifiera med Emad, som nu ställs inför faktumet att någon gjort intrång i hans privatliv och besudlat alla de saker som gör honom till man.

Inbakat på köpet finns här förstås paralleller till kön, religion och politik, även om jag skulle säga att de flesta förblir latenta. Vi kan tänka oss att Emad upplever att hans stabila självbild rasar samman, och att den banala hämndlusten tar över, men det tar inget överdrivet tydligt uttryck i Shahab Hosseinis mestadels sansade framträdande. En av filmens tydliga begränsningar är att all samhällskritik måste krystas fram ur den.

Mest av allt är intrigen som följer traditionell och faktiskt rent förutsägbar – Emad måste förstås börja följa spår och ledtrådar som leder till den skyldige. Bakgrunden till det hela verkar vara den förra hyresgästen, som tydligen var en “kvinna med många herrbekanta”. Medan Emad följer ledtrådar måste han hålla koll på sin Miller också, för “the show must go on” och med eller utan Rana måste han stå och agera Willy på scen. Oundvikligen måste hans färd mot den okände mannen bli mer manisk, och givetvis hamnar Rana i slutändan på andra sidan knivens egg.

Mer eller mindre långsökta paralleller finns till Millers pjäs, i synnerhet mot slutet då filmen mynnar ut i en final som mjölkar allt vad den kan ur en sådan där spänningspremiss som frågar “ska det bära eller brista” (den typ av high concept-spänning som jag ibland kallat den iranska “jobbigt läge”-filmen). En i väst mer obskyr litterär referens kastas till den i Iran mycket berömda Gholam-Hossein Saedi och hans  “Gav” (“Kon”), som 1969 blev den långfilm som inledde iranska nya vågen. “Hur kan en man förvandlas till en ko?” frågar en av Emads elever honom. Håller Emad på att förvandlas till en ko? Han visar eleverna filmen, som länge varit en välkänd klassiker för äldre generationer, men de sysslar hellre med sina telefoner.

Det är intressanta sidospår, om än lite disträa, och de föreslår att Farhadi med The Salesman gjort en film med en så säker grund att han börjat dagdrömma längsmed vägen. Det är en ohyggligt skickligt gjord film och den är mycket enkel att se på, fångas och fängslas av. Intrigen består i grunden av rätt gamla narrativa tricks, och Emad och Rana är rätt tunna och godtyckliga figurer – tomma identiteter redo att fyllas av skådespelarna, som kan ge dem stänk av liv men inte den personlighet och mening som aldrig definieras av Farhadi – men själva föreställningen, då, är fin.

FREDRIK FYHR


THE SALESMAN

Originaltitel; land: Forushande; Iran, Frankrike.
Urpremiär: 21 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 24 mars 2017.
Speltid: 125 min. (2.05).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Taraneh Alidoosti, Shahab Hosseini, Babak Karimi, Farid Sajjadi Hosseini, Mina Sadati, Mojaba Pirzadeh, Sam Valipour, Emad Emami, Mehdi Koushki, Maral Bani Adam, Shirin Aghakashi, Ehteram Boroumand, Sahra Asadollahe.
Regi: Asghar Farhadi.
Manus: Asghar Farhadi.
Producent: Asghar Farhadi, Alexandre Mallet-Guy, Olivier Père.
Foto: Hossein Jafarian.
Klippning: Hayedeh Safiyari.
Musik: Sattar Oraki.
Scenografi
: Keyvan Moghaddam (art direction).
Kostym: Sara Samiee.
Produktionsbolag: Farhadi Film Production, Memento Films, Arte France Cinéma, support. Doha Film Institutes.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Privat filmbolag i samarbete med större produktionsbolag, plus mediekoncern, fondstöd o dyl; drama, mysterie, arthouse.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – skickligt skrivet och regisserat drama, med drag av thriller, med många intressanta och spännande inslag på vägen; dock lite för teknisk och opersonlig för att nå över sina formella kvalitéer, i synnerhet med tanke på att idén tycks vilja vara mer karaktärsstudie än stilövning.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “The Salesman

  1. Pingback: Videosöndag 26/3 2017 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *