Franciscus, Guds gycklare (1950)

mästerverkfont

<- Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv.
-> Snövit och de sju dvärgarna.

De anländer i regnet, i den piskande vinden, och de går i lera. De tar avsked i solsken. Däremellan ryms flyende ögonblick då de med blind fromhet välsignar platsen de tillfälligtvis stannar. Precis som en bra film börjar de, gör sitt, och lämnar oss. Roberto Rossellini målar en fantastisk bild med lika enkla medel i Franciscus, Guds gycklare, en sällan sedd men mästerlig film.

De är munkar och de leds av Franciskus, katolicismens kanske frommaste helgon. Rossellini skildrar deras missionerande i tolv episoder, varken mer eller mindre, vissa är korta och andra är långa, alla kan sägas behandla olika aspekter av uppdraget, i varje avsnitt lär sig munkarna något nytt och Franciskus kommer med visdomar, eller lockas själv till skratt av någon oväntad händelse,  men filmen pågår under våra jordiska himlar och befinner sig i det nu under vilket den pågår. Den har ingen direkt början, mitt och slut. Den berättar dessa berättelser en efter en, ett nästan bibliskt avverkande, och sedan skiljs vi åt från munkarna, liksom de från varandra, och filmen lämnar oss.

Rossellini gjorde filmen efter det suggestiva, när-det-begav-sig-fiaskot Stromboli (1949), medan han var i blåsväder på grund av affären med Ingrid Bergman. Så ironiskt att han, medan han anklagades av amerikanska senaten för moraliska brott, höll på att göra sin tveklöst mest religiösa och uppriktiga film. Franciscus är till viss del en historisk film, för Franciskus fanns ju i verkligheten och Rossellini var intresserad av franciskanismens påverkan under medeltiden, men det som verkligen gör den iögonfallande (och enhetlig som marmor) är dess filosofiska renhet, den religiösa trosbekännelsen som filmen innebär, den nästan aktivistiskt naiv och lidelsefullt romantisk. Rossellini måste ha förstått att han gjorde en film som redan 1950 kunde anklagas för att vara naiv och arkaisk, men han menade allvar med den och i efterhand är det hans kanske mest felfria verk.

Hängivelsen till detaljer, och synen på munkarna som oironiskt menade idealvarelser, är tydlig redan där i början, när de vandrar liksom entusiastiska konfirmander genom ett vidrigt oväder. Deras kroppar lider men de själva är vid gott mod. De tvivlar inte på sitt uppdrag. De är på plats för att sprida läran vidare, och det är uppenbarligen vad de dedikerat sina liv till. Ingen i trakten är intresserad av att ha dem där, men de går dit fötterna tar dem. De söker skydd undan stormen i en hydda, men blir bortsjasade av en hedning. Utan att bli arg, eller anklaga mannen för att vara lika absurd som ogin, accepterar Franciskus sitt öde och munkarna fortsätter vandra i regnet.

Detta skulle överensstämma med bilden av Franciskus som oändligt from och generös. I verkligheten var han en munk som levde under 1100- och 1200-talet, och Rossellini väljer att hänge sig åt den typiska bilden: Av de katolska helgonen är han den som mest påminner om (återigen, den gängse bilden av) Jesus, alltid lugn och redo att vända andra kinden till, med bottenlös empati för de fattiga och utstötta, vördnad för natur och djur; en förebild, och framtida urfader, åt såväl moderna präster som hippies.

Franciskus är egentligen inte någon central ringledare i filmen, han är inte dyrkad. Rossellini gjorde filmen enligt de flesta neorealistiska ideal – det vill säga är filmen inte speciellt “realistisk” alls, utan tvärtom hyperstiliserad och på sitt spartanska sätt väldigt romantisk, men skådespelarna i filmen var verkliga munkar, och Rossellini filmar Franciskus som en i mängden, aldrig i visuell mening mer värd eller av större betydelse än någon annan. Jag utgår ifrån att Nazario Gerardi, som spelar Franciskus, var den bäste skådespelaren i truppen, men det är värt att notera Severino Pisacane, som spelar Ginapro, vars missöden och trassel emellanåt närmar sig “comic relief”-hållet. Ginapro närmar sig symbolfiguren “den heliga narren”, men Rossellini ger honom nästan lika mycket utrymme som Franciskus själv – den mest berömda sekvensen kan vara den som visar hur han nästan avrättas av den burduse tyrannen Nicolaio (Aldo Fabrizi), det enda ögonblicket då filmen nästan närmar sig medeltida komedi á la Decamerone.

Men det är också, i sin innebörd, en subtil signal där Rossellini erkänner ett mer sekulärt perspektiv. Vi får inte se speciellt mycket av vad munkarna egentligen lär ut, utan snarare får vi se deras motgångar och hur ingen vill lyssna på dem. Trakten de befinner sig i ser på munkarna som absurda pajasar, eller i värsta fall tjuvar, och munkarna själva får alltsomoftast acceptera att ingen vill ha med dem att göra. Det tycks inte bekomma Franciskus som förväntar sig motgångar lika väl som medgångar, och som tycks befinna sig i en konstant harmoni med sin omgivning. Det enda undantaget är en oförglömlig kort sekvens där han en natt möter en spetälsk och reagerar med plötslig förtvivlan, som från ingenstans, under en kall och tyst stjärnhimmel. Att Rossellini inte vältrar sig i tvivel, utan tvärtom bara visar det i en liten scen, gör det desto starkare. Det är ett uttryck för enorm noggrannhet, värdig uppgiften att ta sig an en religiös film.

För filmen är religiös, varken mer eller mindre, och det kräver ett typ av sidospår. När jag skrev om Martin Scorseses Silence så skrev jag att det var en av få verkligt teologiska filmer, den religiösa filmen är en typ av “genre” som är så sällsynt idag att den knappt kan ses med nakna ögat (på stumfilmstiden var den desto vanligare) men Scorsese är förstås inte obekant med den – i vår sekulära samtid möttes Silence med många automatiskt ateistiska impulser, som att det förutsattes att en modern mästare som Scorsese inte menade att göra en bokstavstroget religiös film. Det är sant att filmen till någon mån utmanar validiteten i religion överhuvudtaget, men det är långt ifrån huvudtanken med filmen – den som inte kan förstå, respektera eller känna empati för, ett religiöst liv, kan inte heller acceptera filmen, om det vittnar valfri intervju med Scorsese, gjord inför filmen. Silence är en film att jämföra med filmer som Dreyers Ordet (1955), Pasolinis Matteusevangeliet (1964) eller Rossellinis Franciscus, Guds gycklare. Filmer, om än inte filmare, som utgår ifrån att kristendomen helt enkelt är sann (Pasolini var paradoxalt nog ateist) och som är spartanskt utformade med vördnad och mentalt djupfokus, befriade från ironi, filmer att bry sig om helhjärtat eller ignorera helt, filmer vars effekter är besläktade med den religiösa upplevelsens. För den som ser sig själv som “upplyst”, för den som avfärdat religion som något provocerande och ovärdigt moderna människor, är dessa filmer helt obegripliga; skrivna på ett annat språk.

Själv är jag inte religiös, men jag har aldrig förstått varför ateism måste vara just en -ism, eller hur de som är “anti” religion inte kan se sitt eget korståg. Att inte tro är en sak, att ignorera alla filosofiska frågor om rymden (vilket är ateism), det är också helt okej. Men att hävda det, och sätta det i flagg… vad är poängen med det, annat än att agera kombatant i ett krig man vill vinna? A jihad by any other name… Eller varifrån, då, har dessa ateister fått sina aggressiva instinkter? Och varför har så många så kallat intellektuella ateister anammat den spanska inkvisitionens kalla överlägsenhet? Jag misstänker att det helt enkelt är en ställning många tar på sig själv för att känna sadistisk njutning – det kittlar skönt att vara bäst, och inget är så tryggt som tron på den egna saken, den som tar bort känslan, samvetet, ansvaret, det som gör en till den levande, motsägelsefulla, osnygga, dumma och kaotiska varelse man egentligen är. Det enda som hindrar den blinde ateisten från att gå ut och mörda motståndare är att denne för tillfället inte upplever sig ha anledning till att göra det.

För religionen, som i sin mångfald, klasstillhörighet och abstraktion ofta får bära syndabocken som “roten till allt ont”, är förstås bara en av många system som används för förtryck; filosofi, vetenskap och politik är lika “skyldiga” – Albert Einstein delade atomen och gav oss Hiroshima, Nietzsche överträffade alla tänkare och fick se sin mest ambitiösa elev vara Hitler. Förfalskningar på vägen, illdåd i sakens namn, ursäkter för att inte ta ansvar, det farliga i bra idéer och stora gärningar. Liksom AIK slåss mot DIF slåss politiska motståndare – “kommunism är bäst”, “nähä, nazism är mindre dåligt!” – medan somliga hävdar att kristendomen är bättre än islam, som om ärtsoppa med mer fläsk inte skulle vara ärtsoppa lik förbannat. Människor är fria att välja vad de vill göra, och vem de vill skylla på. Människor gör ont. Idén om det goda är det enda bra vi har.

Franciskus, då, skulle veta detta. Han skulle rentav förkroppsliga den idén, inte som människa utan som symbol – människan har han avsagt sig – för något högre. Något högre, en gud, vet vad som är det goda och vad det goda innebär. Vi människor vet inte vad som är gott, eller hur man är god. Franciskus kan sortera det goda från det onda, i människors ord och handlingar, på samma sätt som vi kan resonera fram det goda ur nästan vilken ond gärning som helst. Jag tror inte på hans riter, och jag skulle ifrågasätta hans syn på rätt och fel, men jag skulle inte förneka godheten.

Och jag vågar tro att Rossellini skulle ge mig sin välsignelse.

FREDRIK FYHR


FRANCISCUS, GUDS GYCKLARE

Originaltitel; land: Francesco, giullare di Dio; Italien.
Urpremiär: 26 augusti 1950 (Venedig).
Svensk premiär: Okänt.
Speltid: 85 min. (1.25).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nazario Gerardi, Severino Pisacane, Aldo Fabrizi, Peparuolo, Roberto Sorrentino, Arabella Lemaitre Gianfranco Bellini.
Regi: Roberto Rossellini.
Manus: Renzo Rossellini.
Producent: Angelo Rizzoli .
Foto: Otello Martelli.
Klippning: Jolanda Benvenuti.
Scenografi: Virgilio Marchi.
Kostym: Marina Arcangeli.
Produktionsbolag: Rizzoli, Cineriz, Produzione Film Giuseppe Amato.
Finans; kategori: Produktionsbolag i samarbete; arthouse, filosofi, religion, historia, drama, teologi, medeltid, medeltida komedi.


rsz_4starrating-300x75
Betyg och omdöme: Mästerverk – episodiskt strukturerad berättelse byggd på en religiös förståelse av dess inneboende storhet och autonomi, konsekvent genomförd med total klarhet, detaljrikedom, enhetlighet och en spartansk perfektion vad gäller stil, skådespeleri, takt, dialog och allmän visualitet/mise-en-scene.

Visa / dölj kommentarer (2)

2 tankar om “Franciscus, Guds gycklare (1950)

  1. Pingback: Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv (2010) | Videosöndag

  2. Pingback: Snövit och de sju dvärgarna (1937) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *